Julhälsning från San Francisco

et lackar mot jul. Är det för att folk förseglade julklapparna med lack förr?

I den lokala gratistidningen läser jag att borgmästaren har en bror, som nu suttit av 20 av de 44 år i fängelse som han dömdes till för att ha mördat en kvinna på Golden Gatebron. Borgmästern har vädjat till den utgående guvernören att släppa honom fri.

En av stans poliser står åtalad för bankrån.

Den handikappade pensionären Robert Brown är hemlös efter att ha blivit utsparkad från vårdhemmet, Moana’s Independent Living. Det drevs av en Lavinia Tuieti. Han spelade in vad hon sa när hon vräkte honom: ”The peaceful days are over, pack your sh*t and get the f*ck up out of here. You pay no rent, so f*ck you. If you call the police, I don’t give a sh*t”. Hemmet saknade licens, och stängdes efter en polisräd.

Detta är vad som ger befolkningen något att tala om, skämttecknarna inspiration och välgörenhetstanterna sysselsättning. Däremot är det inget hot mot samhällsordningen ens om man lägger till några masskjutningar och förödande skogsbränder. Så stabil är den amerikanska kapitalismen!

Någon ”julstämning” är således svår att hitta i SF. För stressigt, rörigt och för många hedningar. Jag ska alltså fira jul här långt borta vid ett främmande hav. Det är väl en legitim anledning till att bli sentimental? Barndomens jular, Nu tändas tusen juleljus och allt det där, ni vet.

För länge sedan frågade jag mina föräldrar hur de firade jul. Antagligen hade någon lärare sagt åt mig. De hade inte mycket att berätta. Fars föräldrar var torpare och hade en ko. På julafton åt hela familjen inklusive kon risgrynsgröt. Någon ställde ut ett fat i la’går’n där hon stod. (Förresten, kan man använda pronominet ”hen” om nötkreatur?)

Mors föräldrar ägde en liten gård på Söderslätt, och före jul brukade mormor slå in matpaket och dela ut till några av byns utfattiga och orkeslösa gamlingar. Men det var inte det som drev gården i konkurs, utan morfars allt värre supande. En söndagseftermiddag cyklade han hem rätt så påverkad och körde omkull i traktens enda riktiga nerförsbacke. Slog huvudet i vägen men reste sig och tog sig hem. Där lade han sig ner för att ”ta igen mig en stund”, vilket han fortfarande gör.

Han var 47 år gammal, och av någon anledning står hans gravsten fortfarande kvar där den restes 1934. Mormor dog av naturliga skäl, d v s tuberkulos, 1938, fortfarande långt innan jag föddes. Så fort hon lagts i kistan kom myndigheterna och lade alla hennes persedlar och småsaker i säckar, som skulle brännas. Men julfirandet verkar inte varit mycket att tala om.

Farsan var till sjöss, och därhemma fanns en vevgrammofon. I skivsamlingen fanns ”En sjömans jul på havet”, ”Jul i främmande hamn” och andra sentimentala ballader. Men själv gjorde han inget sentimentalt intryck. Två ting, minst, avskydde han: Prästerskapet samt hembygdens småbönder, som enligt honom var direkt ondskefulla.

Sentimentaliteten är ju en väldigt privat sak, som det nog anses smått obscent att dela med andra. En känsla för fyllon och kontrarevolutionärer. Vad säger Jan Myrdal?

För många jular sedan flyttade jag in i ett inackorderingsrum. Den tidigare hyresgästen hade nyligen avlidit. Det berättades att han försörjt sig som pianist i landet han kom från. I det nya landet hade han bosatt sig i just det här rummet och gjort karriär som diversearbetare. Men nu var den över, och allt som fanns kvar var en hög med papper och skräp. Där fanns ett stort foto av en ung dam. Ett studioporträtt, säkert från mellankrigstiden. På baksidan en vackert handskriven text, som jag inte förstod. I översättning löd den: ”Till minne av vad som kunde ha varit”.

Just det. Sorgen över hoppet som gått förlorat. En längtan efter, inte vad som var, utan vad som kunde ha varit.

God jul!