Det finns avgörande år i allas våra liv.
För Sture Bergwall, tidigare kallad Sätermannen och därefter Thomas Quick, var 2001 ett sådant år. Då blev han äntligen avgiftad efter att ha intagit narkotikaklassade mediciner varje dag under hela 1990-talet. Att få honom drogfri tog lång tid, enligt uppgift ca tio månader, och resulterade i en viktminskning på 25 kg. Samma år, 2001, tackade Bergwall även nej till fortsatt psykoterapeutisk behandling, och som en följd av dessa revolutionerande förändringar i tillvaron upphörde han också att ta på sig fler bestialiska mord. Inte mindre än 33 st. i den genren hade Sture B samlat ihop till under det gångna decenniet. Nu fick det räcka.
Bergwall gick nu in i en tystnad som, antog han, skulle vara under resten av livet. Hans identitet som blodtörstig seriemördare med kannibalistiska och nekrofila böjelser hade fastslagits av sex domstolar, som åren 1994-2001 bortom allt rimligt tvivel dömt honom för åtta mord. Vältaliga kritiker och skeptiker fanns, inte så få heller, men de juridiska instanserna hade sagt sitt och kvällstidningarna sitt. De hade fått sin efterlängtade seriemördare.
Det är anmärkningsvärt, möjligen också beundransvärt, att Sture B under de närmast kommande åren levde ett inrutat och disciplinerat liv på kliniken i Säter. Han läste åtskilligt och fortbildade sig, lyssnade till musik, kollade på TV – backhoppning, cykelsport och friidrott inte minst – och vandrade dagligen åtta-tio km i rastgården 2474 dygn i obruten följd. Det blir mer än ett halvt varv runt jorden. Men någon återvändo fanns inte; the point of no return hade för länge sedan passerats under ett i stora stycken förfelat liv. Banden med syskonen och de övriga anförvanterna var också omsorgsfullt kapade.
Dock kom ännu en vändpunkt och ett nytt märkesår: 2008. Det kom med SVT-journalisten Hannes Råstam, som i Norge och med för honom karakteristisk noggrannhet studerat morden på Trine Jensen (dödad 1981) och Gry Storvik (1985), bägge med Quick som baneman enligt tingsrätten i Falun (juni 2000). Råstam insåg efterhand att något inte stämde – bl. a efter att ha tillskansat sig filmer med en neddrogad Quick vallad på ’mordplatserna’ –, begav sig därför iväg till Säter, uppsökte Sture B och konfronterade honom med sina tvivel. Besöket resulterade i den Bergwallsförsäkran, framsagd med sprucken röst, som vi alla hört och sett televiserade ett antal gånger:
”Jag har aldrig begått något av de mord som jag är dömd för och inte heller något av alla de andra morden som jag har erkänt. Det är så det är.”
Efter den utsagan har ”team Quick” hamnat i förgrunden, m a o den väl samstämda och sektliknande skara som med psykologiska, terapeutiska, medicinska, juridiska och div. manipulativa åtgärder fått Sture B dömd för åtta mord han är oskyldig till. Teamets stjärnkvintett är som bekant Christer van der Kwast (åklagare), Birgitta Ståhle (psykoterapeut), Sven Å Christianson (”minnesexpert”), Seppo Penttinen (förhörsledare) och Claes Borgström (i sex av mordfallen Quicks advokat). Dessa fem hade olika bevekelsegrunder för sin framfart, och ett par av dem handlade säkert i god tro. Någon/några ville ta ytterligare kliv på karriärstegen, och Borgström, i normala fall en driven jurist, chansade kanske på att allt stod rätt till, d v s att klientens erkännanden var riktiga. Därmed kunde tiden, Claes B:s tid, användas till annat.
Nu tycks det som om även 2012 blir ett de omvälvande händelsernas år i denna märkliga affär: Den 12 januari ljöt 57-årige Hannes Råstam en tragisk och för tidig död efter att ha drabbats av aggressiv cancer i levern och bukspottskörteln. I början av augusti kom så den länge emotsedda boken Fallet Thomas Quick – Att skapa en seriemördare (Ordfront), samme Råstams detaljrika exposé över denna osmakliga vård- och rättsaffär i hela dess vidd. Kritikerna har applåderat med båda händerna. Till detta kan vi lägga att Sture Bergwall troligen är frikänd för alla de åtta morden före december månads utgång … eller att han i det läget åtminstone beviljats resning för de två ärenden som f n återstår att resa.
Men de senaste veckorna har också bjudit på en motreaktion av den mer spektakulära typen, en ganska väntad sådan. Det är justitierådet och f d justitiekanslern Göran Lambertz som i DN (två ggr), Aftonbladet (två ggr) och i statstelevisionen (x ggr) låtit förstå att det finns ”övertygande bevisning” mot Quick/Bergwall i minst två av de åtta mordfallen, och att det upprepade talet om en gigantisk rättsskandal därför saknar relevans. I sammanlagt tio punkter har Göran L listat sina övertygande bevis (DN 20/8 och 31/8) – som han emellanåt, god taktiker som han är, degraderat till ”indicier” i sina artiklar …
Lambertz’ utspel är högst besynnerligt och helt feltajmat, eftersom var och en av hans tio punkter noggrant har gåtts igenom av ett antal framstående jurister i den resningsprocedur som inleddes redan i maj 2009. Enbart åt ’fallet Yenon Levi’, israelen som mördades 1988, anslogs ett helt års arbete. Sedan länge är Bergwall frikänd för det mordet liksom för ytterligare två, medan resning beviljats honom i Jensen- och Storviksfallen (se ovan). Vad Göran L ägnar sig åt är att i praktiken underkänna sina kollegers arbete – underkänna, inte bara ifrågasätta. Det om något är alarmerande.
Enligt en många gånger starkt kritiserad psykiatrisk diagnos från 1970 uppgavs den då 20-årige Bergwall vara en höggradigt sexuellt pervers yngling med en perversion av typen ”pedofilia cum sadismus”. Att inte justitierådet drar sig ens för att bjuda sina läsare på den gamla skåpmaten är avslöjande. Trodde han fullt ut på sina punkter, de tio, så skulle vi slippa parafraser på det här temat. Istället minner Lambertz’ ord om Palmehatets glansdagar.
Men låt oss anta att Göran L har rätt! Låt oss anta att Quick/Bergwall faktiskt är skyldig till ett eller rent av flera mord. Ja, i så fall står vi inför en rättsskandal som inte bara är gigantisk utan astronomisk – med dussintals höga jurister som beviljat resning på resning trots förekomsten av ”övertygande” bevis på skuld – och vi står inför en mördare som i två omgångar duperat hela sin omgivning, och nästan hela Sverige, med två diametralt motsatta versioner av sina göranden och låtanden under en 30-årsperiod. Samtliga Oscars(statyetter) som delas ut under det närmaste årtiondet borde vikas för en sådan människa, en skådespeleriets sanne Mozartgestalt.
Dessbättre har Lambertz fel.
Fallet Thomas Quick handlar om rättsröta men även om psykologi, psykiatri, moral, människosyn samt åtskilligt därtill. Diskussionen har pågått i närmare två decennier och kommer att pågå minst lika länge till. Den har ju så oerhört mycket att lära oss.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Göran Lambertz, Sture Bergwall, Thomas Quick, Mats Parner
