Vi lever i ett marknadsfundamentalistiskt samhälle. Det senaste utslaget av detta är att skolstatistik inte längre ska varit tillgänglig för myndigheter, medier, forskning och allmänhet, vilket varit en självklarhet i generationer. Enligt friskolesystemets konkurrensprinciper ses dessa uppgifter som affärshemligheter och Kammarrätten har bekräftat detta efter en prövning. Man tar sig för pannan.
Enligt Johan Enfeldt i Dagens Arena finns två vägar ur detta:
”Mycket talar för att det finns två politiska vägar för att statistiken ska bli offentlig igen: Den ena är kompletterande lagstiftning och med undantag och specialregler. Risken är att det leder till ytterligare juridiska processer och kryphål. Den andra är att införa offentlighetsprincipen i hela den gemensamt finansierade skolan. Det senare skulle också ge oss nödvändig insyn, bättre möjlighet att följa upp hur skattepengarna används och ta skolan ett steg tillbaka till det gemensamma.”
Alltså, att antingen stifta nya lagar, eller införa offentlighetsprincipen i skattefinansierade verksamheter, d v s i alla skolor. Inte antingen eller, utan både och, skulle jag svara. Dags för en lag som befriar ”friskolorna” på riktigt, alltså från skattefinansiering. Låt utbrytarna ta konsekvenserna av att de inte vill ingå i det gemensamma. Då får de sin frihet att hemlighålla, börsintroducera och fritt bestämma personallöner och terminsavgifter och det offentliga skulle få tillbaka offenlighetsprincipen. Det vore det enda logiska. Att en sådan lag skulle stampa hårt på Wallenbergska och andra ömma tår är dags att bortse ifrån.
Det har sagts många gånger förr, och det blir alltmer uppenbart att skolor som inte vill inordna sig i Sveriges demokratiskt beslutade skolsystem inte heller ska skattefinansieras. Det faktum att denna nya bransch blivit en strålande ekonomisk succé för investmentbolag och nya entreprenörer är bevis nog. Vilken politiker kan med hedern i behåll försvara ett system där man kan bli privat miljardär med hjälp av skattepengar – på att driva skolor för barn? Det här måste rimligen få ett slut.
Förbjud mot kriminalitet
Nu ett litet hopp till en annan sida av vårt marknadsfundamentalistiska samhälle. Det förhållandet att krimgängen nu systematiskt rekryterar småpojkar till grov brottslighet (t o m mord) inte har något samband med nyliberal ekonomisk politik (bl a skolpolitik), hög invandring, segregation, bristande integration, gränslös rörlighet, EU och USA:s krig i Mellanöstern – och ständigt stigande arbetslöshet bland unga, är en hållning som genomsyrar hela den etablerade svenska politikerkåren.
Ulf Kristerssons senaste utspel om att lagstifta mot samröre med kriminella gäng, är exempel på detta. Ännu ett slag i luften för att undvika de grundläggande problemen (kursiverade ovan). Det är ungefär lika klyftigt som att förbjuda kriminalitet. Och att polisen inte rår på krimgängen, vapensmugglingen och barnrekryteringen kommer aldrig att kunna lösas med hårdare straff och militarisering av polisen. Vad bryr sig förvildade barn, som riskerar livet varje dag, om att det införs längre fängelsestraff? I fängelse riskerar de i alla fall inte livet varje dag, som ute på gatan.
Det är inte bara i USA som samhället upplöses i fogarna. Det sker också här. Och det går fort. Efter förra valet, då regeringsbildningen tog nästan ett halvår, förordade jag en högerregering med M+KD med stöd av SD, så att S skulle få ta igen sig i opposition en period. Då hade vi förmodligen haft en mer lättolkad inrikespolitisk situation nu. Den nya högern hade då tvingats stå till svars för den politik som fört oss till det vi har idag. Tror någon att något av ovanstående problem varit väsentligt annorlunda? Knappast. Men kanske en vänsteropposition i det fallet (idag) hade haft en större chans att vinna nästa års val med en mindre marknadsfundamentalistisk politik. Nu verkar det bara bli mer av den sorten i kombination med ett fortsatt USA-svassande.
Kammarrättens utslag och Kristerssons förslag visar att vårt politiska system fortsätter ut i tassemarkerna.
Det är inte så konstigt. Sedan flera år har man kunnat skriva, nästan oavsett vad saken gäller, ”Officiell statistik visar att saken går åt fel håll. De många får det sämre när det gäller xxxx och de få får det bättre.” Den pandemi som nu går över världen visar det tydligt. Och dessutom används pandemin för att ”sätta folk på plats”. När det är på det viset måste de makthavande naturligtvis göra något åt vanligt folks faktaanvändning när de vill sprida kunskap om hur det kapitalistiska samhället alltmer ödelägger jorden, folkens behov av levnadstrygghet och själsfrid.
Samtidigt är det viktigt för all överhet att paketera försämringar med gåvor, som man ofta gör i Japan. I det landet öppnar man ofta inte inslagna gåvor då själva omslagspapperet är så konstfullt tillagat, och då är innehållet mindre viktigt. Omslagspapper vi ständigt möts av är till exempel Ekologisk, Grön, Feministisk, Valfri, Hållbar, Kemikaliefri (vad sjutton det nu är, när både vatten, fett och kolhydrater också är kemikalier). Att till dessa omslagspapper lägga Konkurrensneutral får dock även mig att bli förundrad. Nä, förresten, det blir jag inte. Det läge vi nu är i, gör det än mer viktigt att innehållet inte blir synat. Då tillgrips desperata metoder. Och det positiva med dem är att de är lättare att genomskåda. Ann Linde skall till exempel bedriva en feministisk utrikespolitik. Tänk om hon också skulle bedriva en konkurrensneutral utrikespolitik!
I slutet av sextiotalet kom den Uppsalabaserade filosofie licentiaten i ekonomisk historia Bo Gustafsson (1931-2000) upp till Gävle. Vi var en handfull cirkeldeltagare som studerade KFml:s grundcirkel och när det var dags för studiebrevet om marxismens politiska ekonomi bjöd vi in författaren själv, nämnde Gustafsson, tillika ordförande i det snabbt växande kommunistiska förbundet. På sin otvetydiga rumpmasdialekt (Avesta) förkunnade han: ”Den grundläggande motsättningen, den mellan produktionens samhälleliga karaktär och den privata tillägnelsen kan inte lösas inom ramen för kapitalismen.” Oj, vad jag önskar att Gustafsson uppstod från de döda och tog sig an den senaste helt osannolika piruetten inom kapitalismen. Den att lyckas öppna skolans skattkista (den samhälleliga karaktären) och bygga en pipeline ända till Skattkammarön (den privata tillägnelsen) och dessutom täppa till käften på den som mot alla vindar vill veta vad som hände med folkets samlade kronor och ören. ”Det är en affärshemlighet”, sa Bill. Precis sa, Bull som för tillfället jobbade på Kammarrätten.
Finns det ingen som med Bo Gustafssons auktoritet kan ryta till och ställa sig i spetsen för stormningen av Bastiljen?
Jättebra kritik av både marknadsekonomin och den nyliberala regeringen/Januariöverenskommelsen. Det visar att det finns mycket kloka tankar inom S men hur starka är de, hur långt är de beredda att gå? Jämför med kritik av Värdlandsavtal, Natonärmande, vägran att skriva på kärnvapenförbud: trots att Wallström hoppade av, trots kritik från tunga namn som Tage G, Pierre Schori, Maj-Britt Theorin m fl så händer ingenting inom S, jag ser i alla fall ingen ”rörelse”, tyvärr.
”Kloka tankar inom S” kommenterar Ulf N. ”Finns det ingen som med Bo Gustafssons auktoritet kan ryta till och ställa sig i spetsen för stormningen av Bastiljen?” skriver Leif S. På ett nyhetsbrev från Katalys står det att G. Therborn anser att ”den svenska välfärdsstaten behöver en ny konstruktion efter de senaste årtiondenas rivningar och utförsäljningar”. Och artikelförfattaren själv Knut L skriver: ”Låt utbrytarna ta konsekvenserna av att de inte vill ingå i det gemensamma.”
Kloka tankar finner jag överallt, men…
VAD gäller klokskapen?
Vem skall ryta till?
Vem skall ge välfärdsstaten en ny konstruktion?
Hur ända in i h*****e skulle det gå till om någon/några inom den nuvarande maktapparaten skulle vrida klockan tillbaka så att vi hamnar någonstans kring 1950? Namn som tas upp är ju precis som jag och ovan 4 nämnda fysiskt sett fossil. Skall ett välbehövligt nytt Sverige kunna skapas med antikviteter, med människor inom riskgruppen??
Ser inte herrarna att Imperiet är i kaos. Ser inte herrarna att alla någorlunda inflytelserika svenska krafter (åtminstone politiska) dras till detta kaos liksom flugorna till ruttnande fisk? Förstår inte herrarna att det enda viktiga uppgiften för oss gamla fossil är att vidareföra den viktiga kunskap och erfarenhet som vi under årtionden samlat på oss? Vi skall folkbilda de som naturligtvis finns därute, även om de ännu knappt syns, och som är unga och förr eller senare märker att de måste ta itu med det Sverige som också är i kaos och som också mer och mer luktar rutten fisk.
Vem skall ”låta ta konsekvenser”?
Jag läser i din text att du efter valet förordade en M o KD-ledd regering. Och jag vill mena detsamma ty då måste C och L komma ut på banan och bekänna färg.
I sin nuvarande roll verkar dessa två borgerliga C-L som opposition mot regeringen och samtidigt till stöd samt påverkar utan att ta ansvar för summan av resultatet…
Priset S får betala för detta har blivit en politik i riktning mot ett visionsfattigt parti vars enda uppgift har blivit att hålla deras väljarbas borta från SD. Uppenbart ett rejält misstag, eftersom opinionssiffror visar något annat.
Istället borde insikten vara att presentera en politik där vägvalen tydligt pekar mot rättvisa och jämlikhet. Att så inte sker är möjligen en process som pågått under ett långt och slitsamt sönderfall, där avgörandet förmodligen kom när Håkan Juholt levererade för sina väljare, ett bejublat kongresstal 2011, samtidigt som han valdes till partiledare. Tveklöst var det ett starkt ideologiskt tal som blev alltför magstarkt för inflytelserika ”partivänner”.
Några av dem har därefter lämnat sina uppdrag och ikläder sig numera andra välavlönade funktioner i privat affärstjänst, medan andra blev kvar utan ideologisk styråra som attraherar deras traditionella väljargrupper inom arbetarkollektivet. Och där befinner sig partiet nu.
Frågan är, hur kommer den parlamentariska uppställningen att se ut efter nästa val. Kan knappast tro att SD är borta ur leken.