CARL MAGNUS ALEXANDER ”Alex” Schulman skriver lättläst och flyhänt, men ibland går det alltför fort och lätt.
Hans kändiskarriär har nu pågått i 22 år. Mina barn ser honom förmodligen som någon som alltid funnits. Först var han fräck och väckte anstöt som bloggare, poddare, programledare och producent. Sedan blev han seriös författare med sin egen kändisfamilj som råmaterial. Och nu är han upphöjd tyckare och krönikör i DN.
Man undrar ibland om DN helt har fastnat i kändisfällan. För Alex Schulman främsta merit är att han är just mediekändis. Finns ingen ansvarig redaktör på DN som kan råda honom att skriva om något annat, undrar jag. Han har ju så många strängar på sin lyra. Man häpnar faktiskt.
Nå, den unge mannen är ju duktig och framåt, kan framträda som om han vore något alldeles speciellt. För sådana unga herrar väjer de allra flesta undan. Men de passar och trivs i medierna – och medierna älskar dem.
För fort och lätt alltså.
Dagens DN-krönika handlar om att det daltas för mycket med Putin och avslutas med orden ”den enda vägen till fred [är inte] samtal utan att kort och gott se till att de [Putinryssland] förlorar”. Texten främsta budskap är att alla ryska ledare bara ljuger; ”Och i Kreml sitter andra djur, uppkläda i kostym. De ljuger utan att blinka, allt som kommer ur deras munnar är lögner” … ”Peskov ljuger flinande, Medvedev ljuger upprört, Lavrov ljuger bistert.” … Och Putin ”har från första stund i kriget i Ukraina ljugit om precis allt”. Nej, unge herr Schulman menar att ”pjoskandet och klemandet är obegripligt” och att ”det som krävs är förstås hårdare tag”.
Det han skriver är inte bara osmakligt, det är okunnigt och rent av korkat. Man får bara hoppas att det fortfarande finns DN-läsare med sitt kritiska tänkande i någorlunda ordning.
Men, det är väl så här man raljerar över världen i de Schulmanska mediekretsarna.
Reagerade som du. Pinsamt okunnigt. Dialog är själva förutsättningen för jordens överlevnad. Det insåg till och med Nixon som inledde en sådan med Mao. Journalistiskt kan dock krönikan vara en fullträff för då handlar det om att vara arg och på det är Schulman duktig, enligt egen utsaga.
Tänk ändå så märkligt tyst det är om den programserie som just nu går i Kunskapskanalen, under namnet ”Historiens bästa lögner”. Det kan väl aldrig bero på att flertalet av dess ”bästa lögner” otvetydligen kommit från – USA? Här ett exempel ur serien.
Egentligen är det förstås ett under att serien alls sänds i Public service, som ju annars tycks ha tagit uppgiften att ensidigt propagera den världsbild som utgår från Vita huset på allra största allvar.
John N!
De bra lögnerna kommer från USA. Därav de bästa. Helt följdriktigt.
Lennart Ekdahl hade, i en programserie där Ekdahl själv var programledare, en då okänd Alex Schulman som medarbetare. Senare i ett tv-program såg jag Ekdahl kalla Schulman för ”lallare”. Ekdahl förklarade att Schulman inte ansträngde sig för att skaffa sig kunskap och dylikt, utan tog sin arbetsuppgift alldeles för lätt. Därmed är väl Schulman en perfekt så kallad journalist och opinionsbildare i media. Att undvika kunskap om obehagliga politiskt inkorrekta sanningar är grunden i mainstreammedias så kallade journalistik, en journalistik som i själva verket är en rent opinionsbildande verksamhet.
Kul grepp men de ryggradslösa mediafigurerna är ett sidospår. Deras lyssnare/läsare är att beklaga OM de fäster avseende vid de grunda tankefigurerna.
Vore intressant att ta del av deras resonemang om några år, då det koloniala perspektivet blivit alltmer obsolet (föråldrat men ännu inte formellt upphävt).
Alex Schulman är 46 år gammal.
August Strindberg var 37 år när Tjänstekvinnans son gavs ut. Hans hustrur skulle ha varit hett stoff om de levt i dagens medieklimat. Det var de redan i författarens både dramatik och prosa.
Ingmar Bergman var 69 år då barndomsskildringen Laterna Magica nådde läsarna. Ingen tvivlar på att både hans prästerliga bakgrund, föräldrarnas roller och hans kvinnor givit sig tillkänna i film efter film långt dessförinnan.
Författaren Linn Ullman, född 1966, dotter till ovanstående Bergman och välkänd mor har beskrivit sin uppväxt och fått mångsidigt beröm för sina romaner. Hon var 49 år när den senaste kom ut; De Oroliga.
Ingen av dessa personer kan på något rimligt sätt bedömas som ”ungdomar” och jag har inte sett att det gjorts någonstans.
Jag menar inte att Schulman ska jämföras i storhet med någon av de andra personligheter jag nämner här. Men man kan notera att det inte är något unikt varken i hans ålder eller det faktum att han använder sig av sin närmaste krets i det litterära utforskandet av livet. I själva verket gör ju varje författare det – var annars kan hen hämta kunskaper om barnets utsatthet och de sköraste relationerna?
Av en orsak som jag inte förstår försöker Kurt Lindelöf förklena Schulmans ålder och författarperspektiv för att därmed förminska hans åsikter i en politisk fråga. Det är ett barnsligt grepp. Även om skribenten i sammanhanget måste betecknas som en bit över medelåldern.
För övrigt kan konstateras att regissören Ruben Östlund är 48 år och alls ingen pojkvasker när han nu för andra gången slår Bergman i världsmästerskapet i film.
Det finns en olustig inställning här på bloggen. Alex Schulman kanske inte är världens mest briljanta journalist. Men han står, får att använda en gammal vänsterklyscha, rätt i huvudmotsättningen! Det gör inte de Rysslandspapegojor här som öppet försvarar invasionen. Men dessa bemöts tämligen servilt, medan Schulman avfärdas som osmaklig, okunnig och korkad. Kan någon förklara detta för mig?
Men Benkt L!
Vem försvarar öppet invasionen? Jag borde veta. Men jag vet bara en kommentar där personen ifråga ansåg att invasionen var nödvändig och bra. I övrigt, som jag minns, finns två huvudsakliga linjer; 1) de som fördömer och motsätter sig allt tal om provokation, förspel med inblandning av västmakterna och allt tal om proxykrig, och 2) de som fördömer men samtidigt menar att kriget provocerats från väst och att det kan ses som ett proxykrig. Att några, bland andra Benkt L inte verkar kunna skilja på 2) och att öppet försvara invasionen finner jag märkligt.
Lise B!
Medger att anspelningen på Schulmans ”ungdom” var mindre lyckad. Men kanske är det ändå lite av en generationsfråga. Nå, mest är det nog en klassfråga. Den solida framgångsrika medelklassen tar för sig och dominerar alldeles för mycket. För dem är manegen alltid krattad.
Knut L!
Du gör det lätt för dig. Att gå till personangrepp och därefter underkänna självklara grepp i all världens skönlitteratur. Det kan man inte backa ifrån genom att skylla på ”medelklassen”. Dit väl de flesta hör som öht har en chans att yttra sig.
Om denne Schulman är så lågtstående – varför alls kommentera hans rader?
Förvisso sant, Knut L! Men är inte krattorna både bättre och finare för överklassen, som därtill alltid brukar visa upp sig på de röda mattorna. Det är bara arbetarklassen som saknas, men de får trösta sig med att de har så goda företrädare, ofta ur just överklassen, som klarar politikens kappvändande bättre än en Hultqvist t ex.
Här relateras några Rysslandspapegojor, för Benkt Lundgren att suga på:
RAND Corporations studie ”Extending Russia” är kanske rysk desinformation, trots att RAND finansieras huvudsakligen med skattepengar, till stor del via USA:s försvarsdepartement. Eller vad säger du, Benkt?
Knut L!
Vid åtminstone ett tillfälle har jag haft en replikväxling här på bloggen med en som uppenbarligen lade hela skulden för kriget i Ukraina på Nato och USA. Denne försvarade alltså Rysslands invasion. Jag vill inte sätta ut namnet, men om du läser kommentarerna till Sven-Eric Liedmans inlägg för några veckor sedan hittar du replikväxlingen. Personen i fråga hade i alla fall allmänt en dragning till konspirationsteorier.
Lise B!
Jag anser att medierna är oförsvarligt dominerade av västerländska, moderna medelklassperspektiv på tillvaron och tillåter mig därför ta Alex Schulman som exempel – trots att jag själv alltid varit en del av denna medelklass, om än av en äldre sakta utdöende sort. Men, varför jag tog till pennan just denna gång berodde på Ukrainafrågan, som han uppenbarligen inte begriper sig på, utan blir bara vulgärt krigisk.
Benkt L!
Klart du ska sätta ut namnet…
Benkt Lundgren skriver om konspirationsteoretiker…
Med tanke på den spelfilm Official Secrets som presenterades på denna blogg igår och visas på SVT-play samt den dokumentärserie Historiens bästa lögner som nu också visas på SVT-play så undrar jag när Källkritikbyrån, Patrik Oksanen och andra så kallade faktagranskare/experter ska rycka ut och anklaga dessa program för att sprida desinformation och konspirationsteorier.
Hade sanningarna, som dessa program berättar, berättas vid den tid då de var aktuella och kunde ha förhindrat obefogade krig och massmord hade garanterat Källkritikbyrån, Patrik Oksanen med flera framställts som betrodda experter i våra medier och avfärdat dessa sanningar som konspirationsteorier och desinformation.
Den tanken fick mig igår att gå in på Källkritikbyråns hemsida och läsa några färska inlägg av Källkritikbyråns Åsa Larsson, inlägg som handlade om Ryssland/Ukraina-kriget. De källor som Källkritikbyrån använder är aldrig förstahandskällor utan alltid andrahandskällor eller källor ännu längre bort från verkligheten. En av källorna är just Patrik Oksanen. En av hans senaste insatser för lögnen är en artikel i Expressen där han slog fast att Gorbatchev inte fick något löfte om att Nato inte skulle expandera österut. Vilket i sin tur fick SVT att plocka ner och ändra en uppgift om detta i en dokumentär, och lägga upp en version med en lögn. Fakta om detta finns nämligen. Det finns amerikanska samtalsnedteckningar från mötet mellan Gorbatchev och USAs dåvarande utrikesminister James Baker. Där säger Baker att Nato inte ska utvidgas en inch österut. Så trots att det finns en förstahandskälla, USAs samtalsnedteckning, väljer det svenska etablissemanget och Källkritikbyrån att lita på Nato-närstående opinionsbildare hellre än att söka förstahandskällor.
Samma gäller när Åsa Larsson på Källkritikbyrån ska slå hål på de så kallade konspirationsteorierna om ”the great reset” som World Economic Forum driver. Då länkar Källkritikbyrån till en artikel i BBC när det faktiskt finns, eller rättare sagt fanns, en artikel av en ung kvinnlig dansk politiker, Ida Auken, som beskrivit den framtid som WEF arbetar för. Artikeln heter ”Here’s how life could change in my city by the year 2030” och är numera nedtagen från WEFs hemsida, men finns tillgänglig via webbarkivet WayBackMachine. Artikeln publicerades också i tidskriften Forbes under rubriken ”Welcome To 2030: I Own Nothing, Have No Privacy And Life Has Never Been Better” där den fortfarande är tillgänglig.
Samma arbetsmetod, viskleken, gäller även Källkritikbyråns arbete mot så kallade konspirationsteorier om covid-19-vacciner. Där kontaktades så kallade experter som intygade att vaccinen var säkra, effektiva och godkända trots att de inte var det. Ännu idag är vaccinen inte godkända utan säljs som ”villkorat godkända”. Vilket innebär att de inte genomgått så omfattande och långvariga tester som krävs för ett godkännande. Om detta har jag gjort en rejäl genomgång på min egen blogg, med källhänvisningar till läkemedelsmyndigheterna.
Så Benkt Lundgren, vad är då en konspirationsteori och en konspirationsteoretiker?
Okay, han heter Rolf Nilsson.
John Näsman! Såvitt jag kan se har alla de där inläggen skrivits före 24 februari i år. Och på den tiden höll jag med om en hel del av vad som där sades och skrevs. Men sedan Ryssland invaderade Ukraina är situationen radikalt annorlunda. Med ”Rysslandspapegojor” menar jag de som i dag försvarar invasionen.
Någonstans här på bloggen har en intressant parallell gjorts med förspelet till andra världskriget. Visst hade Tyskland ”provocerats” av den djupt olyckliga Versailles-”freden”. Den drabbade väl det tyska folket betydligt hårdare än vad Natos utvidgning efter 1991 drabbat Ryssland. Ändå tycker alla i dag att det var rätt av västmakterna att gå i krig för att stoppa Nazi-Tyskland. Och hur ”provocerat” än Ryssland har blivit av Natos utvidgning, så är det rätt att i dag stödja Ukraina mot den ryska aggressionen.
Knut L!
Klassperspektivet är sannerligen inte oviktigt. Men… detta tjatande om ”medelklassen”? Det är ju en kategori, vilken inte ens erkänns i den sociologiska vetenskapen. Under- och överklass förstår vi, men ”medelklassen” är en bräckligt definierad kategori. Hos vissa debattörer kan jag skönja tendenser till slasktrattsbegrepp för denna kategori, som får klä skott för mycket konstigt här i samhället. På ganska lösa boliner vad jag kan se!
En gång i tiden talades det om ”medelklassen” som demokratins självklara garant. I samhällen där den här kategorin i stort saknades eller i vart fall var för liten fanns det för få människor som skapade sig ett alldeles eget livsutrymme och därmed fick en ekonomisk och samhällelig bakgrund att agera utifrån, d v s forma sina politiska (och ekonomiska) ställningstaganden.
Förra året hade vi en studiecirkel i Uppsala kring boken ”Klass i Sverige”, vars måhända sämsta innehåll var knutet till just ”medelklassen”, vilken närmast sågs som ett litet bihang till överklassen (möjligen med större numerär men betydligt mindre makt) eller kanske (ocksä möjligen) bihang till underklassen i statistiken. På det sättet visade författarna att ”arbetarklassen” var i stadig majoritet i det svenska samhället. Något för lätt bevisföring enligt mitt synsätt.
Men detta leder långt från avstampet med Alex Schulman i just den här diskussionen. Jag är inte förvånad att diskussionen ändå hamnade här, eftersom den får en snedvinkling åt media och då särskilt konformismen i de svenska ”stor”-media eller ”mainstream”-media, som är en bättre benämning med tanke på upplagorna.
Benkt Lundgren, RAND:s studie kan ses som en konkret tillämpning av Zbgieniew Brzezinskis klassiska, geostrategiska grundbok The Grand Chessboard. Betraktar du någon av dem (eller rent av båda) som konspirationsteorier?
(Här en kort sammanfattning av ”Extending Russia”)
Betraktar du Henry Kissinger som en ”Rysslandspapegoja”?
Eller rent av som en ”medbrottsling till Ryssland”?
SVT är knappast något föredöme då det gäller källkritik. Man vägrade visa den tyska dokumentären om ubåtskränkningarna med den löjliga motiveringen ”för många obekräftade uppgifter”. Däremot har det gått alldeles utmärkt att visa den franska dokumentären ”Hitler och Stalin” som är den absolut värsta smörja jag tror jag någonsin sett och som jag anmälde till Granskningsnämnden. Det behövs utrensningar inom SVT Dokumentär!
Benkt Lundgren, du förbigår RAND:s rapport med största möjliga tyssstnad. Jag menar att den kan (och bör) ses som en konkret tillämpning av Zbgieniew Brzezinskis geostrategiska grundbok The Grand Chessboard. Betraktar du någon av dem (eller båda) som ”konspirationsteorier”?
(En kort sammanfattning av Extending Russia finns här)
Henry Kissinger upprepade helt nyligen den ståndpunkt han 2014 framförde i Washington Post
Betraktar du honom som en ”Rysslandspapegoja”? Eller rent av som en ”medbrottsling till Ryssland”?
John Näsman, kort svar på dina tre frågor: nej, nej och nej!
Med konspirationsteorier menar jag stolligheter som att månlandningen 1969 aldrig ägde rum och att USA självt låg bakom 9/11-attackerna. Med Rysslandspapegojor menar jag de som uttryckligen stöder Rysslands invasion av Ukraina.
Benkt Lundgren!
Hur tänker du då om geopolitiken enligt Brzezinski och i förlängningen RAND:s studie och de många tidiga varningarna för Natos utvidgning österut?
Henry Kissingers debattartikel i Washington Post 2014 kunde när den publicerades betraktas som ett försök att slå in en kil mellan Ryssland och Kina.
Men det är intressant att ett av Kissingers argument nyligen i Davos för en uppgörelse var just en önskan att förebygga en allt närmare allians mellan dessa två länder.
De tyska småföretagarnas riddare par preferens professor Eberhard Hamer har enkelt åskådliggjort en väsentlig drivkraft bakom USA:s utrikespolitik.
Jag betraktar Natos expansion i Östeuropa som en del av svaret på det problem Hamer så pedagogiskt beskriver. Ett problem som förvärrats genom Kinas projekt med ”Den nya sidenvägen” och dess olika utlöpare, som ju följdriktigt har besvarats av USA genom dess ”pivot to Asia”, för vilken resurser frigörs genom att mer av Natos kostnader läggs på övriga medlemsländer.
USA:s och Natos agerande i Ukraina framstår mot denna bakgrund som en tillämpning av RAND:s plan, som uttryckligen är avsedd att provocera Ryssland i syfte att försvaga Ryssland. Förmodligen för att splittra och ”balkanisera” Ryssland, sannolikt med Kina som ett tilltänkt, framtida angreppsmål. Allt för att säkra ”A New American Century”.
De latinamerikanska ländernas avvisande av Bidens tilltag att utesluta Kuba och Venezuela från ett tänkt multilateralt möte och den dåliga uppslutningen bakom USA:s sanktioner mot Ryssland (Latinamerika igen!) lär stressa makthavarna i Washington än mer. Så även Solomonöarnas närmande till Kina.
Detta gör USA:s hårdnackade motstånd därifrån mot någon som helst fredsuppgörelse begripligt. Ryssland MÅSTE till varje pris besegras, för att statuera ett exempel och på sikt försvaga även Kina. Oavsett vilken tribut detta kommer att kräva i form av ett förstört Ukraina. De vinster av denna politik som hamnar hos det militär-industriella komplexet är lök på laxen.
Hur tänker du om detta?
John Näsman skriver ett långt detaljrikt inlägg. Men ingenstans vare sig där eller i dina tidigare inlägg står det vad du tycker om Rysslands invasion. Det tycker jag är betydligt väsentligare än vad jag tycker om RAND och annat. ”Detta gör USA:s hårdnackade motstånd därifrån mot någon som helst fredsuppgörelse begripligt. Ryssland MÅSTE till varje pris besegras”, skriver du, och det låter faktiskt som om du tycker synd om Ryssland.
Angreppet har provocerats fram av USA och Nato, enligt såväl Näsman som Lindelöf och flera andra debattörer. Låt oss gå 50–60 år tillbaka i tiden. Dåvarande Nordvietnam och deras allierade (åtminstone fram till Tet-offensiven) FNL kämpade ett mångårigt blodigt krig mot världens starkaste militärmakt. De fick starkt materiellt stöd av Sovjetunionen och Kina. Man kan – om även jag ska roa mig med att vara konspiratorisk – betrakta det uppror FNL startade i början av 1960-talet som en ”provokation” av Sovjetunionen. De såg svagheten i den amerikanska marionettregimen i söder och tänkte kanske att om de gav FNL och Nordvietnam massivt stöd så skulle de kunna vinna kriget, även om USA blandade sig i med egna trupper. Om de verkligen tänkte så, kommer vi aldrig att få veta, men om de gjorde det tänkte de helt rätt, vet vi med facit i hand! Trots offrandet av mer än 50.000 egna soldater led USA ett förödmjukande nederlag, något som under åtskilliga år påverkade det politiska klimatet i hela världen, så att kommunismen började betraktas som något ganska positivt. Den tendensen började avbrytas med Sovjetunionens krig i Afghanistan på 80-talet och bröts definitivt genom kommunismens totala moraliska och ekonomiska bankrutt i Europa från 1989.
Vad jag menar är helt enkelt att om en stormakt låter sig provoceras av en annan stormakt att starta ett vanvettigt krig, så blir inte detta krig på minsta sätt ursäktligt för det. Och jag kan inte finna det omoraliskt att önska att angriparen förlorar.
Med tanke på att Sovjet i början av 1960-talet styrdes av Nikita Chrusjtjov så är det högst osannolikt* att man skulle ha ”provocerat” upproret i Sydvietnam.
…
* ”sannolikt” ändrat till ”osannolikt” på Sven-Erik H:s begäran.
Det är lärorikt att läsa Benkt Lundgren!
Sovjetunionen var självfallet en ”stormakt” ända fram till slutet av kriget i Afghanistan. Självfallet stod Sovjet upp på Vietnams sida eller, för att vara mer precis, på ”nord”-Vietnams sida mot regimen i den södra delen av landet. Det hade delats efter den forna koloniala härskarmakten Frankrikes sammanbrott i mitten av 1950-talet och marionettregimen i södra delen av landet gled i stället in under USA:s skyddsnät. För övrigt begynte FNL:s motståndskamp mot delningen av landet redan strax efter det ogynnsamma fredsfördraget redan under 1950-talet. Självfallet såg ledarna i Moskva detta som en möjlighet att nå något så när jämbordig rivalitet med USA.
Men situationen är ju helt annorlunda nu. Ingen stormakt, utom snart Kina, kan rivalisera med den nu ledande stormakten USA! Rysslands militära angrepp på Ukraina är, än så länge, ett lokalt Krig i Europas sydöstraste hörn. Det har föregåtts av ett, för omvärlden jämförelsevis lågintensivt, inbördeskrig i Ukraina med på senaste tid utropade separatistrepubliker, vilka erkänts av Ryssland och där majoriteten är ryssar. Krim blev redan för åtta år sedan en självständig repuplik, vilken har fått ansluta sig till den ryska federationen.
Den som studerar och lär sig hela förhistorien med de politiska konflikterna, attackerna mot den ukrainska arbetarklassen och prickskyttarna på Maidantorget före inbördeskrigets utbrott har svårt att se Ryssland som enda angripare i östra och sydöstra Ukraina. Med Kiev, Lviv och områden i västra Ukraina är det delvis en annan sak, men jag vet för lite om den ryska strategin omedelbart före och efter den 24 februari för att kunna se om det enbart var det av Zelenskij utropade ”nationella kriget” som även drog in landets norra och västra delar i direkt krig eller hur stor del Ryssland har i det.
Och varför talar Benkt L bara om kommunismens ”totala moraliska och ekonomiska” bankrutt i Europa från 1989. Var inte detta i helt avgörande grad en rent POLITISK bankrutt?
En fråga till Sven-Eric Holmström,
off-toppic, men det är hans senaste kommentar också, som släpptes igenom av Knut L.
Vid banketten efter segerparaden den 24 juni, 1945, gav Stalin ett tal vid den efterföljande
banketten. Talet finns återgivet i (mycket bra) dramatisk form i TV-serien Zhukov (del 1, 2012). Stalin talar ryska med viss dialekt (suveränt gestaltad av en skådespelare jag inte hittar namnet på; ett uppdrag för Tommys S!), men inte georgiska. Frågan är: finns talet i transkript?
Benkt L!
Jag anser att din parallell med Vietnamkriget från mitten av 1950-talet till mitten av 1970-talet är relevant. Låt mig fylla på. I maj 1954 besegrade Viet Minh de franska styrkorna vid Dien Bien Phu och därefter var Frankrikes roll i Indokina kommen till vägs ände. Därmed uppstod ett maktvakuum i Vietnam som skulle kunna fyllas av det segrande Viet Minh. USA beslöt sig för att försöka fylla detta maktvakuum genom att tillsätta en militärjunta i södra Vietnam och efterhand sända upp till 500.000 USA-soldater till södra Vietnam. Utan att överdriva skulle jag vilja påstå att bildandet av FNL 1960 och det väpnade motståndet mot Saigonjuntan och USA-trupperna av USA uppfattades som provocerande. Detta hotade USA:s intressesfär i Indokina. Men att USA skulle ha känt sig provocerat är ingen legitimering för USA:s närvaro i Indokina. När en del personer i dag talar om att Natos expansion i Östeuropa skulle kunna uppfattas som provocerande i Moskva är detta lika lite en legitimering av Rysslands angrepp på och ockupation av delar av Ukraina som USA:s angrepp på Vietnam.
När det gäller Ryssland angrepp på Ukraina är det inte särskilt meningsfullt att tala om ett provocerat eller ett oprovocerat angrepp. Detta skymmer sikten och det faktiska händelseförloppet kommer i bakgrunden. Rysslands angrepp på Ukraina handlar först och främst om att Ryssland försöker att få bort Ukraina ur USA/Natos intressesfär.
Jag tycker att det centrala i Dennis Zackrissons inlägg är denna enda mening: ”Situationen är ju helt annorlunda nu.” Detta är bara ett av flera sätt att uttrycka den märkliga grundsyn som poppat upp flera gånger på lindelof.nu, att efter USA:s och västs seger i det kalla kriget, så går huvudmotsättningen i världen mellan USA-imperialismen och världens folk. Det bestämmer i princip alla frågor, så att de som motsätter sig USA (t ex Ryssland) hamnar på rätt sida, och de som allierar sig med USA (t ex Ukraina) på fel. Om du inte menar så, Dennis Z, får du faktiskt förtydliga dig.
Naturligtvis hade jag kunnat skriva ”kommunismens politiska, moraliska och ekonomiska bankrutt” efter 1989. Politik innefattar en hel del moral i mina ögon, därför kändes det lite överflödigt att tillfoga ordet politisk.
Jag instämmer med Arne Nilsson om att Rysslands angrepp främst handlar om att få bort Ukraina ur USA/Natos intressesfär. Men på vilket sätt upplever Ryssland detta som ett hot? Att de på allvar tror att ett västorienterat eller t o m Nato-anslutet Ukraina skulle angripa Ryssland militärt är rent trams. Jag har en god vän som är hängiven socialdemokrat, och han tror att ett västorienterat, demokratiskt Ukraina skulle upplevas som en inspirationskälla och därmed ett politiskt hot mot det auktoritära system som alltid rått i Ryssland. Jag tror det ligger mycket i detta.
Tack för din kommentar, Benkt L.
Du tolkar mig i huvudsak rätt, men med en viktig distinktion. Situationen var den samma såväl före som efter ”kommunismens”, eller för att använda en mer exakt term; ”realsocialismens”, bankrutt i början av 1990-talet. Huvudmotsättningen i världen gick och går alltjämt mellan imperialismens ledande makt USA å ena sidan och ”världens folk” å den andra. Där har det inte skett någon ändring sedan USA övertog stafettpinnen från den tidigare ledande imperialistmakten, Storbritannien, efter VK2 och det lite oklara interregnumstadiet som fanns under 1920- och 30-talet. Om du till äventyrs tolkar historien annorlunda kan du väl formulera detta.
En effekt av detta är, precis som tydliggjordes under de två mellankrigsdecennierna, att det uppstår ett tryck på nationer och folk runtom i världen att hålla käft och inordna sig under makten, eller ”säkerhetsordningen”, som det numera, lätt eufemistiskt, brukar sägas. Eller ”välja sida” om det uppstår en distinkt ”motmakt” mot den ledande ordningen i världen. Historien utspelar sig gärna lite ”innan” vi förstår hur spelet står. Kanske är redan Kina placerad som utmanare om världsmakten. En hel del kan tyda på det.
Sedan vill jag avvisa ditt sätt att försöka begränsa frågan till ”militära” angrepp. Den ekonomiska och sociala krigföringen mot ”oppositionen i världen” är sedan länge i gång och har givetvis sina effekter. Jag tror att det är bokstavligen livsfarligt att Sverige, Finland och huvuddelen av Europa dras med i det redan pågående, än så länge ganska ljumma, kriget mot ”oppositionen”. Det kan stå oss dyrt i ett senare, mer tillspetsat, läge. Att överge Bernadotte-linjen utan tillstymmelse till några sakliga argument är ett vågspel, som kan kosta Sverige rätten till vårt nationella självbestämmande.