Bild från UNT
Min socialdemokratiske vän Carl Lindberg hade idag en debattartikel i UNT med rubriken Se upp för lärda monster.
Han citerar på slutet en överlevare från Auschwitz:
”Gaskamrar byggda av utbildare ingenjörer. Barn förgiftade av utbildade läkare. Spädbarn dödade av utbildade sjuksköterskor. Kvinnor och barn sköts och brändes av gymnasieutbildade och akademiker. Så jag är misstänksam mot utbildning. … Läsa, skriva, räkna är viktigt endast om de tjänar till att göra våra barn mer mänskliga.”
Med detta vill har övertyga oss om att skolans kunskapsförmedling lika gärna kan vara av ondo. Kunskaper är bokstavligen livsfarliga om de inte inne i människan omges av ”goda och demokratiska värderingar”. Att som han gör antyda att det finns en motsättning mellan kunskap och demokrati blir mycket märkligt.
Hans artikel är också inspirerad av en 35 år gammal artikel av filosofiprofessorn Harald Ofstad, där denne skriver att ”Skolsituationen är sannolikt samhällets mest ångestskapande institution”, vilket är en mycket dyster skolbild. Det förstärker han med exempel på svenska ungdomar idag som vittnat om att skolan dagligen ”orsakar ångest som jag knappt pallar leva med” och andra som säger att det jag ”lärt mig är att jag inte är tillräckligt bra hur mycket jag än försöker”.
Dessa två exempel leder alltså Lindberg till slutsatsen att Björklunds starka fokus på kunskap är odemokratisk och ångestskapande för elever.
Men den här sortens resonemang leder lika fel idag som för 35 år sedan. Kunskap är något som vi vet faktiskt kan fördelas rättvist. Den skadar ingen! Men vi vet också att kunskaper bara kan nå alla elever i en skola med goda mänskliga relationer. När man på 70-talet släppte fokus på kunskaperna (innehållet) och istället koncentrerade sig på enskilda elevers upplevda välbefinnande (Lgr 80), tappade pedagogiken fort stryfart och kurs. Den goda progressivismen övergick då till en påbjuden och stelbent statsprogressivism, som sa precis det som Lindberg nu upprepar.
Det är förstås självklart att kunskaper i galningars huvuden är farligt. Det har vi vetat mycket länge, åtminstone sedan Francis Bacon (1561 –1626) formade devisen ”Kunskap är makt”. Och, kunskapen kan inte förstöras och får inte kapslas in i slutna rum hos upphöjda eliter. Den måste spridas och hanteras.
Klart också att dåliga mänskliga relationer i skolan kan skapa mobbning, ångest och skada elevers personligheter och därmed förstöra undervisningen. Men detta måste hanteras i sitt speciella skolsammanhang. Det finns inga genvägar till goda och demokratiska värderingar – det som idag kallas en anständig värdegrund. En sådan kan endast växa fram som bonuseffekt i en skola med god undervisning och goda relationer mellan lärare, elever och föräldrar. Alltså, de goda relationerna är medlet att nå goda kunskapsresultat – målet.
Carl Lindberg och jag var under förra året med i samma socialdemokratiska skolpolitiska diskussionsgrupp i Uppsala. Vi kom in i gruppen från två helt olika socialdemokratiska utgångspunkter – Lindberg från 80-talets socialdemokratiska skoletablissemang och jag som socialdemokratisk kritiker av just detta etablissemang. Vi hade många intressanta meningsutbyten och var ofta inte överens.
Det faktum att den borgerlige skolministern Jan Björklund tjatar om att skolans viktigaste uppgift är kunskapsförmedling är ingen orsak att försöka inta en annan hållning. I det har han ju helt rätt. Däremot sviker han och även vår socialdemokratiska partiledning svenska elever genom att ha medverkat till skolans marknadisering och allt vad det har medfört. I detta nya skolsamhälle skapas en osund värdegrund av konkurrens och så kallad valfrihet, som helt rivit ner förutsättningarna för en god likvärdig undervisning för alla svenska barn.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Carl Lindberg, Jan Björklund, kunskap, UNT
Upplysningen har ett janusansikte. Å ena sidan står den för människors möjlighet att befria sig från fördomar och dumheter. Å andra står den för den bildade medelklassens möjlighet att pracka på just sina fördomar på folk som de har i sin makt. Båda dessa företeelser äger rum i skolan i ett klassamhälle. Det är ofta svårt att se skillnaden – inte minst för barn och ungdomar utan erfarenheter av livet.
Som Bo Rothstein visade i sin bok om den socialdemokratiska staten gav arbetarrörelsen upp sin strävan att förändra skolan i grunden redan på 40-talet. Det var för svårt; skolan var det naturliga tillhållet för just den bildade medelklassen, och den slogs som ilskna råttor mot alla försök att göra skolan mindre klassuppdelande, och S retirerade till det som låg närmare dess kärna: arbetsmarknadspolitiken.
Frågan är vilken som är den näst bästa strategin. En som inte bara vore bra om den gick utan som också är möjlig.
Jan!
Jag vet inte vad Rothstein menar med att socialdemokratin redan på 40-talet ”gav upp sin strävan att förändra skolan i grunden”. Är det hans bok ”Den socialdemokratiska staten….” (1986) du syftar på och i så fall vilka sidor?
Däremot vet jag att redan på 40-talet och 50-talet då det som sedan blev grundskolan tänktes ut under socialdemokratisk ledning, så fanns en idé att denna nya skola också skulle skapa den ”nya” människan. En idé som under 70-talets ”kulturrevolution” radikaliserades till att skolans klassrum skulle göras om till klasskampsarenor. Som väl i sin tur har bidragit till att ungarna idag bara blir sämre och sämre på att läsa och skriva och räkna.
Sedan är det väl rent allmänt sett sant att allting har två sidor. Men just här har jag nog lite svårt att se den andra sidan. Vad skulle vara bra med att ungarna inte lär sig läsa och skriva och räkna. Och i valet mellan en ”medelklasslärare” i historia och ingen lärare alls i historia skulle jag välja det första alternativet. Skulle inte du det också?
Bo!
Det finns en teoretisk chans att jag blandar ihop det med någon annan bok av Rothstein, jag har dem inte just nu och här. Men han var mycket tydlig med att S släppte skolfrågorna och satsade på arbetsmarknadspolitiken i så måtto att de la huvuddelen av sitt krut på arbetsmarknadsfrågorna. Skolan fick förbli ett ställe där medelklassens barn samlade poäng för att efterträda den som medelklass. Dvs en skiktningsapparat där akademiska traditioner var avgörande för framgång.
Och min poäng är inte att jag anser det oviktigt om folk är kompetenta eller inte. Däremot vill jag problematisera två saker:
1) är det alldeles säkert att just en skola som den ser ut idag, med akademiskt utbildade, för att inte säga överakademiserade, lärare vid kontrollen är bäst på att skapa kompetenta arbetare och människor? (För ögonblicket bortser jag från att den nu existerande skolan, som väl ingen av oss vill ha, inte ens styrs av lärare utan av NPM-byråkrater).
2) givet att arbetarrörelsen är oändligt mycket svagare nu än 1945, vad kan man satsa på som har en chans att lyckas?
Jan!
Om det bara handlade om hur mycket krut (S) la på det ena eller det andra, så har jag ingen uppfattning. Jag trodde du menade i sak och då fanns vid den tiden, alltså i mitten av 40-talet, bara några få avvikande röster. Generallinjen var att man skulle bygga vidare på 1927 års fyraåriga gemensamma bottenskola. Och det blev alltså till slut – 1962 – den nioåriga grundskolan. Men i den fanns en motsättning: Hur kunskapsinriktade skulle lärarna i den vara? Och hur mycket av ideologiska manipulatörer. Och på 80-talet är konflikten mellan Gudmund Larsson och Åke Isling här typisk. Gudmund L var skolutredare på LO och höll på den kunskapsinriktade läraren medan den TCO-anknutne Åke I höll på manipulatören.
Men bara några år senare – kring 1990 – kördes den diskussionen över av ekonomisterna på Finansdepartementet. Nu var det avregleringar och elevpeng och kundskola som skulle gälla. Allt hämtat från det Milton Friedmanska ritbordet. Och det är väl i det nätet som dagens skolpolitiker fortfarande sprattlar omkring.
Och som svar på din fråga: Hans Albin Larsson som jag i en kommentar på Visselblåsartråden nämnde häromdagen har i sin bok från 2002 skissat på två motsatta alternativ. Alltså antingen-eller. Dels ett slags omsorgsskola. Dels en kunskapsskola. Han tror att båda skulle funka. Men själv vill han ha kunskapsskolan. Sedan dess har det nu gått mer än tio år och under den tiden har ju marknadskrafterna på egen hand delat den svenska skolan i dels en hel del kunskapsskolor och dels i en hel del skolor som man väl skulle kunna kalla just omsorgsskolor. Men det var just en sådan klyvning av skolan som Hans Albin L ville undvika.
Men jag vet inte vad han säger idag. I sin nya bok från 2011 har han inte något om skisserna från 2002. Anser han att de är överspelade. Jag kanske skall skriva till honom och fråga.
Min diskussion handlar om i vad mån S försökte göra något annat av skolan än en sorteringsapparat. Man kanske hade ambitioner, men man satsade inte särskilt hårt på det.
Det finns förvisso orsaker.
1. Man ville inte stöta sig med den viktiga fraktion av medelklassen som stödde den keynesianska integrationspolitiken och som tjänade på att skolan förblev vad den var,
2. Man vågade inte utmana konkurrenssamhället av hänsyn till exportindustrin.
Men bortsett från detta finner jag att ingen har tagit upp huvudfrågan, nämligen hur en rimlig skolpolitik ska se ut. Att skolpengsystemet måste bort är självklart, det är ju bara Chile och Sverige som har det; i Chile krävdes det militärdiktatur, och nu ska det bort där. Men sen då?
Ett klassamhälle har bara ett litet antal privilegierade positioner. I vilken mån är det möjligt att bedriva en statlig skolpolitik som går på tvärs mot detta? I vilken mån är det möjligt att använda skolan som apparat till något annat, givet dess hierarkiska uppbyggnad? Och i vilken mån är det möjligt att göra detta idag, när det inte var det under socialdemokratins högkonjunktur 1935-70?
Att det skulle kunna gå att bedriva en folkrörelsepolitik i annan riktning är förstås klart.
Jan!
Det var intressant det du säger om Chile. Att de skall ta bort skolpengsystemet. Har du en källa? Svara helst med snigelpost. Jag skall just lämna in min dator för reparation.
Alltså:
Bo Persson
Blåbärsstigen 33
94141 Piteå
Se upp för ”lärda monster”, uppmanar Carl Lindberg. Deras (alltför) stora lärdom är annars inte det första som slår en, när man iakttar vår tids ”monster” på den politiska/kriminella arenan.
Lindberg verkar ha ett sympatiskt engagemang för skolans elever, men det han skriver är ogripbart och innehåller ett antal outsagda eller förutbestämda slutsatser. Hans bidrag leder inte till något konkret förslag. Vem har något emot att bidra till att utveckla ”elevernas inre trygghet”, tex? Men om jag organiserar lektionerna på fel sätt gör jag inte det? Utan bidrar kanske rentav till ”skolans atmosfär av fruktan och ångest”? Skolan ”orsakar dagligen ångest som jag knappt pallar leva med.”
Ska man dra någon slutsats av dessa svar från elever, måste det väl bli att den skola som nu ersatt ”lärdomsskolan” eller ”pluggskolan” från 1960-talet och framåt, är ett totalt misslyckande.
Men för Lindberg verkar lösningen vara att skriva ut mera av den tidigare medicinen. Några följdfrågor hade kanske avslöjat att elevernas ångest hade en hel del att göra med tillståndet därute i stora världen, och hur det presenteras av våra massmedier.
Slutligen undrar jag vad i hela friden Lindberg vill säga med slutklämmen, ett citat från en som överlevt de tyska nazisternas utrotningsläger.
Att svenska ingenjörer och läkare ägnade sig åt att bygga gaskamrar och förgifta barn, och att det berodde på för dålig elevdemokrati och för mycket pluggande i den gamla svenska skolan?
Det menar han förstås inte, men han gör ett tankesprång och verkar inte riktigt förstå var han hamnar.
Knowledge and schooling were never a warranty against hatred, but the same can be said about empty moralism. In any case, this is not a good argument in praise of ignorance.