För ohyggligt många år sedan (det var på den tiden man ännu kunde ta en ’riktig’ studentexamen) började jag på gymnasiet. Någon förklarade för oss att här var det annorlunda än i skolan vi lämnat – nu måste vi ta ansvar för lärandet själva! Gymnasiet var frivilligt, och det hängde på oss själva att sköta närvaro, läxor och annat. Misskötsel kunde inte skyllas på andra. Vi hade ansvaret på våra unga axlar.
Konstigt? – Om man tänker ytterligare några år bakåt så hade nog de flesta ungdomar i vår ålder redan börjat arbeta, oftast på tämligen enkla jobb (min far började gå på byggen med farfar när han var tolv år, min mor som tvålflicka på raksalong lite senare). Men det var ju arbete och ansvar i alla fall. Upp på morgonen och iväg till arbetet!
Många gick den långa vägen, lärde sig grunderna i någon bransch, kanske läste vidare trots bara några år i folkskolan som grund, och kunde så småningom ”bli något” (en farbror från de fattiga kvarteren på Söder i Stockholm avancerade till att bli välbetald kamrer på ett storföretag i Eskilstuna).
Ovan der du ett – på en månad när – tio år gammalt foto av fartyget Polfors, en sjömansskola som oftast ligger vid kaj vid Riddarfjärden i Stockholm, men ibland är ute och seglar. (Säger man ”seglar” även när det gäller ett maskindrivet fartyg?) Jag vet inte vilka ambitioner sjömanseleverna har, men jag kan väl knappast tro att de räknar med att bli kapten eller förste styrman efter bara några inledande lektioner om skillnad mellan babord och styrbord och var man hittar bästa krogen i Buenos Aires.
Varför skriver jag detta? – Anledningen är en artikel i Svenska Dagbladet om problem med avhopp från gymnasiet.
Naturligtvis är det ett problem, men exemplet som valts i artikeln är nog inte helt lyckat. En grabb vill utbilda sig till kock. Det gick inte så bra:
När han var liten lekte Viktor Robles att han stekte kottar i sin låtsasstekpanna. Så länge han kan minnas har han velat bli kock och därför föll gymnasievalet på Restaurang- och livsmedelsprogrammet på Stockholms hotell- och restaurangskola. Inriktningen Viktor Robles började på innebar att han var lärling på restaurang Gondolen i Stockholm tre dagar i veckan. Men det blev inte som han tänkt sig. På Gondolen upplevde han sig mer som en springpojke – som fyllde dagarna med att plocka örter och skala – än som en kocklärling.
De dagar han skulle vara i skolan skolkade han mest. Viktor Robles kände att han inte passade in i klassen, och han upplevde att lärarna inte brydde sig om att han inte trivdes i skolan. Runt jul kom ett brev där skolan skrev att eftersom han aldrig var i skolan betraktade de det som att han hoppat av. Viktor Robles gick inte tillbaka till skolan efter det.
Här bör man som alltid slänga in en reservation om att alla fakta kanske inte är på bordet, och pedagogiken eller något annat i skolan kanske har brister. Men ändå, det låter inte bra. Det låter ungefär som den anarkistiska parollen ”Allt – genast!”. Och den håller inte. Ger man sig på ett jobb som tar tid att lära sig får man räkna med att det tar tid att lära sig, och att det krävs tålamod och uthållighet. Och det gäller inte bara praktiska grepp i det aktuella yrket, utan inställning till arbete, förmåga att förstå och arbeta tillsammans med andra, etc. Egenskaper som man har nytta av överallt.
Man kanske kan se det som en karaktärsdanande process. För några år sedan läste jag en del högskolekurser. En observation jag gjorde var att det var en sjuhelsikes skillnad i mognad och stabilitet mellan de som kom direkt från gymnasiet och några år äldre elever som varit ute i yrkeslivet ett tag. Egentligen borde det inte vara någon större skillnad, förutsatt att gymnasisterna fått ta ett rejält ansvar för sin utbildning. Men nu verkar det inte vara så mycket bevänt med det. En del glider genom gymnasiet, kanske går komvux-kurser för att ta igen vad de redan borde lärt sig, och tar sig sedan in på högre utbildningar för vilka de egentligen inte är mogna.
På lång sikt är detta naturligtvis ett problem, inte bara för individen eller för skolor och företag som skall försöka ta hand om dessa personer, utan för hela samhället. Hur många i den generation som antas ta över är i stort sett fyllda av ett liberalt egoistiskt ”jag-jag-jag” och ”jag har rätt till det bästa utan att behöva jobbar för det”, och ”jag har ingen lust med tråkiga rutinjobb, hit med något som jag tycker är bra och kul direkt”? Hur går det för vårt land om det är många? Måste vi lita till att ambitiösa invandrarungdomar skall täcka upp för lealösa svenne-banan-ungar som mest vill lattja sig fram i tillvaron?
Nu har jag skrivit av mig i detta ämne (för den här gången!).
Ungdomskulten i svensk politik är förödande för landets framtid. Det går ju bra att vara briljant så länge livet leker, karriären går spikrakt uppåt och man ännu inte har prövats av de personliga motgångar som är en förutsättning för att man också kan hantera samhälleliga kriser.
Medelåldern i riksdagen tycks vara 30-35 medan medelåldern i arbetslivet tycks vara 55-60.
Det borde naturligtvis vara tvärtom.
Kan ju vara så att är man i riksdagen så är det numera ett led i karriären, inte ett förtroendeuppdrag. Riksdag -> eventuellt regeringspost -> högbetalt konsultjobb. Och då gäller det ju att starta ganska tidigt för att hinna med allt. Dessutom bestämmer väl EU det mesta, så vara rd-ledamöter behöver inte någon större egen livserfarenhet för att sitta av några perioder i vår lagstiftande församling. M a o går det bra med gröna ungdomar direkt från ungdomsförbunden.
Är man ute i ”vanliga” arbetslivet så råkar man bara vara där, med andra arbetsvillkor.
Glömde peka på en självklarhet i skrivandet av bloggposten. När eleverna förvandlas från elever till kunder i kunskapsföretag så öppnas portarna till … helvetet, kanske? Åtminstone för ambitiösa lärare som tycker att kidsen faktiskt måste anstränga sig för att förtjäna bra betyg, men som får såväl ”kunderna” som deras föräldrar samt skolledningen på sig.
Men jag antar att de grånade och livserfarna läsarna av den här bloggen redan vet det!