Jag läser i Svensk Uppslagsboks andra och utvidgade upplaga, band 21, tryckt år 1947:
Opiumkriget, den vanliga benämningen på Kinas första väpnade konflikt med Västerlandet. Friktion hade länge rått på grund av för västerlänningar förödmjukande och olidliga handelsvillkor i Kanton, och kineserna å sin sida sökte förgäves freda sig för den ständigt ökade engelska smuggelhandeln från Indien med det importförbjudna opiet. Kejserliga kommisarien Lin Tsö-sü beslagtog och makulerade 1839 ett opiumparti, vilket efter diverse slitningar ledde till engelsmännens utrymmande av faktoriet i Kanton och krigsutbrottet 1840. Kriget pågick i olika omgångar, med erövring dels av skilda orter på sydkusten, dels av Shanghai, Chen-Kiang och Nanking. Freden slöts i Nanking 1842, varvid ön Hongkong avträddes till England, hamnarna i Kanton, Amoy, FUchou, Ningpo och Shanghai öppnades för utländsk handel som ”fördragshamnar” och Kina betalade det förstörda opiet samt krigsskadestånd.
Så inleddes arbetet med att göra Kinas folk till opiemissbrukare, vilket avbröts först i och med att befrielsearmén under Mao-Tse-Tung befriade landet år 1949.
Att driva politik med hjälp av kanonbåtar var en viktig del av den ”civiliserade världens” relationer med världen i övrigt. Men även kanonbåtarna hade sina svagheter vilket visade sig när Tyskland natten till den 9 april 1940 inledde sitt angrepp på Norge. Kryssaren Blücher skulle föra in de trupper och den orkester som i Oslo skulle markera att ockupationen inletts. På fästningen vid Oscarsborg i Oslofjorden beslutade befälhavaren överste Eriksen att beskjuta kryssaren. Fästningen hade inte full besättning och kunde bara bemanna två av sina tre 28-centimeterskanoner och hade inte möjlighet att ladda om dem. Klockan 04.21 avlossades båda kanonerna på kort avstånd och Blücher blev genast manöverodugligt. Men fartyget fortsatte framåt och kom snart inom skotthåll för torpedbatteriet på norra Kaholmen och en ammunitionsdurk på fartyget sprang i luften. Två timmar senare kantrade hon och sjönk.
På 1930-talet byggdes för Naziysklands marin två stycken slagskepp. Bismarck gick till sjöss i maj 1941 och målet var att hota den atlantiska konvojtrafiken. Brittiskt spaningsflyg lokaliserade fartyget till Danmarkssundet väster om Island och en brittisk konvoj under ledning av slagskeppet Hood gick till angrepp den 24 maj. På långt håll avfyrade de båda slagskeppen sina kanoner och en granat träffade Hoods ammunitionsdurkar. En efterföljande explosion delade Hood i två delar som sjönk inom tre minuter. Endast tre man ur Hoods besättning på 2.000 personer överlevde.
Även Bismarck hade skadats och släppte efter sig en oljestrimma som gjorde att brittiska spaningsplan kunde visa vägen för de förföljande brittiska fartyg som skulle angripa Bismarck. Beskjutning från Swordfish-torpedflygplan skadade Bismarcks styrsystem så att fartyget inte kunde navigera. Efter en två timmar lång eldstrid sprängde tyskarna Bismarck och/eller öppnade bottenventilerna så fartyget sjönk på 4.790 meters djup. Av 2.065 besättningsmän överlevde bara 115.
Bismarcks systerfartyg Tirpitz kom att delta i strider i Nordatlanten. Fartyget skadades av flygangrepp och ankrades vid Håköy utanför Tromsö på endast ca 15 meters djup. Där sänktes det av kraftiga pansarbrytande bomber som släpptes från brittiska Lancaster-flygplan den 12 november 1944, varvid hälften av dess besättning omkom.
Nu sänder USA flottenheter till Sydkinesiska sjön för att tillämpa en två sekler gammal kanonbåtsdiplomati. Men man är för sent ute. Världens mäktigaste krigsfartyg kan idag sänkas av moderna vapen och dagens Kina är inte längre ett land som man kan hunsa.
Jag beklagar att mina förslag att bringa klarhet i vilka lagar och avtal som gäller, och vad har gjorts och görs av olika stater, har uppfattats som ett ställningstagande. Jag tycker att det är bättre att vara specifik och inte blott hänvisa till en allmän anti-kolonialism.
Så jag undrar: Specifikt på vilket sätt bedriver Förenta staterna kanonbåtsdiplomati i Sydkinesiska sjön? Specifikt vilka handlingar (och uttalanden) är olagliga eller otillbörligt hotfulla, och hur? Vad är syftet? Vilka handlingar (och uttalanden) utgör försök att hunsa Folkrepubliken Kina?
Blir lite fundersam på påståendet att tyskarna själva ska ha sänkt Bismarck. Enligt vad jag läst så var det kryssaren Dorsetshire som med sina torpeder utdelade nådastöten.
Sen har det också förekommit uppgifter om att en sovjetisk ubåt ska ha skickat torpeder mot Tirpitz.
Jan Arvid Götesson! Jag tänker att det ”otillbörligt hotfulla” utgörs av den militära närvaron, på ungefär samma sätt som Sovjets raketinstallationer på Kuba en gång uppfattades. Eller för den delen som Kinas, Vietnams, Filippinernas och Malaysias anläggande av militära landningsbanor på omstridda öar i Sydkinesiska sjön uppfattas av grannländerna. Därtill bör vi beakta att avtal alltid är resultatet av förhandlingar och parternas inbördes styrkeförhållande. Inget är skrivet i sten och framtiden ska skapas. ”Objektiv rättvisa” är en sällsynt företeelse i vår värld, alltså tenderar vi att välja sida. Vi understryker lagars och avtals betydelse och beständighet då vi ser nyttan för ”vår” sak.
Som grundmagister med rätt att undervisa barn i 13-15-årsåldern fick jag ofta ”ta itu med” ord som rättvisa, snäll, dum m fl. De två senare orden brukade inte vara några större problem (tyckte jag). Men att förklara att rättvisa på inget sätt kan jämföras med klart mätbara begrepp som vikt, tyngd, resultant m fl kunde vara svårt. För att krångla till det sade jag någon gång att jag läst att när det förr i tiden (på Kolingens tid) serverades en sup till maten på utskänkningsställen så fick kvinnorna en mindre mängd än männen. Och, sade jag, om man ser till effekten på hjärnan så var det rättvist, för kvinnor har mindre hjärna (inte färre hjärnceller). Idag läser jag bland annat och finner där, självklart, inget större stöd för min brännvinsrättvisa.
Jag är nog en av de skyldiga till Jan Arvid G:s kommentar ”… har uppfattats som ett ställningstagande”. Ja men inte precis för eller emot den ena eller den andra, utan ett ställningstagande för ett occidentalt betraktelsesätt på själva sakfrågan. En förklaring. Senare skriver Jan Arvid G. ”Vilka handlingar (och uttalanden) utgör försök att hunsa Folkrepubliken Kina?” Hunsa är i samma kategori som rättvisa (även om det är ett verb). Är det den hunsande, eller den hunsade som bestämmer innebörd? Alla lärare vet att det dagligen händer att en översittare säger ”Det var bara på skoj!” Lyckligt nog för mänskligheten så har Kina allt mer kommit att inta en rättvis (!!) position på jorden. Att Imperiet, DN, och Ann Linde inte tycker det är inte konstigt; de har en annan uppfattning om rättvisa.
Kina är inte alltför populära i Filippinerna efter en del incidenter med rammade fiskebåtar som lämnas åt sitt öde.