Kaoset i Sverige, i Europa och i världen är ju faktiskt en utmärkt mylla för nya tankar, nya öppningar, nya allianser och lösningar. Gammaldags stora tidningar på papper vet vi är dödsdömda. Alla de stora men också många små brottas med problemet. Folket i Bild/Kulturfronts prenumererade upplaga har trots alla ansträngningar de senaste 10 åren pendlat omkring 1400. En slutsats av detta kan trots allt bli att man klarat sig bättre än andra papperstidningar. Upplagan står visserligen och stampar, men den sjunker inte.
Tidningen har funnits i 43 år och har en kärna av 850 trogna prenumeranter, 400 vanliga helår, 400 med pensionärsrabatt och 50 stödprenumeranter. De frenetiska kampanjer för återvärvning av gamla avhoppade prenumeranter, som är ganska talrika runt om i landet, framför allt i samband med bokmässan i Göteborg varje år, har kompenserat för dem som faller ifrån på grund av dödsfall. Därmed står upplagan still. Någon ny generation prenumeranter – av någon nämnvärd omfattning – har inte tillkommit. FiB:s prenumeranter fortsätter alltså att vara en åldrande skara (genomsnittligt sett).
Folket i Bild/Kulturfront har sina tre politiska paroller som är brännheta än idag. Ytterst få tidningar har någon politisk plattform alls med någon särskild skärpa. ETC är duktiga och framgångsrika på den ”allmänprogressiva” marknaden. Men deras politiska profil; ”oberoende socialism”, vad är det? FiB/Ks paroller skär som en varm kniv i smör jämfört med detta.
Hela dagens medievärld är en spegling av den skrämmande utveckling mot ett övervakningssamhälle med yttrandefrihet som en kuliss, marknadens snart totala hegemoni över kulturlivet (i vid mening – tankelagarna) och där militära operationer mot fattiga folk har ersatt alla rimliga fredssträvanden. I en sådan värld borde förstås ”möjligheterna” för en vass tidning mot detta barbari vara lysande.
FiB/K har årsstämma den 25 april. Då ska man välja styrelse och fastställa riktlinjer för kommande verksamhetsår. Förmår man ta sig ur dödläget, och kanske ta ett litet kliv mot något som kan bli en del av det motstånd som – säkert som amen i kyrkan – kommer att uppstå. Eller kommer man att fortsätta som de senaste 10 åren, d v s att vara totalfixerad vid att upprätthålla utgivningen av en formmässigt mycket traditionell papperstidning som bara lockar drygt 1000 prenumeranter.
Vad jag tror är tidningens enda chans för att på sikt kunna få någon som helst betydelse i samhällsutvecklingen, är att kasta gamla strukturer överbord och vädra ut det gamla och unkna. Och då menar jag inte Jan Myrdal.
Jag tror att man ska förenkla papperstidningen, glesa ut utgivningen och göra den tjockare, uppmuntra amatörismen att blomma mera och bli till en tillgång och inte som nu något man till varje pris vill dölja bakom dagens glättiga (proffsiga) utformning, för den är i praktiken till största delen en amatörprodukt. Text och bild på papper ska däremot fortsätta vara FiB:s huvudsida – en långsammare kulturprodukt!
Samtidigt måste hemsidan skärpas och bli en mötesplats för aktivism mot allt det där barbariet ovan och ett stöd och en spridningskanal för papperstidningen – ungefär som FiB förr försökte stötta kulturtidskriften Förr och Nu. Vi lever i en ny tid.
Vad den gamla generationen (jag och några hundra andra) har att ge i arv till kommande aktivistgenerationer är de tre parollerna och det demokratiska arbetssättet. Inget annat är faktiskt heligt. All gammal mossig jargong från 70-talet och många gamla käpphästar måste skickas all världens väg.
Efter denna salva borde jag sluta med att citera Maoisternas paroll under kulturrevolutionen; Bombardera högkvarteret. Men det gör jag inte. Sådant bör vi undvika för att bli förstådda och inte missförstådda. Dessutom är högkvarteret idag befolkat av ett mycket litet antal personer, som vi också måste vårda väl. Det är FiBs gamla tankelagar som ska nagelfaras. Däremot tycker jag att rubriken är en bra gammal devis, som visserligen för tankarna till Mao, men som även är en allmänt klok insikt.
Knut!
Här skall du få mer elände, övervakningssamhälle, jag satt och tittade på en serie som går på SVT nu som heter ”The Team” och man häpnar ju över hur snabbt man kan lokalisera människor nu för tiden.
I söndags var jag på Gamla Ullevi och innan match träffade jag en kompis som har bra
koll på hur olika länder löser huliganbråk, han hade varit i England på match och hade en stor ryggsäck med sig och trodde givetvis han inte skulle bli insläppt. Men till sin stora förvåning sa vakterna till honom att dej har vi koll på och alla ev. huliganer via kameraövervakning, dom som avvisas blir avstängda i 7 år och kan inte ens gå på bio utan att bli avslöjade.
I Danmark skall man införa medlemskort för att gå på fotboll, för huliganbråk. Så koll på oss har nog myndigheterna.
Hegemoni över kulturlivet: På SR:s hemsida såg jag att Norge skall gå över till DAB-radio och samma diskussion förs även i Sverige. För några månader sedan hörde jag ett inslag på radion om utökning av kanaler med ny teknik, men Leif Pagrotsky sa att det är bara för att dom kommersiella kanalerna vill få ännu mer utrymme. Via Internet kan man redan nu lyssna på 100-tals kanaler. Får vi ännu fler kommersiella kanaler vad blir då över för ett levande kulturutbud.
För några månader sedan kom det ut att ca: 90 av jordens rikaste personer äger lika mycket som dom 50% fattigaste. Kan ojämlikhet uttryckas mer brutalt? Detta borde ju få raggen att resa sig på den mest likgiltige medborgare. En vass tidning borde hänga ut dessa 90 och granska HUR dessa rikedomar uppstått.
Stämman skall dra upp riktlinjer, gjorde man inte det 27 oktober i och med inriktningen på Nej till Nato-medlemskap, t ex antiimperialistiskt material är svårt att få in i tidskriften.
Tidningen: 2 saker, för att sälja lösnummer som är svårt enligt Dan Kotka m fl så tror jag att för att sälja fler ex. i Göteborg t ex så bör det finnas artiklar utifrån dom 3 parollerna mer hur det ser ut där.
För det andra. Torbjörn Wikland sa innan han valdes till ordförande, att vi måste bli mer pedagogiska. Det tror jag också, när det gäller att kunna argumentera förparollerna uti vardagen utan att vara professor.
Hemsidan: Bo Persson har nog en poäng när han säger att det bör finnas en medlemssajt.
Till sist: Det vore nog nyttigt om man skrev in i stadgarna att lokalavdelningarna skall bedriva bildningsarbete för gamla och nya medlemmars glädje och breddning av basen.
Knut!
Om ETC ”oberoende socialism”, vad skulle vara så svårt med det att förstå? ”Röd dagstidning för en grönare värld” säger ETC vidare. ….
Monica!
Stalinister, Maoister, Anarkister, Trotskister, Reformister, Socialdemokrater, Rådssocialister, Syndikalister … Alla är de socialister. Alla ”socialister” finns i något av alla dessa fack. Knappast några politiska krafter har bekämpat varandra mera intensivt än olika sorters socialister, trots den omhuldade idégemenskapen. Konspirationer, förräderi, samarbete med fiendens fiende och nackskott, inget har varit denna ideologiska maktkamp främmande. Låt begreppet socialism höra hemma bland livsåskådningarna i filosofins värld. I politiken är den kontraproduktiv – så fort den får en framträdande plats.
En avgörande sak till för mig är att jag inte är principiellt emot allt som är kommersiellt eller all form av kapitalism. Det är dess avarter och orimliga följder, abnorma överdrifter som jag är emot. Kommersialism och kapitalism som system är däremot något alla socialister brukar kunna enas om som något entydigt ont, vilket alltså i mina ögon kan leda till just det som t ex Sovjetsystemet stod för.
Det är mycket av ovanstående skäl jag alltid hållit fast vid FiB och faktiskt aldrig kallat mig kommunist.
Nej, jag kallar mig inte heller för kommunist. Jag känner mig nog mer hemma då som socialist i en filosofisk värld, som du antyder. Och du räknar upp en massa exempel på socialister. Men det är väl kanske också förklaringen till varför ETC kallar sig för ”oberoende socialistisk”?
Konstigt, jag har en motsatt erfarenhet. Istället för att jag kallat mig själv ”kommunist” har andra människor i min omgivning kallat mig det.
Om jag vid kaffebordet framfört åsikter som att man borde skicka oliktänkande till Lappland, att Carl Bildt borde skjutas och att alla lantbruk tvångskollektiviseras – då vore det ju logiskt om folk, uppfostrade av ”Forum för levande historia”, omedelbart identifierat mig som ”kommunist”.
Men anklagelsen för att vara ”kommunist” kommer sedan jag framfört uppfattningar om alla människors lika värde, om vikten att ge alla ungdomar en bra utbildning, att stoppa våra oligarkers rofferi, önska imperialisterna nederlag i alla orättfärdiga krig de gett sig in i – med mera med mera.
Detta tyder ju på att folk har väldigt höga tankar om vad en ”kommunist” bör vara. Så när jag påstås vara en sådan kontrar jag med att varmt tacka för den fina komplimangen!
Anders!
Jag har nog också haft en del människor i min omgivning som sett mig som ”kommunist”. Men det har mestadels varit de som själva betraktat kommunister som något katten släpar in på finmattan. Det är för att komma runt den hopplösa diskussionen jag själv inte kallat mig kommunist. Dessutom har jag träffat (och läst om) så många hopplösa ”kommunister” (”socialister” också för den delen) genom åren att jag definitivt inte vill klumpas ihop med dessa missbrukade begrepp i den praktiska politiken. Däremot har jag stor sympati för t ex Paul Steigans ”Kommunisme 5.0” som tankeexperiment.
Jo, det var nog lite mer komplicerat. Eftersom jag sedan 1974 kunnat räkna mig som “myrdalist” hände det ibland att jag inte alls togs för “kommunist”.
JM:s stora insats har ju som bekant varit att ta en mängd frågor som av olika skäl fått stämpeln ”höger” eller ”icke-vänster” (nationellt oberoende, demokratiska fri- och rättigheter, starkt försvar, Sovjetunionens utrikespolitik, kunskapskravet i skolan, flummighet i allmänhet och knark i synnerhet osv) och visat inte bara hur hans syn har stöd hos de marxistiska klassikerna utan också, om man inte hade lust att läsa dem, följer av en arbetarklasståndspunkt. Han vred därmed effektivt en mängd vapen ur reaktionens händer. (Tyvärr har den ”allmänna vänstern” sedan dess lämnat tillbaka dessa vapen till reaktionen).
Men det ar ju klart, när jag 1975-79 ivrade för att Fib/K i Norrköping skulle agera för att förvandla Svenska Flaggans dag till Sveriges nationaldag eller demonstrera mot Sovjetunionens ockupation av Tjeckoslovakien så var det inte ”kommunist” jag uppfattades som. Och när jag deltog i FiB/K:s kampanjer emot porr och knark så antog en del att jag genomgått en religiös omvändelse. Men det bara bekräftade ”Ordförande Myrdals” tes om de frireligiösa som potentiella bundsförvanter.
Just det … även om jag även ogillar ikoniseringen av JM, men klok och modig var (är) han många gånger.
Ja, det börjar knaka i fogarna. Återväxten är nära nollgränsen. De unga som går med i FiB/K blir sällan kvar.
Ett problem, som nämnts ovan, är att vi ofta talar till de redan frälsta. Det är väldigt lite argumentation som skulle bita på folk som kanske inte har samma åsikter men skulle kunna övertygas. Problemet är att FiB/K hela tiden tror att bara vi framför våra åsikter kommer vi växa. Det tycks inte finnas någon tanke på att vi måste vara välartikulerade eller göra en bra tidning. Det är åsikten som räknas i föreningen, inte om den är väl underbyggd.
Folkbildning genom studiecirklar är enligt mig en framkomlig väg. Om t.ex en lokalavdelning
träffades 1 gång i veckan så kan man vinna flera saker samtidigt, kontinuitet, träffa prenumeranter, sälja tidningar till nya deltagare, diskutera innehållet i tidningen och ev. skriva egna artiklar, samtala om deltagarnas möten man bevistat, stärka argumenten om dom 3 parollerna och inte minst glädjen att träffa levande människor istället för på facebook och twitter. Det är en tråkig variant och stärker bara hopplösheten att kunna påverka.
Det finns inga genvägar. Om FiB vill fortsätta existera och nå nya generationer och segment av det folk vi så högstämt talar om behövs bara en sak: Släpp in dem! Tidningen har sina tre paroller, låt oss göra vad vi kan med dem. Frågor är komplicerade – acceptera olikheter. Vad parollerna rymmer är givetvis olika för olika personer. Att alla som sluter upp bakom dem ska kunna vara ”våra” borde vara självklart. Kraven på förförståelse (d v s kravet på någon sorts tillhörighet till ’68) som finns där, om än passivt aggressivt outtalat, måste väck. Det behövs ett verklighetskorrektiv i synen på människorna ”där ute”. (’Av folket för folket’ är en bra slogan, låt oss se till att det blir så, och inte bara ’för folket’.)
Sigge!
Alltså: ”Vad den gamla generationen (jag och några hundra andra) har att ge i arv till kommande aktivistgenerationer är de tre parollerna och det demokratiska arbetssättet. Inget annat är faktiskt heligt. All gammal mossig jargong från 70-talet och många gamla käpphästar måste skickas all världens väg.” Låt nu de unga ta över med fullt förtroende! Den nyvalda styrelsen är ett steg åt det hållet. Bra jobbat Sigge!
Sigge!
Problemet är väl egentligen att när vi startade FiB/K så fanns redan läsarna. Kalla det 68-rörelsen eller vad du vill. Idag finns varken den eller någon motsvarande folkrörelse och så har det ju egentligen varit länge.
Så vad gör vi som gillar FiB/K:s paroller utom att i väntan på bättre tider fortsätta att göra det bästa vi kan. De nya läsare vi vänder oss till finns inte idag och vi kan inte heller skapa dem.
Sigge skrev: “Tidningen har sina tre paroller, låt oss göra vad vi kan med dem. Frågor är komplicerade – acceptera olikheter. Vad parollerna rymmer är givetvis olika för olika personer. Att alla som sluter upp bakom dem ska kunna vara ’våra’ borde vara självklart.”
Tryckfriheten hoppas jag att vi alla vet vad det är. Men ”Folkets kultur”? Eller ännu mer flytande: ”imperialism”.
När FiB/K startade 1971-74 rådde det stor enighet om vad som var ”imperialism”. Det började knaka när många fibbare, inte bara skp-are, ville inkludera Sovjetunionen bland imperialistländerna.
Eller låt oss fantisera att det är 1942. FiB/K skulle då vara öppen, inte bara för antinazister utan också nazister/tyskvänliga som med helt sakliga, korrekta och ärligt menade argument skulle vilja skriva om britternas imperialism i Indien, USA:s i Latinamerika och Frankrikes kolonier i Nordafrika. 1932 hade detta varit OK, likaså 1952 – men 1942?
Anders P!
Hypotetisk diskussion är onödig eftersom den är … hypotetisk.
Jag nöjer mej med att konstatera att du i din argumentation missar att där är två paroller till – minst lika viktiga – som gör att din argumentation faller.
Finns det ingen som har några konkreta förslag hur vi skall undvika att Folket i Bild
går under. Den nya ledningen efter stämman har den formulerat några nya idéer.
Det är ju i Stockholm, Göteborg och Malmö det finns möjligheter att hitta nya sympatisörer. En sak är ju tydlig, fortsätter man enligt det arbetssätt som varit rådande, utifrån vad jag sett, är en långsam död förestående.
”Det är ingen mening att galoppera om man är på väg åt fel håll” sa Fritiof Nansen
[…] har som jag rapporterat tidigare här på bloggen inte gjort några som helst framsteg upplagemässigt de senaste tio åren, trots att tidningen […]