Ur min egen historiebok för mellanstadieelever 1987-88
De gamla vikingaskeppen var ståtliga att skåda med sina svällande randiga balongsegel, där de surfade i en sky av skum över vågkammarna. De kunde ros med åror långt in i vikarna på grunt vatten och släpas i linor på rullstockar uppför forsar och över land för att nå nya flod- och sjösystem. Båtar och skepp är människornas enda sätt att färdas riktigt långt bort. Förr eller senare måste man alltid över ett vatten.
Långskeppen som vikingarna utvecklade duger inte längre för att frakta tunga järnlaster över haven till främmande länder. Fartygen har utvecklats och Hansan seglar med kraftiga, djupgående och tunga handelsfartyg, som kan bära de tunga lasterna. De kallas koggar.
Sedan många hundra år vet man att långt bort i fjärran länder finns oändliga skatter att hämta hem, om man har fartyg och något att byta bort. Eller pengar att betala med. Så fort man har lite överskott (mer än man behöver) av något, försöker man byta eller sälja det för att kunna skaffa sig något man inte har. Vi har tidigare lärt oss att det här kallas handel.
Handel sker överallt. Mellan bönder i varje by. Mellan byar inom bygden på små marknadsplatser. Mellan olika bygder på större marknadsplatser, som växer till städer. Och med främmande länder, numera i särskilt utvalda städer.
Nere i Europas stora kejsardömen, kungariken och små furstedömen har man börjat tillverka allt fler redskap, beslag, maskindelar, vapen och annat av järn. Järnföremål håller bättre än alla gamla nedslitna träsaker. Man har blivit mycket skickligare på att bearbeta järnet nu än man var förr. Därför behövs mycket järn, ja mycket mer järn än som går att få tag på. Hansans framsynta handelsmän vet att det finns mycket järn i Sverige. Men det är svårt att komma åt. Det ligger djupt nere i berget, långt uppe i svenska Bergslagens vilda skogar. Dit är det inte lätt att ta sig för Europas köpmän.
Mälaren, med långa segelbara vikar ända upp förbi Uppsala, är den bästa vägen för det tunga järnet ut i världen. I Mälarens mynning ligger en liten holme omgiven av två strida forsar. Båtarna kan inte passera nerför eller uppför forsarna med lasten ombord. Alla varor som ska förbi Mälarens mynning måste bäras över holmen mellan Mälaren och Saltsjön. Järnet måste alltså över den lilla holmen mellan forsarna och lastas om i sjödugligare fartyg.
Birger Jarl förstår att det vore lönande att sätta fart på handeln med järn. Därför ser han till att kungen (staten) tar kontroll över järnhandeln i Sverige. Holmen i Mälarens mynning blir den perfekta platsen för kontroll av all järntransport ut ur riket. Där sker ju den nödvändiga omlastningen mellan de lättare fartygen inne i Mälaren och Hansans koggar för längre havstransporter.
Birger Jarl bestämmer att en stad ska grundas på holmen och att tyska köpmän ska bosätta sig där och ta hand om handeln. All handel med utlandet beläggs med tull (skatt), som betalas till staten (kungen).
Bergsbruket ger även de nya städerna inne i landet – Västerås, Arboga, Köping och Örebro – kraftigt uppsving denna tid. Alla har hamnar och segelförbindelse med Östersjön.
Birger Jarl sätter också igång ett stort borgbygge på holmen, som sakta växer upp till slottet Tre Kronor. Borgen är framför allt till för att hålla ett vakande öga på landskapen runt omkring. Upplands storbönder är ett av hans stora problem. Dem måste han kriga mot flera gånger, som vi läst tidigare (s 24).
Strax utanför borgen stakas en marknadsplats ut med en stock nergrävd i marken mitt på. Gissa vad staden får för namn? Just det – Stockholm.
En annan förklaring till stadens namn kommer ur en gammal legend som berättar: När Sigtuna (inne i Mälaren) blev skövlat av fiender gömde sigtunaborna silver och guld i en ihålig stock, som kastades i Mälaren. Där stocken flöt iland skulle en ny stad anläggas. Stocken flöt iland på holmen mellan forsarna och där slog sig de flyende sigtunaborna ner och grundade sin nya stad.
Från sin borg på Stockholm, som är full med knektar, kan Birger Jarl nu kontrollera järnhandeln och Upplands storbönder, samtidigt som han skaffar staten stora tullinkomster. Det här blir början på en tusenårig period för Stockholm som Sveriges huvudstad.
