Ur min egen historiebok för mellanstadieelever 1987-88
e äventyrliga långbåtfärderna i österled lockar inte längre stammarnas rika och modiga män och ger inte längre lika mycket rikedomar. Folken borta i öster har lärt sig försvara sig mot vikingarna. Dessutom har stormarna blivit svårare, vintrarna längre och bistrare och somrarna kortare.
Hemma har folklandens bönder och deras kungar lärt sig försörja sig på arbete med jorden. Fredlig handel med andra folkland har ökat. Men de hemvändande vikingahirderna försöker nu plundra och skaffa sig makt i närheten av sina hembygder i andra folkland. Det utkämpas blodiga strider mellan vikingahirder och böndernas ledungshärar.
En av de sista vikingahövdingarna Styrbjörn Starke (Uppsalakungen Eriks brorsson) tänker efter ett sista lyckat vikingatåg i österled lägga under sig hela Svea rike. Länge har Styrbjörn planerat att ta ifrån Kung Erik makten över det rike som han anser vara hans.
Styrbjörn seglar in i Mälaren med en mäktig vikingaflotta och landar vid gamla Uppsala. Där brännner han alla sina skepp för att hans män inte skall kunna fly från striden. Själv säger han: ”Aldrig mer vill jag lämna Svitjod, här ska jag segra eller dö.” Kung Erik uppbådar en väldig ledungshär på Fyrisvallarna utanför Uppsala till sitt lands försvar. Det står ett blodigt slag i tre dagar. Man ska tala om det i långa tider. Sagor och legender ska spinnas. Det berättas att när vikingarna ligger fallna i stora högar utstöter Styrbjörn med dånande trumpetstämma till sitt folk: ”Hellre dö med ära än fly med skam”! Så störtar han sig med raseri in bland fienden, och stupar där tillsammans med sina bästa kämpar.
Här vid Fyrisvallarna utanför Uppsala vinner Upplandskungen Erik ett avgörande slag över vikingahirderna och kallas efter denna stora bedrift ”Erik Segersäll”. Man räknar det här som vikingatidens sista suck. Nu är den slut.
Ingen vet hur det gick till när Sverige sammansmältes till ett rike. Sagor och legender berättar att götarna (folkstammarna mellan Vänern och Vättern) på grund av fattigdom tvingats ut på långa vandringar i främmande länder och deltog i det som kallas de stora folkvandringarna. Området avfolkades, men en del kom hem med guldskatter som de grävde ner. Svearna, folkstammarna runt Mälaren och i Uppland, vill förstås åt guldskatterna och lägger lätt under sig det avfolkade Götaland. På så sätt kom svear och götar under en kung. Götalandskapen är mycket rika på guldfynd i marken, som hittats av arkeologer i våra dagar.
Men, man vet inte hur det gick till. Om det skedde med strid eller om man helt enkelt kom överens om att enas under en kung för att på så sätt klara sig bättre tillsammans. Säkert är att sveakungarna Erik Segersäll och hans son Olof Skötkonung är de första som kan misstänkas ha varit kungar över både svear och götar. Olof Skötkonung finns i västgötalagens (götarnas lagbok) kungalängd och på svearnas mynt.
Sagan berättar om att dessa kungar var storslagna och djärva sällar. Men de hade sin över”man”. Det berättas att efter Eriks död ville en norsk fylkeskung Harald Grenske och en rysk kung Visavald båda fria till Eriks änka Sigrid, för att på så sätt lägga Svea rike under sig. Sigrid bjöd in dem och deras följen i en stor sal där de bjöds på så mycket mjöd och öl att de alla somnade. Då lät hon stänga dörrarna och tända på hela byggnaden så att alla antingen brändes upp eller slogs ihjäl av Sigrids kämpar. Sigrid sa att hon ville lära småkungarna hur det gick när de försökte fria till henne. Efter detta stormodiga uppförande kallas hon ”Sigrid Storråda”.
