Märkligt nog har jag varit på kurs om Sveriges medlemskap i Nato anordnad av och för … hur ska jag uttrycka det? … mer etablerade människor än jag själv. Det var två dagar med föreläsande myndighetsföreträdare och studiebesök på ett militärt förband, tillsammans med ett tjugotal journalister.
Kursen bekräftade, i mina ögon, kritikernas bild av Nato-anslutningen. Våra officerare och säkerhetspolitiska experter har länge haft en personlig relation till Nato, och USA, vilket har undergrävt alliansfriheten. Till skillnad från Kalla krigets ”dolda allians” så har banden alltsedan vi 1994 gick med i Natos ”Partnerskap för fred” odlats helt öppet. Hela deras världsbild formas nu utifrån USA:s intressen.
Påpekar man att USA sade upp ABM-avtalet så mumlar de att Ryssland ”inte gillade” avtalet. Säger man att ord stod mot ord kring de ryska Iskander-robotarnas räckvidd – USA:s motivering till att säga upp även INF-avtalet, så hävdar de – i strid med vad som är känt – att Rysslands brott mot avtalet var ett etablerat faktum.
En försvarskunnig kursdeltagare ger stöd åt föreläsaren, man vet att Ryssland fuskade. Hur vet man det, undrar jag i pausen. Det vill han inte säga, säger han.
Att Georgienkriget föregicks av en Nato-inbjudan och att det var Saakasjvili som sköt först, sorteras bort i deras kronologi över det urartade säkerhetsläget i Europa. Liksom att annekteringen av Krim föregicks av en väststödd revolution eller kupp. Vad vi än gör är inget vårt fel.
Men, med ”den dolda alliansen” i åtanke, så har det kanske alltid varit. 1952 års DC3-affär kommer på tal. Jag påpekar att vi signalspanade åt Storbritannien och USA, och frågar vad våra FRA-plan egentligen har för sig längs den ukrainska gränsen. Irritationen blir påtaglig. Liksom inför ett par andra frågor jag ställer.
Andra kursdeltagare är mer frågvisa än jag men snällare. Även jag försöker vara trevlig och hygglig mot föreläsarna. Jag söker svar, inte bråk. Men de har inga svar och vet det nog innerst inne. Allt vilar på ett gungfly av lögner.
Utifrån dessa lögner omriktas vår försvarsmakt från det egna territoriet till Lettland och Finland, ersätter tröskeleffekt med avskräckning och blir proaktiv i stället för reaktiv, eller ”framåtlutad” som de tycker om att säga. Den är inte längre en försvarsmakt, om den nu någonsin har varit det.
Det händer under ett sken av normalitet. Jag äter köttbullar i mässen, delar lumparminnen med värnpliktiga och applåderar artigt varje föredragning.
Först publicerat på Tobias Ljungvalls Substack
Den 24 oktober intervjuades Pål Jonsson av Anders Holmberg i SVT:s 30 minuter och det visade sig då att Jonsson har en Putin-hjärna. D v s Ryssland får enligt Jonsson inte vinna i Ukraina för då kommer Ryssland för nära Nato och enligt Putin får Nato inte vinna i Ukraina för då kommer de för nära Ryssland.
Vad som komplicerar allt är att Jonsson är emot neutrala buffertstater mellan de två kontrahenterna medan Lavrov föreslog just det 2021. För Jonsson är det viktigt att varje land själv väljer vilka de allierar sig med men det är Nato som bestämmer, t ex 2008 när det beslutades om att Ukraina och Georgien skall in i Nato. Ukraina var på den tiden inte intresserade av Natomedlemskap, de bytte först ståndpunkt sedan den valde presidenten Janukovytj med våld blev jagad ur landet 2014.
Sedan USA och Ryssland kom överens om att Nato inte får närma sig Ryssland/Sovjet har 16 länder gått med i Nato.
1. Tjeckien – 1999
2. Ungern – 1999
3. Polen – 1999
4. Bulgarien – 2004
5. Estland – 2004
6. Lettland – 2004
7. Litauen – 2004
8. Rumänien – 2004
9. Slovakien – 2004
10. Slovenien – 2004
11. Albanien – 2009
12. Kroatien – 2009
13. Montenegro – 2017
14. Nordmakedonien – 2020
15. Finland – 2023
16. Sverige – 2024
Det stora problemet med alla de här ”avstånds”-diskussionerna om buffert-zoner och -stater är att de vanligtvis ignorerar det uppenbara. Nämligen att 1991 förvandlas grunden för Nato då deras (verkliga eller föreställda, vilket som) fiende upplöstes. Det tog några år, men eftersom Nato inte avvecklades, vilket varit det mest naturliga, utvecklades det till anfallsorganisation i stället. För att både försvara sin existens och dessutom skapa en (verklig eller föreställd som tidigare) fiende. Det enda ”försvar” som kvarstod var försvaret av en imperialistisk ordning i världen med USA som överbefälhavare och därmed ”världsordningdikterare”. Detta har gått att följa i uttalanden och praktiskt handlande under de senaste 25–30 åren. Om det finns ett enda motbevis på detta är alla läsare välkomna att redogöra för något sådant så kan vi sedan föra diskussionen vidare.
Dennis Z!
Tycker att neutrala buffertstater fortfarande är nödvändiga så länge två deklarerade dödsfiender står mot varandra med svarstider på missilangrepp på några få minuter. Att sedan det är svårt att skapa sedan efterkrigsordningen bröt samman är en annan sak. Det tragiska är att utvecklingen var totalt onödig, Gorbatjov, Jeltsin och Putin backade nästan tillbaka till Moskvas förorter och tiggde om att få ingå i en europeisk familj, man upplöste sitt politiskt/ekonomiska system med miljoner döda som följd mot löfte om en Marshallhjälp som sen aldrig kom. Jag minns att jag på 90-talet tänkte att det här kommer inte att sluta väl. Och långt innan Putin tog makten sa jag att ur den typen av kaos kommer alltid en stark ledare att stiga fram som med folkligt stöd skapar ordning, oavsett om metoderna är lagliga eller demokratiska.
Jag såg det sedan hända på nära håll i Colombia. När väl ordning skapats förvandlas Ledaren (med stort L) till landsfader med alltför stor makt. Att väst lät det ske i Ryssland men inte i Väst-tyskland kan jag bara förklara med USA:s geostrategers sekellånga motvilja mot stora resursrika länder som de befarar kan förvandlas till konkurrenter. Tyskland blev uppstyckat i lagom stora, hanterbara enheter och det verkar som om detta även var och är geostrategernas våta dröm när det gäller Ryssland.
Väst skapade därför sin egen fiende men hade fortfarande 2021 inte skapat en farlig motståndare. Fortfarande våren 2022 hade Ryssland en ganska svag krigsmakt men genom Natos agerande har man nu en större, mer välutrustad och krigserfaren krigsmakt än någonsin och med mäktiga samarbetspartners. Det är en fiende skapad av väst som när den nu är skapad hade varit bäst att ha på lite avstånd.
USA har naturligt sin buffert i två världshav men i Europa tvingas vi stå öga mot öga mot varandra utmed gränser där spänningen är på bristningsgränsen. Om jag som en halvbildad 35-åring en gång kunde förutse denna utveckling så borde de ha funnits många betydligt mer erfarna och kloka ledare som insåg detsamma, men som lät det ske. Har fortfarande svårt att förstå detta.
Dennis Z!
För det första håller jag med om att mycket dåligt har funnits i Förenta staternas utövande av dess makt som ”världsordningdikterare”: 19 af de 20 åren i Afghanistan, hela Irakkriget och hela Libyenkriget skapade blott elände.
När det gäller OTAN:s (Natos) fortsatta existens kan man tänka sig, att där fanns ett inslag av framsynthet hos europeiska statsledningar. Kanske att de har tänkt så här: ”Om 20–30 år kan där finnas ett nytt östblock, som utövar politiskt tryck mot Europa. Därför är det bäst, att behålla en militär allians.”
Tänk på bortrövandet av Guì Mínhhai. Jämför med Máo Zédongs Kina. Det hade varit otänkbart, att Máo Zédongs Kina skulle ha angripit Sveriges suveränitet så som Xí Jìnpíngs Kina har angripit Sverige genom bortrövandet av Guì Mínhai. (Att Sveriges eller något annat västlands ledningar skulle ha gjort eller gör något fel mot Folkrepubliken Kina i fallet Guì Mínhai är grundlösa påståenden.)
Det är ju inte en nära förestående konventionell militär offensiv in i Norden och Polen från det nya östblocket som hotar, utan imperialistiskt tryck och hybridkrigöring mot Europa från det nya östblocket.
Dennis Z!
Råkade precis efter att ha skrivit ovanstående ramla över en diskussion om Europas säkerhetsarkitektur och framtida scenarium. De mest intressanta inläggen kommer från en f d säkerhetsanalytiker inom CIA, George Beebe, som fortfarande är väldigt mycket amerikan men av den vettiga sorten. Flyktigt tas också ett annat problem upp nämligen hur vi är fastlåsta i historiska recept som styr vårt tänkande. I princip handlar det om 3 recept:
1. Vi har samma situation som före 1:a världskriget alltså gäller Lenins recept, alla är lika imperialistiska, USA, Ryssland, Kina etc
2. Vi har samma situation som före 2a världskriget, alltså gäller Stalins recept om att skapa allianser även med imperialistiska länder mot huvudfienden.
3. Vi har samma situation som München 1938, alltså gäller Churchills recept d v s att inte förhandla, inte skriva under avtal med den nye Hitler och istället satsa enbart på militär avskräckning.
Politiska kokböcker är både bra och dåliga. Är alla ingredienser på plats så blir det kanske en lyckad omelett, saknas äggen kanske man måste vara lite mer kreativ och kanske improvisera. Om Putin är den nye Hitler så kanske recept 3 är det rätta. Men om Putin nu inte är en ny Hitler som drömmer om Lebensraum utan en konservativ nationalist som främst söker säkerhet för sitt land och som tycker att 17 miljoner km2 är fullt tillräckligt med huvudbry, vilket recept väljer vi då? Eller måste vi kanske analysera och tänka själv, hemska tanke?
George Beeb
Ja du, Jan Arvid G! Inte ens det (av vissa betecknade som) ”socialimperialistiska” Sovjet riktade väl egentligen något ”imperialistiskt tryck” mot ”Europa” eller har du några fakta som talar för det? Att det förekom lite notväxling då och då kring enskilda händelser och människoöden är ju inte någon hemlighet, men var fanns ”trycket” du talar om?
Jan Arvid G!
Att det skulle ha varit ett inslag av framsynthet hos europeiska statsledningar att behålla en militär allians efter murens fall förefaller inte stämma med verkligheten.
Nr 1 är att den militära alliansen d v s Nato och dess militära expansion österut är själva orsaken till att vi ens kan tala om ett östblock idag. Om Ryssland istället hade släppts in i den europeiska stugvärmen på 90-talet, så som den ryska ledningen, både Jeltsin och Putin, uppenbarligen ville, så hade den distinktionen inte behövt existera.
Nr 2 är att den ”framsyntheten” har lett till katastrof för Europas energiförsörjning och att framför allt den tyska industrin har förlorat sin internationella konkurrenskraft.
Sedan finns inget imperialistiskt tryck och hybridkrigföring mot Europa från det nya östblocket. Det är Europa tillsammans med USA som i Wolfowitzdoktrinens anda utövar imperialistiskt tryck och hybridkrigföring mot Ryssland.
Försvaga Ryssland via ombud är USA:s strategi för att upprätthålla sitt imperium och sin hegemoni. Ukraina är bara ett av redskapen i den strategin. Nu när det ukrainska projektet snart har spelat ut sin roll så kommer USA att behöva provocera fram nya konflikter för att uppnå sitt syfte.
Dennis Z!
Jag skrev om det nya östblocket i mitt inlägg, inte det gamla, men låt oss taga upp din fråga! Man kan diskutera, hur stort (verkligt och inbillat) imperialistiskt tryck som Socialistiska rådsrepublikernas union utövade västerut. Kanske att Jan Myrdal hade fel. Men jag citerar honom som en utgångspunkt. Två citat ur Den Trettonde, utgiven av salig Kalle, Stockholm 1983 sidorna 33 och 34, först tryckt i Svenska Dagbladet 15 januari 1982:
”De två supermakterna kämpar om världsherravälde. Det stora imperialistiska kriget dem emellan blir allt troligare. Sovjetunionen kämpar sig uppåt och Förenta Staterna söker bevara sitt imperium. Det är som när Hitlers Tredje rike tog upp kampen mot de franska och brittiska imperierna. Med kollektiv säkerhet skulle Bresjnev kunna hållas tillbaka liksom Hitler skulle kunnat hållas tillbaka. Men den kollektiva säkerheten tycks inte kunna upprättas heller denna gång. Nu förbereder sig också Västtyskland på att byta sida — som Italien under Första världskriget. Kampen mellan supermakterna är ingen ideologisk kamp liksom kampen mellan Storbritannien och Tredje riket inte var en kamp mellan demokrati och diktatur. Förtrycket i det ryska imperiet och dess läger och dess karaktär av ett folkens fängelse är dock det värsta liksom Hitlers Tredje rike var värre än t o m britternas välde i Bengalen. Hitlers seger hade fördröjt folkens möjlighet att slå sig fria liksom Hitlers nederlag påskyndade den nationella frigörelseprocessen. Så är det också nu. En seger för Moskva skulle betyda ännu långa sekel av läger och folkförtryck av rysk modell. […] Sverige är ett litet land. Också för oss är den nationella friheten viktig. Jag är socialist. Men det är de mörkblåaste moderater som värnar socialismens möjligheter i Sverige — så länge de slår vakt om det nationella oberoendet. Inte vpk:are som svävar på målet om Ryssland och allra minst den ockupationsvänster som kräver fred till varje pris eller går samman i fredsrörelse med den Robert Jungk vilken hävdar att underkastelse är bästa försvar och ryskt herravälde nog går förbi på en eller annan generation.”
Så som Jan Myrdal spådde blev det ju inte. Men på sidorna 62–63 i samma bok läser vi om påtagliga ”fakta”:
”På Gotland har man visat hur vi kan göra i denna situation för att valet [riksdagsvalet 1982, min anmärkning] skall få demokratisk mening och bli av verklig betydelse. Sex medborgare. David Ahlqvist, författare; Hans M. Gabrielsson, postiljon; Curt Jansson, polis; Erik Olsson, konstnär; Bror Pettersson, fiskare och Pelle Sollerman, redaktör – ställde där samtliga riksdagskandidater på Gotland inför kravet att öppet redovisa hur de ställer sig till de av regeringen föreslagna eftergifterna när det gäller den svenska fiske- och zongränsen mot Sovjetunionen. Mittlinjeprincipen är viktig för vårt lands nationella oberoende. Själv har jag dock hört nuvarande statssekreteraren på försvarsdepartementet Sven Hirdman när han arbetade på Utrikesdepartementet klaga över de onödiga fiskarna på Gotland. Utrikesdepartementet hade svåra problem. Man ville ju komma överens med Sovjet och Sovjet tänkte inte ge vika från sina krav och Sverige behövde ett avtal och det enda som stod i vägen var en hoper svenska fiskare. – Det vore enklare och billigare att pensionera dem allihop och göra upp med Sovjet och få frågan ur världen [menade Sven Hirdman, min anmärkning]. Så resonerar stora delar av den anpassliga höga ämbetsmannakåren. Det kan kosta oss vårt oberoende. Vårt träsk kan bli ett ryskt träsk. Gotlänningarna har därför krävt att de personer som ställer upp till val skall avge en tydlig förklaring om hur de ställer sig till vår konflikt med Sovjetunionen om gränslinjen i Östersjön. Hävdar de – i enlighet med mittlinjeprincipen – våra intressen eller accepterar de regeringens undfallenhet för de sovjetiska krav som lämnar ut 540 km2 till Sovjetunionen? Frågan är inte av teoretiskt intresse. Om vi ger upp den internationellt erkända mittlinjeprincipen skadar vi inte bara svenska intressen, vi sviker också de små och medelstora staternas solidariska intresse av att inte supermakterna ensidigt genom påtryckningar kan tilltvinga sig gränsdragningsfördelar i förhandlingar med svagare stater. Vi minskar också den militära säkerheten för Gotland och bereder väg för att Gotlands statsrättsliga ställning rubbas genom att Sverige då accepterar att dess gräns räknas från ett svenskt territorium som undantar Gotland. Gotland ges därmed en särställning. Gotland är inte längre ’riktiga Sverige’. Gotland blir en statsrättslig utmark.”
Sveriges ekonomiska zon är fortfarande mindre än den skulle vara. Detta arv är väl ”fakta” om ett ”imperialistiskt tryck” från Socialistiska rådsrepublikernas union mot ”Europa”?
Det gamla östblocket lett av Socialistiska rådsrepublikernas union var svagare än det nya östblocket, med Folkrepubliken Kina som starkaste makt. Trycket lär bli kraftigare i detta nya kalla krig.
Fotnot om tidigare inlägg: Tyvärr faller vissa diakritiska tecken bort när jag försöker transkribera kinesiska namn som Máo Zédong korrekt med tonaccenter utsatta. Det beror på att WordPress kontrolleras av Förenta staternas imperialism.