iksom många andra i min generation härstammar jag, sedan blott två generationer tillbaka, från bondefamiljer. Min mor, född 1901, växte upp på en bondgård i Skåne och min far, född 1898, på en bondgård i Ångermanland. Min morfars och mormors gård låg i Oxie, som nu ligger i utkanten av Malmö, och gården finns fortfarande kvar. På Oxie kyrkogård vilar ett antal generationer hemmansägarfamiljer Mattsson bredvid varandra närmast kyrkan.
När Karin var sju år gammal dog hennes mor och min morfar stod ensam med tre minderåriga döttrar. Karin fick flytta till sin faster Ingrid som hade en diversehandel i Fjärdingslöv norr om Trelleborg. När verksamheten växte byggde Ingrid år 1914 ett stort affärshus strategiskt beläget vid järnvägen i Fjärdingslöv. Hela verksamheten flyttades senare till en fastighet bredvid järnvägsområdet i Trelleborgs hamn. Karin fick bland annat hjälpa till som expedit i affären och fastern såg fram mot att Karin skulle kunna överta affärsrörelsen.
Rörelsen gick bra och Ingrid Mattsson kunde köpa en bil som användes för utflykter på söndagarna. Karin fick ibland köra bilen men var inte så tilltalad av utflykterna. Det hände att man fick punktering på ett däck och fick ta fram domkraften och lyfta bilen för att få loss hjulet. Sedan skulle däcket krängas av och slangen plockas fram. Därefter skulle läckan lagas, slangen åter sättas på plats, däcket krängas på och hjulet tillbaka på bilen. Min mor och hennes faster var två kvinnliga pionjärer vad gäller turistande med bil.
Karins dröm var att bli sjuksköterska och hon lyckades övertala sin faster att få börja vid utbildningen på Uppsala Akademiska sjukhus. Hon arbetade sedan ett antal år som sjuksköterska. Bland annat berättade hon om att hon fick assistera Herbert Olivecrona vid en hjärnoperation. Olivecrona hade ett hetsigt humör och svor som en borstbindare under den långa operationen. Den gjordes under lokalbedövning av patienten som kunde höra allt. Olivecrona tillhörde definitivt inte min mors favoriter.
Genom sina sjuksköterskevänner blev Karin bekant med min far Jonas. Min faster Anna var röntgensköterska på Örnsköldsviks lasarett. Kanske var det hon som var postillion d’amour. Karin och Jonas gifte sig och så kom barnen. Birgitta år 1934, Henrik år 1936, Magnus år 1940 och Monica år 1946. Min äldre syster Birgitta är övertygad om att Karin var minst lika begåvad som vår far. Men Jonas blev professor och Karin hemmafru. Så var det på den tiden.
De som nått min ålder upptäcker att det är mycket man borde ha frågat sina föräldrar medan de ännu levde. Det är mycket litet jag vet om min mors barndom och ungdom. Och tiden därefter när vi barn fortfarande var små. Jag levde i min egen värld och kanske måste det vara så. Var och en har ju fullt upp med sitt eget liv.
Från min mors tid som sjuksköterskeelev finns hennes föreläsningsanteckningar kvar i en anteckningsbok med svarta vaxdukspärmar. Nittioåtta sidor med prydliga anteckningar med väl läsbar stil. Men hur var hennes liv vid sidan av föreläsningarna och efter examen? Mycket av det lilla jag hört har fallit ur mitt minne och kvar finns bara svaga minnesglimtar.
Men en ledtråd till hur min mors liv som sjuksköterska kunnat gestalta sig får jag i boken Kallet, döden, kärleken – en sjuksköterskas livsberättelse (Migra förlag 2006). Skriven av Pelle Olsson, själv sjuksköterska och son till Karin Borgström vars liv boken handlar om. Karin Borgström var född 1912 och antogs strax före jul år 1933 som elev vid Röda Korsets sjuksköterskeskola. Kanske tio år efter att min mor börjat som elev vid Uppsala Akademiska sjukhus.
Hur man såg på rollen som sjuksköterska hade förmodligen inte ändrats mycket under dessa tio år. Yrket betraktades som ett kall, sköterskorna skulle inte ha några synpunkter på arbetsförhållandena. Så som arbetstider, löner och så vidare. De fick ju riklig belöning i vissheten att de tjänade sina medmänniskor.
Deras liv var minutiöst kontrollerat med långa arbetstider, bostad på sjukhuset där också samtliga måltider serverades, den egna sängen skulle vara perfekt bäddad, vilket kontrollerades, liksom klädseln som skulle vara oklanderlig och tydligt markerade vilken nivå i hierarkin man uppnått. Avdelningssköterskan hade sitt rum vägg i vägg med avdelningens patienter och kunde väckas när som helst. Ständigt i tjänst.
Att gifta sig var givetvis oförenligt med rollen som sjuksköterska. Så lämnade också min mor yrket när hon träffat min far. Men innan dess hade hon ett yrke som hon trivdes med. Med såväl patienter som arbetskamrater. Det finns några bilder från sjukhusmiljön och andra från utflykter hon gjorde tillsammans med andra sjuksköterskor. På en bild sitter de på utsiktsberget i Strängnäs. En stad dit jag så småningom skulle flytta. På ett annat tittar de ut genom fönstret på en järnvägsvagn. De är på väg på en semesterresa till Tyskland.
Så visst finns det mycket jag borde ha frågat om. Missa inte tillfället ni som fortfarande har era föräldrar i livet.
Klicka på en bild för att bläddra i galleriet.
Rätt likt min mors liv som sjuksköterska, innan hon träffade min far och gifte ut sig i god tid innan jag blev till, alltså något senare än ovanstående. Vi är nämligen då i mitten av 40-talet på Orups sanatorium i mellersta Skåne.
Så fint skrivet om min mormor Karin!
Jag gillar att hon fick utbilda sig till sjuksköterska fast faster Ingrid helst ville att hon skulle ta över affären. Att hon körde Ingrids bil har jag inte hört talas om tidigare. Något mer bilkörande blev det nog inte? Några av bilderna var nya för mig, roligt att se!