Som särskild rapportör om tortyr har jag fått i uppdrag av FN:s råd för mänskliga rättigheter att övervaka efterlevnaden av det globala förbudet mot tortyr och misshandel, att undersöka påståenden om överträdelser av detta förbud och att ställa frågor och lämna rekommendationer till de berörda staterna i syfte att klargöra enskilda fall. När jag undersökte fallet Julian Assange fann jag övertygande bevis för politisk förföljelse och rättsligt godtycke samt avsiktlig tortyr och misshandel. Ändå har de ansvariga staterna vägrat att samarbeta med mig för att vidta de utredningsåtgärder som krävs enligt internationell rätt.
Fallet Assange är historien om en man som förföljs och misshandlas för att han avslöjat de mäktigas smutsiga hemligheter, inklusive krigsbrott, tortyr och korruption. Det är en berättelse om medvetet rättsligt godtycke i västerländska demokratier som är angelägna om att framställa sig själva som exemplariska när det gäller mänskliga rättigheter. Det är också en berättelse om underrättelsetjänsternas avsiktliga samverkan bakom ryggen på de nationella parlamenten och allmänheten. Och det är en berättelse om manipulerad och manipulativ rapportering i mainstream media för att medvetet isolera, demonisera och förstöra en viss person.
I en rättsstatlig demokrati är alla lika inför lagen. I huvudsak innebär detta att jämförbara fall bör behandlas på samma sätt. Precis som Assange idag hölls den tidigare chilenska diktatorn Augusto Pinochet i brittiskt utlämningsfängelse från den 16 oktober 1998 till den 2 mars 2000. Spanien, Schweiz, Frankrike och Belgien ville åtala honom för tortyr och brott mot mänskligheten. Precis som Assange idag beskrev Pinochet sig själv som ”Storbritanniens enda politiska fånge”.
Till skillnad från Assange anklagades Pinochet dock inte för att ha erhållit och publicerat bevis för tortyr, mord och korruption, utan för att faktiskt ha begått, beordrat och accepterat sådana brott. Till skillnad från Assange sågs han inte heller som ett hot mot den brittiska regeringens intressen, utan som en vän och allierad under det kalla kriget och – vilket är avgörande – under Falklandskriget.
När en brittisk domstol vågade tillämpa lagen och häva Pinochets diplomatiska immunitet upphävdes beslutet omedelbart. Orsaken var att en av domarna eventuellt var partisk. Tydligen hade han vid ett tillfälle arbetat som volontär vid ett insamlingsevenemang för den lokala människorättsorganisationen Amnesty International, som var medsökande i målet. Men tillbaka till Assange-fallet. Här fick domare Emma Arbuthnot, vars make upprepade gånger hade fördömts av Wikileaks, inte bara avgöra Assanges arresteringsorder 2018, utan trots en väldokumenterad begäran om återremiss ledde hon också Assanges utlämningsförfarande tills domare Vanessa Baraitser som tog över sommaren 2019. Inget av hennes beslut upphävdes.
Pinochet, som anklagas för att vara direkt ansvarig för tiotusentals allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna, förolämpades, förödmjukades eller förlöjligades inte av brittiska domare vid offentliga utfrågningar, och han placerades inte heller i isoleringscell i ett högsäkerhetsfängelse. När han togs i förvar uttryckte premiärminister Anthony Blair inte sin tillfredsställelse i parlamentet över att ”i Storbritannien står ingen över lagen”, och det fanns inte heller något öppet brev från sjuttio parlamentsledamöter som enträget uppmanade regeringen att utlämna den före detta diktatorn till de länder som begärde utlämning. I stället tillbringade Pinochet sin utlämningstid i lyxig husarrest i en villa nära London, där han fick obegränsat med besökare, från en chilensk präst vid jul till den tidigare premiärministern Margaret Thatcher. Assange, den obekväme sanningssägaren som anklagas för journalistik snarare än tortyr och mord, är däremot inte i husarrest. Han tystas i isoleringscell.
Precis som i fallet Assange var Pinochets hälsotillstånd en avgörande fråga. Även om generalen själv kategoriskt avvisade tanken på att släppa ut honom av humanitära skäl, ingrep inrikesminister Jack Straw personligen. Han beordrade en läkarundersökning av Pinochet, som visade att den tidigare militärkuppledaren och diktatorn led av minnesförlust och koncentrationsstörningar. När flera regeringar som begärde hans utlämning krävde ett andra oberoende utlåtande, vägrade den brittiska regeringen att göra det. Straw beslutade själv att Pinochet inte var lämplig att ställas inför rätta och beordrade hans omedelbara frigivning och repatriering. Till skillnad från USA i fallet med Assange har de stater som begär Pinochets utlämning inte haft möjlighet att överklaga. I Assanges fall ignorerades flera oberoende läkarrapporter, liksom mina officiella slutsatser i egenskap av FN:s särskilda rapportör för tortyr, och även när han knappt kunde uttala sitt eget namn i rätten fortsatte rättegången trots hans försämrade hälsa och hans oförmåga att stå inför rätta.
Precis som i fallet Pinochet vägrades Assanges utlämning – åtminstone inledningsvis – av medicinska skäl. Men medan Pinochet omedelbart släpptes och repatrierades och de stater som ville få honom utlämnad nekades rättslig prövning, sattes Assange omedelbart tillbaka i isoleringscell, nekades borgen och USA uppmanades att överklaga till Högsta domstolen, vilket säkerställer att Assanges prövning och tystnad fortsätter under resten av vad som kan bli en flerårig utlämningsprocess.
Jämförelsen av dessa två fall visar att de brittiska myndigheterna tillämpar dubbla måttstockar och att alla inte är lika inför lagen i Storbritannien. I Pinochet-fallet var syftet att ge en före detta diktator och en lojal allierad straffrihet för påstådda brott mot mänskligheten. I Assanges fall är målet att tysta en pinsam dissident vars organisation, Wikileaks, utmanar just denna typ av straffrihet. Båda tillvägagångssätten drivs enbart av maktpolitik och är oförenliga med rättvisa och rättsstatsprincipen.
Den etablerade pressen i USA, Storbritannien och Australien verkar fortfarande inte ha förstått den existentiella fara som Assange-rättegången utgör för pressfriheten, rättssäkerheten, demokratin och rättsstaten. Den smärtsamma sanningen är att allt som krävs för att förföljelsen av Assange ska upphöra i morgon är att de ledande medieorganisationerna i anglosfären beslutar sig för att göra det. Fallet med Ivan Golunov, en rysk undersökande journalist som specialiserat sig på att avslöja offentlig korruption, kan tjäna som exempel. När Golunov plötsligt greps för påstådd droghandel sommaren 2019 förstod den ryska mainstreampressen genast vad det handlade om. ”Vi är Ivan Golunov”, stod det på samma förstasidor på Rysslands tre ledande dagstidningar Vedomosti, RBK och Kommersant. Alla tre tidningarna ifrågasatte öppet om Golunovs gripande var lagligt, misstänkte att han förföljdes för sin journalistiska verksamhet och krävde en grundlig utredning. De ryska myndigheterna togs på bar gärning och i sina egna mediers strålkastarljus och backade några dagar senare. President Vladimir Putin insisterade på att beordra Golunovs frigivning och avskedade två höga tjänstemän vid inrikesministeriet. Detta bevisade att Golunovs arrestering inte var resultatet av några få inkompetenta poliser utan var iscensatt på högsta nivå.
Det råder ingen tvekan om att en liknande solidaritetsaktion från The Guardian, British Broadcasting Corporation (BBC), New York Times och Washington Post omedelbart skulle sätta stopp för Assanges förföljelse. För om det finns något som regeringar fruktar så är det mediegranskning. Det som händer i de brittiska, amerikanska och australiska mainstream-medierna är helt enkelt för lite och för sent. Som alltid fortsätter deras rapportering att pendla mellan det smaklösa och det lama, och de rapporterar ödmjukt om en krönika från en rättssal utan att ens förstå att den uttrycker en monumental samhällelig tillbakagång: från demokratins och rättsstatens landvinningar till absolutismens mörka tidsålder och arcana imperii – ett styrelsesystem som bygger på hemlighetsmakeri och auktoritärt styre. En handfull halvhjärtade ledare och kolumner i The Guardian och New York Times som fördömer Assanges utlämning räcker inte för att övertyga. Samtidigt som dessa två tidningar har sagt att Assanges fällande dom för spioneri skulle äventyra pressfriheten, protesterar inte ett enda mainstream medium mot de flagranta kränkningar av rättssäkerheten, den mänskliga värdigheten och rättsstaten som har präglat hela fallet. Ingen av dem ställer de inblandade regeringarna till svars för deras brott och korruption, ingen av dem har modet att ställa obekväma frågor till de politiska ledarna. De är en skugga av vad som en gång var den ”fjärde statsmakten”.
Niels Melzer
Texten även publicerad i Le Monde Diplomatique.
