I de arbetarkvinnor Emy Storm återkommande gestaltade på vita duken ”återsåg” jag de kvinnor jag växte upp med på Bruket i Sandviken. Och som präglat min kvinnosyn. Ingen tvekan om det.
De radikala, militanta feministerna bland studentkamraterna på Sociologen i Uppsala under vänstervågen tillhörde en annan värld.
Drev frågor om barntillsyn i offentlig regi – ”Ropen skalla, daghem åt alla!” – och kvinnors rätt till arbete, även inom den tunga, mansdominerade industrin.
Förutom kravet på fler kvinnliga författare i kurslitteraturen. Citerade flitigt Sontag och de Beauvoir, okända för mig.
Jag brukar hävda att i brukssamhället Sandviken rådde matriarkat. Patriarkatet stod patriarken själv, den allsmäktige Konsul Göransson, för.
Det var kvinnorna som med fast hand styrde vardagen. Om än försynt och tillbakadraget, som Storms rollfigurer.
Aldrig klaga eller smita undan självpåtaget ansvar för familjens väl och ve. På stadiga ben, vilka vindar som än blåste. Och hur knackigt ekonomiskt man än hade det.
Ett är säkert. Utan kvinnorna, husmödrarna, hade Verket gått i stå. Akademiker med marxistisk läggning skulle väl säga att de stod för ”reproduktionen” av arbetskraften. Maten på bordet.
När min älskade mormor avled i kräfta kunde morfar varken koka ägg eller kaffe. Hon hade tagit hand om allt i den av bolaget ägda enrummaren på Seegatan. Fostrat fem barn, skött om maken som gick skift. Blott sjutton när hon blev gravid för första gången, med min mor.
Storm spelade med bravur modern och makan i Kvarteret Korpen, bästa svenska filmen någonsin, mot Tommy Berggren och Keve Hjelm.
När vi för ett par år sedan besökte platsen i Malmö där filmen spelades in var det som att kliva rakt in i handlingen. Märklig känsla.
Jag minns också Storms eminenta medverkan i SVT-serien Tretton dagar, byggd på ett manus av gävlefödde Lennart F Johansson. Numera nedlagda Gefle Galvan syntes i flera scener.
Och arbetarstadsdelen Brynäs. Härbärgerande en arbetarklass som disciplinerade sig själv, höll varandra i strama tyglar, kväsande drömmar om ett annat liv.
Nämnas i samma serie förtjänar Göran Stangertz, lysande spelande sonen i ett utbrytarförsök från den långa trälkedjan.
Jag känner igen mig själv, från mina sena tonår, min egen längtan bort från det strängt inramade livet, de inlåsande rutinerna.
Jag undkom, inte Stangertz person. Trycket från den oförstående omgivningen för hårt, krafterna räckte inte till.
Med små gester gestaltade Storm sina kvinnor. De små gesterna låg dock inte för min mor som klarade av såväl hem som föreningsliv och politik. Att vara både privat och samhälleligt engagerad.
Alla kvinnor i mitt liv har haft det svårt i jämförelsen med mina dagars upphov.
Männens värld, det var Verket. På fritiden användes vedboden, sedan garaget, som tillflyktsort. The man’s cave, kunde en anglifierad mansforskare säga. Fisket och fotbollen kanske inte får glömmas bort i sammanhanget.
Kepsen av för Brukets kvinnor!
Ja, Emy Storm! Född i Hälsingland och uppvuxen i skogsarbetarfamilj i Gästrikland. Det är klart att hon kunde gestalta mamma och hustru både i Kvarteret Korpen och i Lönneberga. Hon var strålande. Dagens finlemmade damer är mindre trovärdiga i sådana roller. Men å andra sidan är det ju nuförtiden ont om aktstycken i proletär och bondsk miljö. Nu är det ju mest Saltsjöbaden och Solsidan som gäller.