Man bygger och bygger och bygger överallt i Kina. I stora städer och i små byar. Byggandet framstår ibland som närmast hejdlöst. I Kaili stod flera 35-våningars husskelett och gapade tomma. Där hade man uppenbart förbyggt sig. Men på andra håll lyste det i alla små bostadsceller, vilket skvallrade om liv. Ett 35-våningshus rymmer mer än 500 människor.
I städerna gäller material som järn, glas och betong, men på landet bygger man fortfarande mycket traditionellt i trä. För mig var det en fröjd att strosa runt och spana in trähantverkarnas konst.
Först reser man en stomme av runda stolpar och bjälkar som fogas samman med tappar och kilar – inte en spik eller skruv såvitt jag kunde se. Och inga elverktyg, fortfarande är den välslipade snickaryxan ett universalverktyg. Efter att stommen är rest läggs taket i sin harmoniskt svankande form och täcks först med träspån och därefter med smått enkupigt gråsvart soltorkat lertegel, som dessutom läggs upp i små fantasifulla krön på taknocken och i kaxiga uppnäsor på gavelspetsarna.
När taket är klart läggs golven in och stolpskelettets öppna rektanglar stängs igen av väggar och ganska sparsamma fönster. Säkert blir det dragit och mörkt, men värme och ljus finns det gott om utomhus på dagarna. Men på nätterna har de säkert problem med kyla och drag. Någon isolering såg jag inte till.
Här nu en filmsnutt av stillbilder av träbyggen och snickeridetaljer, som fångade mitt öga.
Landet är under intensiv uppbyggnad överallt. Många jobbar med just bygge av olika slag. Inte sällan ser man kvinnor skotta sand med skyffel, blanda betong och bära tegel – riktigt tunga jobb.
Och till slut (vilket inte är direkt byggande), i en keramikfabrik som vi besökte framställdes brukskärl i stora mängder. Arbetsmiljön var dyster och säkert hälsovådlig på många sätt. Både kvinnor och män jobbade hårt och monotont på ackord. De hade inte ens tid att titta upp när vi passerade. I närheten av brännugnarna var det olidligt hett. Här en glimt från den…
Stora investeringar
Det förklarades för mig att Kina har råd med dessa megainvesteringar tack vare att den vanlige kinesen faktiskt sparar pengar i relativt stor utsträckning och att staten sedan lånar av sina egna medborgare på anständiga villkor – inte av internationella storbanker alltså. Man är mycket mån om sitt ekonomiska oberoende. Man prioriterar för närvarande stora investeringar framför privat konsumtion. Det låter rimligt i mina öron. Kanske någon vet mer om det här…
…
Nästa avsnitt: Odlingslandskap
