En gammal Mao-affisch i den lilla restaurangen Baisha Times i Baisha.

Och hur står det då till med den kommunistiska folkrepubliken och Mao Zedong? Var Mao en tyrann eller en undergörare? Är mänskliga rättigheter den största frågan för Kina? Eller var Mao – som man officiellt säger i Kina idag – 70% bra och 30% dålig? Vad var i så fall bra och vad var dåligt? Och kommer Kina att växa till en rovgirig supermakt med ambitioner att lägga under sig andra länder ekonomiskt och militärt, eller blir det en snäll och fredlig supermakt?

Mao lever
De här frågorna kommer jag inte att kunna svara på. En sak är dock odiskutabelt. Känslorna runt Mao Zedong är mycket heta i folkrepubliken och diskussionen om vad han betytt för det moderna Kina är mycket levande.

På macronivå har vi ett exempel. I december utkommer en ny bok CHINA 2020: Everything You Know is Wrong av den amerikanske författaren Godfree Roberts. Han målar en mycket ljus bild av Kinas framtid, och Maos centrala insats för framstegen framhålls mycket tydligt.

En sak – som även nämndes i samtal med våra kinesiska guider – var svälten i samband med ”det stora språnget” (den andra femårsplanen 1958-62). Politiken, att i stor skala organisera jordbruket i folkkommuner och att öka järnframställningen i Kina med små masugnar, blev ett stort misslyckande och ledde till svält i många områden. Det ifrågasätter nog ingen. Men att lägga skulden på Mao är inte givet. Och att det skulle varit en medveten politik för att döda människor är det knappast någon som hävdar. Så här skriver Roberts i ett kapitel i boken:

Mao behåller tillgivenheten från vanligt folk än i dag, tio miljoner av dem besöker hans födelseort varje år, vilket tio gånger om slår firandet av alla historiens hjältar kombinerat. Ändå tenderar vi att associera hans namn med svält och kaos, vilket i våra sinnen skymmer hans prestationer. Men om vi tittar närmare skall vi se att dessa beskyllningar inte är mer sanna än påståendena om ekonomisk misskötsel. De är helt enkelt indoktrinerade minnen och i nästa avsnitt kommer vi att allra först granska, den stora hungersnöden.

Hela kapitlet kan läsas här (på svenska).

På micronivå tar jag det jag tyckte mig se och höra själv. Där finns en slags vardaglig maoism. Statyer, byster och bilder finns lite varstans. Ibland pompösa, ibland mycket anspråkslösa. Jag tolkar det som att Mao idag är en levande legend, som man gärna vill minnas. Kanske främst bland lite äldre människor. Säkert finns en växande generationsklyfta i denna fråga.

Unga kineser tycker nog precis som unga svenskar att vi äldre alltför mycket blickar tillbaka på Per-Albin, Tage Erlander, Olof Palme och på det gamla folkhemmets förträfflighet, istället för att blicka framåt mot det hägrande framtidsparadiset med it-teknik, fri marknad, fri rörlighet på alla områden (EU) och inte fattar globaliseringens fördelar.

En av våra guider förklarade för oss att hans morfar tackar Mao för alla förbättringar som kommer även idag. När barnbarnet då försynt påpekar att Mao varit död länge och rimligen inte kan ha mycket att göra med det som händer idag, blir morfar irriterad och fräser att de unga inte förstår att alla förbättringar som sker idag trots allt är ett resultat av Maos och kommunistpartiets grundläggande insatser. Så blir det en liten föreläsning om att:

… förutom att landet befriades från kolonialism (britter och japaner) och kejsarfeodalism enades landet, vilket möjliggjorde ett uppbygge i hela folkets intresse. Det medförde (fram till 1976 då Mao dog) t ex att Kinas befolkning fördubblades, medellivslängden och kaloriintaget fördubblades, BNP 5-faldigades, läskunnigheten 4-faldigades, spannmålsproduktionen 3-faldigades, industriproduktionen 40-faldigades, tungindustrin 90-faldigades… Inget av detta hade kunnat ske utan Mao!

Det slår hans morfar fast och vill inte bli ifrågasatt. De yngre backar i sådana situationer, men tänker förstås ändå sina egna tankar om framtiden.

Demokrati i Kina
Inte heller kan jag svara på frågan om mänskliga rättigheter i allmänhet eller yttrandefrihet i synnerhet i Kina. Eller hur dissidenter behandlas, eller vilken status Taiwan eller Tibet kommer att ha i framtiden, eller vad falungong-rörelsen representerar… Dessa saker måste vi överlåta till kineserna.

Men en sak tror jag mig veta, och det är att Kina idag hade varit i ett mycket sämre läge om kommunistpartiet släppt makten 1989 i samband med demokratirörelsen i Peking – den som slutade med ett blodigt militärt ingripande på Himmelska fridens torg natten mellan 3:e och 4:e juni 1989. Då hade jättelandet med säkerhet hamnat i ett oöverskådligt kaos. Glöm inte att just då föll Sovjet samman och järnridån rämnade året efter. Hade också Kina fallit samman och kanske hamnat i ett stort kaos, då hade vi idag inte haft någon motvikt mot USA och Nato i världen. Och Kinas folk hade säkert fått lida enormt.

Jag vet också att många erfarna politiker då (1989-90) var mycket tacksamma för att Kina inte föll samman, men man vågade inte säga det öppet i västvärlden. När Göran Persson 4 november 1996, efter ett besök i Kina, pratade bredvid mun och inför svenska affärsmän lovordade Kinas stabilitet, fick han det mycket hett om öronen.

Så, vi ska nog vara tacksamma för att Kina höll samman och därefter kunnat resa sig som det gjort. Utan ett starkt Kina hade vi haft en annan värld idag, förmodligen helt i händerna på USA:s krigsmakt.

Supermakten?
Kina är på väg mot en världsledande roll. Hur de ska hantera den rollen vet ingen. Risken för att en supermakts krigiska sida ska växa sig stark finns förstås. Men ännu har Kina hållit sig till internationella spelregler och legat förhållandevis lågt. Man bidar sin tid. Endast i sitt omedelbara närområde biter man ifrån sig och hävdar sina intressen – även med militära medel. Man är medveten om sin storhet och sin ekonomiska styrka och man kommer att öka sitt inflytande och sina resurser med fredliga medel, som det ser ut nu. Men de kommer också att öka sin militära styrka, de är inte naiva.

Så, vi bör nog också – liksom guidens far – ägna Mao och det enade, sammanhållna och starka Kina en tacksamhetens tanke. Alltså, tack vare det starka Kina kan vi – trots alla andra konflikter och problem i världen – åtminstone se små glimtar av hopp för utvecklingen i världen. Vem ska ta Trump eller Kim Jong-Un i örat t ex?

Det näst-näst sista avsnittet på torsdag 23/11: Minoriteternas konsthantverk hålls levande…

Föregående artikelVa’ i helvete har dom för sig inne i banken efter tre?
Nästa artikelKLARSPRÅK IGEN OM TILLSTÅNDET I USA
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

8 KOMMENTARER

  1. Knut L!
    Även om mina bidrag till din blogg gällt mina kontakter med Ryssland, Vitryssland och Ukraina, så har jag egentligen mer familjära band med Kina.

    Mitt yngsta barnbarn lär sig kinesiska. Språket som mormor, morfar och farmor pratar.

    Den kritiska frågan: Varför finns det, såvitt jag vet, ingen fotografisk bevisning av ”det stora språnget”?

  2. ”Unga kineser tycker nog precis som unga svenskar att vi äldre alltför mycket blickar tillbaka på Per-Albin, Tage Erlander, Olof Palme och på det gamla folkhemmets förträfflighet, istället för att blicka framåt mot det hägrande framtidsparadiset med it-teknik, fri marknad, fri rörlighet på alla områden (EU) och inte fattar globaliseringens fördelar.” Skriver KL
    Är det ironi? Vilka är ”de unga kineserna”? Är det oligarkernas barn du menar, eller är det migrantarbetarnas? Migrantarbetarna i Kina är miljoner och träffar sina barn en gång om året. Vem identifierar vi oss med?

  3. Bertil C!
    Det är inte ironi. ”De unga kineserna” är de jag hörde berätta, säkert välartade och välutbildade. Men du biter dig fast i din ensidiga bild av ”migrantarbetare” du fått i västerländsk press. Förvisso finns stora ojämlikhetsproblem, men utvecklingen går framåt där och inte bakåt som här.

  4. Min bild härstammar främst från förre ambassadören i Kina, Börje Ljunggren. Hans bok heter Den kinesiska drömmen. Han kanske har fel också när han skriver om hur partikadrer och andra störtrika flyr de nedsmutsade städerna med en luft som är hälsovådlig? Jag för min del tror att Deng Xiaopings ”Det spelar ingen roll om katten är svart eller gul, så länge som den fångar möss”, en formulering som han använde i flera tal kring 1962, samt ”låt några bli rika först” lett till en rent kapitalistisk utveckling. Var finns statistiken som visar att klassklyftorna minskar i Kina? Varför var det storas motsättningar i KKP? Motsättningar som ledde till kulturrevolutionen och sedan till Deng Xiaopings återinträde på scenen efter ett antal omgångar i husarrest.

    forts…

    Hur stort inflytande har människor som bara har sin egen arbetskraft att tillgå? När det nu finns en stark kapitalistklass i Kina, en klass som är väl representerad i det styrande partiet, kommer den klassen att arbeta för de egendomslösa?

  5. forts.
    Mina kommentarer är dystopiska, jag vet det. Det är bra att andra länder stärks på ”västerlandets” bekostnad, det tycker jag med.

    Men vad hände t ex med den – till att börja med – så positiva utvecklingen i det unga Sovjetunionen? Jag har också läst delar av Xi Jinping långa tal, och jag ser hur Kina, liksom många andra stater, lägger under sig jord i andra länder. Är all min oro baserad på propaganda från västerländsk press? I så fall skall jag sova gott om natten, och inte oroa mig för mitt barnbarns framtid.

  6. Bertil C!
    Du har såvitt jag kan bedöma helt rätt i dina farhågor om att utvecklingen i Kina kan spåra ut och skifta till en aggressiv världshärskare. Det antyder jag faktiskt också i min text. Men utvecklingen är mångtydig och svårbedömd. Jag ogillar militäringripanden med stridsvagnar mot obeväpnade medborgare lika mycket som alla andra. Men man måste också försöka förstå komplexa skeenden. Det finns mycket att säga om detta. Låt det fria ordet flöda…

  7. Just så bäste Knut!
    Det inlägg av Chris Hedges dystopi, som du nyligen hänvisar till, har jag lusläst både på norska och engelska. Det är en ur min synpunkt förvånansvärt välskriven artikel, med flera scenarior. Många imperier har fallit, men de hade inte kärnvapen att tillgå. Jo, kanske Sovjetunionen som ”bara” föll sönder. Men var Sovjet ett imperium som USA är idag? Jag ser snarare slutscenen ur ”Dr, Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben”, framför mig. Med Donald Trump ridande på bomben, svängande sin cowboyhatt och hojtande ”I do it for our democracy!”

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.