Det mest slående när man färdas omkring i dessa Kina-provinser är all odling som pågår överallt. Det blir mycket varmt så fort solen tittar fram, man befinner sig ju på samma breddgrad som södra Egypten eller Riyadh i Saudiarabien, men alltså på mellan 1000 och 3000 meters höjd över havet. På 1000-metersnivåerna var risskören över, men på de högre höjderna i Yunnan pågick den nu i mitten av oktober för fullt. På 1000-metersnivån tar man hem två skördar per år, men på de högre höjderna bärgar man bara en.
Provinsnamnet Guizhou betyder dyrbar jord. Landskapet är bergigt och svårodlat och jordarna små – men bördiga. Så blir varje liten jordlott värdefull. Det finns terrasser som är 1000 år gamla och som brukas likadant nu som när de var byggdes. Det regnar ymnigt, men den stora konsten är att ta vara på vattnet och fördela det på ett rationellt sätt ut till varje liten terrass, en urgammal kunskap som kräver kollektiv samverkan. En bondefamilj kan ha en eller ett par terrasser att odla.
Såvitt jag förstod äger bönderna inte sin jord, det gör staten. Bönderna har istället långa arrendeavtal, och säljer sina produkter på marknaden. Därför ärvs inte heller jorden inom familjer eller skiftas mellan arvingar. Det hade inte fungerat med alla dessa små terrassodlingar. Arrendeavtalen revideras efter dödsfall inom byn på ett sätt som ska gagna hela byn. Alltså, ett helt annat sätt att tänka om jordbruksmark och ägande än inom västerländskt jordbruk.
Kina är ju helt beroende av att jordbruket fungerar, annars blir det massvält – vilket alla är smärtsamt medvetna om. Det inträffade senast under det så kallade ”stora språnget” 1958-1962, som var en del i folkrepublikens andra femårsplan. För att ta upp konkurrensen med de stora västländerna ville man snabbt öka stålproduktionen och effektivisera jordbruket. Metoden blev att organisera produktionen i så kallade folkkommuner – i likhet med Sovjets kolchossystem. Men det slutade i kaos, massvält och många, många döda. Så, man värnar om sitt småskaliga och traditionella jordbruk idag.
Vandring till fots
Vi gjorde en vandring uppför stigar mellan odlingsterrasser på väg mot den högt belägna byn Tangan. Vyerna blev allt mer hisnande. Vi fick till och med trängas med några stora svarta kor på ett ställe, det var inte helt lätt att passera. Vi såg två unga kvinnor som hjälptes åt på en terrass – en med sitt lilla barn på ryggen – och ett par som var i färd med att bära ner det nyskördade riset till byn.
Vi studerade de uråldriga överväxta terrassmurarna, vattenkanalerna, de stympade risplantorna i sina vattenspeglar. Att röra sig där, mitt i denna kinesiska alldaglighet – i mina ögon ändå en pastoral idyll – beskådande dessa människors stillsamma men tunga rutinarbete, blev till ett närmast overkligt skådespel. Men vad tänkte de om oss?
Här en kort liten film av de odlingslandskap jag blev så fascinerad av.
Riset är överallt grunden, men man odlar förstås även mycket annat. Majs och te är också viktiga grödor (återkommer till tet). I andra delar av Kina är odlingslotterna större och säkert mindre hantverksmässigt drivna.
På marknader och på matbord ser man tydligt den stora odlingsrikedomen. Alla tänkbara sorters grönsaker och frukter – mycket som jag aldrig sett eller hört talas om – finns i överflöd. På slätten utanför Dali såg vi stora rosen- och andra blomsterodlingar och hela fält med vitlök.
Ja, jorden är alltså dyrbar och närmast helig. Sättet man brukar jorden på kan betyda skillnaden mellan fattigdom och välstånd, ja kan till och med avgöra liv eller död. Kina är ännu inte självförsörjande på ris, men siktar på det till 2024.
Nästa avsnitt: Turismen
