Kinaresa – The Burma Road och The Flying Tigers

Visste ni att USA i största hemlighet hjälpte Kina (både Chiang Kai-Cheks nationalister och Röda armén) i deras hårda kamp mot japanerna under andra världskriget? Vår guide Ulf Nilsson berättade ingående om det här under våra bussresor genom just dessa provinser där kanske kriget mot japanerna kom till en vändpunkt. Det gällde The Flying Tigers försvar av The Burma Road.

Japan var i början av andra världskriget Kinas värsta fiende. Traditionellt var förstås även Storbritannien en Kinafiende (efter 100 år av kolonialism, opiumkrig mm), men efter Japans anslutning 1940 till ”axelmakterna” (Tyskland-Italien) måste ”de allierade” (Nazitysklands fiender; Sovjet, Storbritannien, Frankrike, USA m fl) med alla medel uppmuntra allt som på något sätt bekämpade ”axelmakterna” och där ingick Kina som den starkaste kraften mot Japan. De hade ju sedan 30-talet växt till en allt aggressivare militärmakt och hotade nu direkt USAs och Storbritanniens intressen i Asien.

Chiang Kai-Shek och hans nationalistregering hade drivits bort av de japanska ockupanterna och hade sedan 1937 sin provisoriska huvudstad i Chonqing, som för övrigt var vår första landningsplats i Kina, långt inne i landet. Redan 1928 hade den Röda armén bildats av kommunisterna för att leda den kinesiska revolutionen. I kampen mot japanerna blev den successivt en allt viktigare kraft. De hade sina baser i just de provinser som vi genomreste, Guizhou och Yunnan, nära gränsen till Burma. Därför var minnena många och levande om kampen mot japanerna i dessa trakter.

The Burma Road
Japanerna försökte på alla vis komma åt de kinesiska försvararna. De flygbombade de stora städerna, bland annat Chongqing. Kineserna hade svårt att försvara sig mot det här. Storbritannien styrde fortfarande i Burma, där de bland annat hade byggt en lång strategisk järnväg från Rangoon i söder ända upp till Myitkyina nära den kinesiska gränsen i norr. Därifrån kunde modiga män sedan frakta vapen och annan krigsmateriel i konvojer på livsfarliga vägar över bergen till Kina – den så kallade Burma Road. Denna väg var kinesernas enda försörjningslinje, som japanerna med alla medel försökte skära av. De bombade Rangoon (Burma), Kunming (Yunnan), Chongqing och konvojerna som försökte röra sig på nätterna så tyst och obemärkt som möjligt. Från vår nybyggda Expressway såg vi några halvt överväxta spår av denna gamla Burma Road, som slingrade sig längs bergssidorna. Om detta har gjorts flera spännande filmer. Googla…

De japanska bombningarna var förstås kinesernas största gissel och för att hjälpa Kina rekryterades därför i USA ett antal unga frivilliga, oerfarna men modiga, piloter (American Volontary Group – AVG) till ett flygförband, som skulle bli legendariskt. Det skedde under ledning av stridsflygaren Claire Lee Chennault, även kallad ”Old Leatherface”, som sedan 1937 befunnit sig i Kina för att – utan större framgång – ha försökt organisera ett kinesiskt flygvapen. Men nu skulle han med dessa nyrekryterade amerikaner (piloter och reparationstekniker) i AVG och moderna amerikanska plan ta upp striden om herraväldet i luftrummet omkring The Burma Road.

The Flying Tigers
Här en film om den ovanlige amerikanske stridsflygaren Claire Lee Chennault.

I november 1941 hade man fått både piloter och flygplan på plats i Rangoon. Planen målades med de karaktäristiska tigerkäftarna i nosen för att vara extra skräckinjagande. Styrkan delades i tre skvadroner; ”Adam & Eves”, ”Panda Bears” och ”Hell’s Angels”. Två stationerades i Kunming (Yunnan) och en i Rangoon, alltså i varsin ända av The Burma Road. De lyckades utveckla en mycket framgångsrik taktik mot det japanska bombflyget och blev ett viktigt stöd för de stridande kineserna på marken.

Våren 1942, när USA officiellt gått in i kriget (efter Pearl Harbor – dec 1941), hade styrkan sammanlagt 82 piloter och 79 flygplan. Då övergick den emellertid till att bli ett stridande förband under USAs officiella krigskommando.

Men, Burma hade fått hjälp av japanerna att bygga upp en nationell armé för att kunna frigöra sig från britterna. 1942 invaderade japanerna Burma, kastade ut britterna och installerade en lydregim. Då fick de amerikanska flygförbanden flytta till Indien och flyga över Himalaya i sina kinesiska flyguppdrag, vilket på den tiden var mycket krävande. Men det är en annan historia, som jag inte fördjupat mig i.

Under The Flying Tigers’ knappa år som stridande förband stupade, tillfångatogs eller försvann 14 piloter i strid, 2 dog av skador och 6 dog i rena flygolyckor. De utgjorde en begränsad styrka som sattes in i ett nyckelområde för att åsamka japanerna maximal skada med ett förbluffande gott resultat (och relativt begränsade förluster). Så har de också blivit legendariska.

Fiendens fiende…
En sak att begrunda är att: dels började andra världskriget ur ett Kinaperspektiv redan 1931 och pågick ända fram till 1949 då äntligen freden återställdes efter att nationalisterna med Chiang Kai-Shek flytt till Formosa (Taiwan) där de bildade sin egen republik, medan Mao Zedong och kommunistpartiet upprättade folkrepubliken.

Så kan man också konstatera att fiendens fiende – i skarpt läge – alltid blir en vän. Alltså, trots att USA ogillade kommunister över allt annat, så hjälpte man kommunisterna så länge de slogs framgångsrikt mot japanerna (Nazitysklands allierade). Och, japanerna blev Burmas allierade i kampen mot britterna, ett trauma som inte är över än.

Kinas tacksamhet mot The Flying Tigers och vårdandet av minnena av deras insatser lever kvar i Yunnan. Vår guide Ulf Nilsson fann, när vi var där nu, en gammal man som kunde visa honom en plats där det fortfarande fanns spår efter en radiocentral efter The Flying Tigers från 1942.

Brian Linden, som jag skrev om den 15/11 var en samlare av minnen och prylar från The Flying Tigers. Väggarna i salen vi bakade och åt lunch i var dekorerad med bland annat bilder från John Waynes första krigsfilm (1942), som just heter Flying Tigers.

Nästa avsnitt: Folkrepubliken och Mao