Folkrepubliken Kinas ambassadör till Franska republiken, Lu Shaye, har, i en intervju med Darius Rochebin vid franska LCI, satt i fråga huruvida de länder, som förut tillhörde Socialistiska rådsrepublikernas union (Sovjetunion), är självständiga stater:
Efter några dagar kom visserligen ett nytt uttalande av FR Kina. Nu heter det, att Lu Shaye hade framlagt sina personliga åsikter, och att Folkrepubliken Kinas position på ”Ukraina-frågan” låge fast. Självklart säger FR Kina så officiellt. Men ambassadörens noggrant formulerade ord var ett diplomatiskt svärdshugg.
Lu Shaye sade: ”Enligt internationell lag har även dessa stater, som var rådsrepubliker i Sovjetunionen, inte statusen, så att säga, den effektiva statusen i internationell lag, ity att där icke finns någon internationell överenskommelse som konkretiserar deras status, som självständiga stater.”
Denna bomb kom efter att Lu Shaye hade sagt i intervjun, att det vore oklart huruvida Krim låge i Ryssland eller Ukraina. Hans argument liknade vad lindelof.nu:s skribenter skrivit: Krim ligger inte i Ukraina för att Nikita Chrusjtjov nyligen gav bort Krim till Ukraina, och så vidare. Denna otydlighet från FR Kina om Krim är inte överraskande. Det sensationella är att han sedan ifrågasatte staten Ukraina (och Estland, Georgien med flera).
Efter denna ”vargdiplomatiska” bomb är Knut Lindelöfs politiska linje – att Ryssland med sitt krig svarar på ”USA-världens” fientlighet, och att Ryssland därför inte isoleras av FR Kina och ej heller av det Globala Syd, som vill se en multipolär värld – ohållbar. Den världspolitiska huvudsaken just nu är inte att en världsomspännande icke-västlig koalition försöker freda sig från Förenta staternas och Västvärldens militära och ekonomiska övervåld. En bättre analys är, att vi nu har två block, och att även FR Kina spelar ett imperialistiskt spel mot de små folkens intresse, och att det inte finns någon anledning att tro, att framgångar för det eurasiatiska stormaktsblocket skulle leda till, att världen bleve mindre plågad av imperialism.
Men Förenta staternas imperialism har ju ställt till så mycket elände? Är det möjligt, att Förenta staterna stode på rätt sida i vår tidsålder? Här vill jag taga hjälp av Jan Myrdals texter om att stormaktskrig kan ”slå om”. Fransk-tyska kriget 1870–1871 började som fransk kejserlig stormaktspolitik, men slog om i franska folkets rättfärdiga försvar. De folkplågande imperiemakterna Förenade kungariket och Frankrike stod på rätt sida 1940. En min vän konstaterade att Förenta staternas politik i Ukraina just nu ”för en gångs skull” vore ett rättfärdigt steg.
Att Förenta staternas ställning i världen försvagats betyder att Jeffrey Sachs’ tes att ”det behövs en ny amerikansk utrikespolitik” inte är aktuell. Verkligheten kommer att lägga om Förenta staternas utrikespolitik. Vi har troligen sett för sista gången att Förenta staterna storskaligt angriper ett helt land.
De flesta skribenterna på lindelof.nu menar, att Förenta staterna utkämpar en rasande sista strid för herravälde, som snart leder till större krig. De anför som bevisning vad Förenta staternas företrädare sagt under de senaste årtiondena. Jeffrey Sachs påminde om vad Robert Blackwill skrivit om att bevara Förenta staternas företräde inom det globala systemet i det tjuguförsta århundradet genom att slå ner varje uppstickare. Men denna ”Wolfowitz-doktrin” försvinner nu, oavsett vad strateger vill. I det nya läget är det rätt och nödvändigt att hjälpa Ukraina mot Rysslands vapenkrig och mot FR Kinas diplomatiska angrepp.
Jag såge helst, att Sverige stode utanför Nato. Men läget i Europa har slagit om. Europas folk är inte lurade av propaganda. De är inte fångade i en påtvingad Nato-expansion. Huvudlinjen i Europa just nu är, att de flesta medborgare vill, att kriget avslutas genom att Ryssland trycks tillbaka. Men något västligt korståg in över Petrozavodsk, Pskov och Belgorod, vare sig med militär eller ekonomisk-politisk dominans över Ryssland, vill Europas folk inte ha. Bara fred, på det enda sätt som fred kan uppnås på.
Knut L! Ett befängt svar, och en befängd jämförelse.
Även om där finns osäkerheter, nämnde jag saker som KAN och MÅSTE kvantifieras.
Till exempel: Hur många medborgare folkbokförda i vissa distrikt har ljutit olika slag av onaturlig död inom en viss tidsperiod? Hur många dog av militära krevader, till exempel? Datum, namn? Vem avfyrade vapnen? Vem gav order på olika nivåer? Vad var den uttalade avsikten med ordern och avfyrandet?
Även om man inte genomför en egen undersökning, har man en ungefärlig uppskattning och uppfattning på grundval av sin kunskap (sin bildning). Hur många norska medborgare dödades av tyska ockupanter och deras medhjälpare 1940–1945? Vilken tiopotens ligger närmast, är det 1, 10, 100, 1000, 10 000, 100 000 eller 1 000 000?
Även om osäkerheten är stor, så är detta slag av objektiva frågor grunden för allt politiskt handlande. Har vi ett klassamhälle? Har vi en likvärdig demokratisk grundskola? Har svenska LO-medlemmar fått sämre reallöner sedan 2019? Mätningsfrågor.
EFTERÅT, när man enats om att respektera fakta, och gemensamt försökt få fram bästa möjliga faktaunderlag (en evigt pågående uppgift), då kan man se saken från olika håll. Man kan inte mäta sig fram till huruvida det var bäst som skedde, när de vita vann inbördeskriget i Finland.
När du har uttalat dig kvantitativt, som när du skrev att ”Ukraina och Ryssland begår krigsförbrytelser i ungefär samma omfattning”, hur kom du fram till det?
Jan Arvid G!
Hopplös diskussion… Under brinnande krig kan ingen dialog mellan de närmast drabbade föras. Propagandakriget omöjliggör trovärdig faktagranskning. Ta exemplet NordStream. Vem tror något annat än att de fakta som dagligen presenteras om ryska specialfartyg i området etc är efterkonstruktioner för att förvirra opinionen (efter att länge ha deesarmerat Hersch)? För att bryta det krigiska mönstret krävs modiga ledare, som kan höja sig över propagandanivån. Bortom fronterna kan opinionsbildning ske i bästa fall och faktiska förhållanden dryftas. Ditt mönster ovan liknar mest en vetenskaplig undersökning som i bästa fall kan utföras när krutröken lagt sig. Strävan efter sanningen är självklar, men någon slutgiltig odiskutabel finnes icke!
Jan Arvid G och Knut L!
Äntligen börjar Era respektive utgångspunkter framstå med all önskvärd tydlighet. För att illustrera börjar jag med ett citat från en annan text i en annan tid:
”Flera av min äldre och mer aktade kolleger torde kunna instämma i mitt påstående att den svenska pressen under åren 1948-55 grovt svek sin plikt att tillåta en allsidig politisk diskussion. Aftontidningen och Folket i Bild var de enda som uppträdde någorlunda anständigt. Likriktningen var fruktansvärd. Många av dem som den gången undertryckte varje nyanserad värdering av världsläget sitter fortfarande som aktiva tidningsmän. Finns det inte en enda bland dem som ur nutidens mer sansade perspektiv vågar se hur illa hela den svenska pressen (och radion) fyllde sin uppgift att ge en allsidig bild av det politiska skeendet? Att Enbom var den svenska McCarthyismens van der Lubbe”
Skrivet av Bosse Gustafsson 1966 och återutgivet i pocketupplaga 1967.
Det finns några bestämda saker att notera i texten. Dels frågan om pressens ”plikt” eller ”uppgift”, låt oss välja vad vi vill men sakligt konstatera att det handlar om vad yttrande- och tryckfriheten ska användas till. Inte minst viktigt i dagens läge när statsmakten ånyo försöker inskränka våra rättigheter av utrikespolitiska skäl. Och lyckas genom STV:s krypande redaktionschefer.
Frågan om ”allsidigt” och ”anständigt” förtjänar också uppmärksamhet. Det är på den punkten Jan Arvid slirar betänkligt med krav på debattörerna att ”enas om att respektera fakta och gemensamt (sic!) försöka få fram bästa möjliga underlag”.
Varje sida måste givetvis i full frihet få lägga fram sina egna fakta och acceptera att dessa utsätts för granskning från motståndarna. Att överhuvudtaget rapportera om NordStream-sprängningarna i Östersjön utan att samtidigt, i samma artikel eller nyhetssändning, tala om att USA:s president redan klart och tydligt erkänt sin skuld är ett uppenbart försök att vilseleda budskapets mottagare.
I de fem (5) punkter Jan Arvid drog upp som ”slutsatser” att tvivla på rör ingenting själva faktauppgifterna utan enbart VÄRDERINGEN av dessa. ”Mycket betydelsefull”, ”svår förföljelse”, ”mycket stort antal”, ”allvarligt problem” samt ”en betydande andel”. Alla uppgifter måste givetvis sättas in i sitt både aktuella och historiska sammanhang. Då duger det inte att försöka glömma bort Ukrainas historia före 1991 eller för den delen, efter 2023.
Rolf Nilsson!
Jag förstår inte relevansen av artikelns innehåll. Om artikelns alla uppgifter är riktiga, säger bara några kända saker:
Ukraina har, liksom andra länder i Europa, haft grupper av högerextrema medborgare.
Förenta staterna har samarbetat med, och uppmuntrat, odemokratiska och våldsamma grupper och individer i sin rivalitet med andra stormakter. Förenta staterna har försökt påverka mindre stater till att avlägsna sig från Förenta staternas rivaler.
Hur är dessa saker viktiga i bedömningen av Ryska federationens krig mot Ukraina?
Dennis Z, tre saker:
För det första är du otydlig. Du skriver att min och Knut L:s ”respektive utgångspunkter framstå med all önskvärd tydlighet”. Men sen skriver du inte tydligt vad det är som framstår tydligt.
För det andra, när jag skrev ”gemensamt försökt få fram bästa möjliga faktaunderlag” menade jag inte grupparbete, utan att envar skickar in bra bidrag till diskussioner, och resonerar sakligt.
För det tredje, i de fem exempel jag nämnde finns mycket arbete att göra med att få fram faktauppgifter, innan värdering sker. Om någon överväger att göra värderingen att Ukraina skall stödjas med vapen tills Ryska federationens styrkor trycks tillbaka, då är det viktigt för den personen att ha bästa möjliga uppfattning om fakta i olika frågor. Personen kan fråga så här: ”Är Ukrainas och Västs dåliga sidor så mycket större än vad jag nu tror mig veta, och Ryska federationens felsteg så mycket mindre än vad jag tror mig veta, så att jag inte borde stödja ökad vapenexport till Ukraina, trots att Rysslands krig är ett folkrättsbrott?” De frågorna är till stor del kvantitativa.
De ord du citerade från mig – ”svår förföljelse”, ”mycket stort antal”, ”allvarligt problem”, ”en betydande andel” – rör kvantifiering, inte värdering.
Jan Arvid G!
Din kommentar gör mig ganska (kvantifiering, inte värdering) glad.
När det gäller Knut L:s och dina utgångspunkter tyckte jag nog de var just så tydliga att en exemplifiering bara skulle tautologisera debatten.
På den andra punkten kan jag konstatera att vi har samma uppfattning.
Om jag tolkar din tredje punkt korrekt vill jag bara påpeka att orden svår, mycket stort, allvarligt och betydande uttrycker en kvantifiering av själva värderingen. Din diskriminering mellan dessa begrepp blir därmed lätt förvirrande.
Att Wayne Madsen är en ökänd konspirationsteoretiker som varit publicerad i olika amerikanska media i den genren betyder inte att allt som han skrivit därför måste avfärdas. Hans texter ska som alla andras värderas på sina meriter, d v s styrkta med verifierbara fakta.
Att den åberopade artikeln i huvudsak handlar om amerikanska företeelser och förhållanden under kalla krigets dagar och kan kompletteras med lika sorgliga uppgifter om Sovjetunionens och deras allierades verksamheter, är inte heller anledning att avfärda den. Inte heller att den uteslutande består av ostyrkta påståenden om de deklassifierade dokumenten utan ett enda citat eller källhänvisning.
Men att använda artikeln och verksamheter under kalla kriget fram till 1970-talet för att förklara och ursäkta det ryska erövringskriget mot Ukraina 2022 och lägga skulden på inte bara USA utan också de idag blivna Nato-medlemsländerna vittnar om en svår brist på argument och fakta. Inte heller kan det ens med god vilja uppfattas som svar på en enda av de fem frågor som Jan Arvid Götesson rest.
Varför förblir hans frågor obesvarade? Är svaren misshagliga? Finns inga svar? Är det därför så många svarar med att istället ställa frågor?