Bildklipp ur programmet Uppdrag granskning – Tranståget och tonårsflickorna.
Så blev äntligen ”behandlling av könsdysfori” en debattfråga. Uppdrag granskning – Tranståget och tonårsflickorna blottlade i sitt senast program skymningslandet bakom sjukvårdens aningslösa experimenterande med unga människors (ibland t o m barns) socialt inducerade känsla att vara födda i fel kropp. Mycket övertygande identifierar de en helt ny grupp vilsna unga flickor som på senare år strömmat till specialkliniker över hela västvärlden för att ”korrigera” sitt kön med så kallad ”könsbekräftande behandling”. Under 2016 sökte ca 1.200 denna ”vård” i Sverige. Idag, tre år senare, är det många fler.
Att det i dagens sex- och kroppsfixerade västerländska kultur finns ungdomar (mest flickor) som skräms av att växa upp i det samhälle, som mediaexponeras i reklam och snart sagt all sorts kultur, är knappast förvånande. Snarare borde man förvånas över hur många som faktiskt klarar sig någorlunda helskinnade genom pubertetens eklut.
I programmet sitter chefsläkare och experter i skattefinansierade specialkliniker och talar om att man känner en skyldighet att lindra detta lidande. Vips fram med en standardiserade utredningar, piller och skalpeller. Det gäller att ligga i för att hinna med när trycket hela tiden ökar. Att bekräfta patienternas (de unga flickornas) upplevelser är det viktigaste, inte att undersöka i vad detta olyckliga tillstånd har sin grund. Ingen vågar idag gå emot HBTQ/trans-lobbyn.
Två flickor, som nu ångrat sig och vill ”detransitionera” (återställa sitt medfödda kvinnokön) även juridiskt, vittnar om att man då måste gå emot en mäktig samhällstrend, varpå man blir utfryst ur gemenskapen. Man häpnar!
ADHD-industrin
Jag läser just en ny bok (Ordfront 2019) Störningen – ADHD, pillren och det stressade samhället av Katarina Bjärvall och möter ett besläktat fenomen. För att hänga med i vårt stressade samhälle, klara proven i skolan, tentamen vid universitetet etc, provar allt fler det centralstimulerande preparatet Metylphenidate (under olika varumärken) som – i lagom dos – gör att man orkar mera, inte blir sömnig och kan läsa hela nätterna. Det tråkiga pluggandet blir plötsligt lustfyllt, vilket förstås ger resultat. Att dopa in sig på medicinutbildningen på det här viset är tydligen inte så ovanligt längre.
Medicinerna finns lätt tillgängliga. Alla känner några som får det utskrivet mot sin ADHD och som gärna säljer för att de slutat ta dem. Om man inte enkelt kan köpa av kompisar, fixar man sig en egen ADHD-diagnos och får medicinen utskriven på recept. Det går visserligen att köpa illegalt på nätet, men det medför risker, så det vill man gärna undvika.
Biverkningarna på kort sikt av ADHD-medicinerna är betydande och väl kända. Men de uppvägs av välbefinnandet och lustkänslorna, de goda beteendeförändringarna, förbättrade prestationer, omgivningens uppskattning, föräldrars skuldavlastning etc, etc. Men, ingen vet hur de påverkar dessa unga människor på lång sikt.
Det ovanliga med boken Störningen… är att den inte ger en svartvit bild. Bjärvall erkänner diagnosen ADHD, men ser den kanske mera som en diagnos på samhället än som en botbar hjärnskada hos enskilda människor. I korthet uppfattar jag att hon säger ungefär så här: i ett överstressat samhälle ökar tempot till den grad att individer med vissa egenheter (symptom – inte nödvändigtvis fastställbara defekter, det räcker med lite social känslighet) får besvär att klara sig. Dessa symtom kan klassificeras på ett mer eller mindre trovärdigt sätt.
Under andra förhållanden kunde dessa människor blomma för fullt. Men för att passa in i dagens uppskruvade samhällstempo har medicinering med t ex Metylphenidate för individer visat sig gynnsamt – i alla fall på kort sikt. Antalet ADHD-medicinerande har under lång tid ökat mycket kraftigt. Det här är alltså en annan skrämmande historia som kan leda till en läkemedelsskandal om ett par decennier.
Neurosedyn och Entero-Vioform
Det blir i så fall inte första gången. Den så kallade Neurosedynskandalen inträffade på 1960-tal då sömnmedlet Neurasedyn orsakade att det föddes 10.000 missbildade barn i 46 länder och ett okänt antal dödsfall. I Sverige dog 66 nyfödda inom två veckor. Det var läkemedelssubstansen talidomid som tillverkats av det tyska läkemedelsföretaget Grünenthal GmbH som låg bakom. Det var ett sömnmedel som ansågs skonsamt och särskilt lämpligt för gravida kvinnor. Den juridiska historien skildras ingående i Jan Guillous bok 1968.
En annan medicinkatastrof var det så kallade Oxikinolinet. Det var en magmedicin som på 1970-talet såldes i Sverige under namnet Entero-Vioform. Det tillverkades av schweiziska företaget Ciba-Geigy och gav upphov till den så kallade Smonskandalen i Japan, där tusentals personer dog och omkring 30.000 skadades svårt. I Sverige förbjöds Entero-Vioform 1975.
Vi verkar nu vara på väg mot ett samhälle där inte bara några få människor i marginalen är läkemedels- och/eller drogberoende, utan till att kanske en majoritet knaprar läkemedel dagligen ända från barndomen. Bruk av centralstimulerande och andra preparat håller på att normaliseras för att människor överhuvud taget ska fungera i samhället.
Den inre ojämlikheten
Ännu en ny och viktig bok som anknyter till det här är Den inre ojälikheten (Karneval 2019) av engelsmännen Richard Wilkinson och Kate Picket, författarna som för några år sedan kom med den mycket omtalade boken Jämlikhetsanden. I den konstaterade de – med hjälp av sammanställning av en enorm massa forskningsdata från olika mer eller mindre jämlika länder – att jämlika samhällen fungerar bättre än ojämlika.
I den nya boken går de på djupet – in i människans hjärna – och undersöker med liknande metod de psykologiska effekterna som ojämlikheten har på människor. De ställer graden av psykisk ohälsa av olika slag och särskilt social ångest i olika länder mot graden av ojämlikhet (framför allt med avseende på inkomstskillnader).
Till att börja med konstaterar de att graden av psykisk ohälsa och social ångest kraftigt ökat i västvärlden på senare tid.
”År 1980 led 4 procent av amerikanerna av en psykisk störning som är förknippad med ångest. Idag är siffran 50 procent.” […] ”Ångestepiidemin berör 8,2 miljoner i Storbritannien”
”Antalet personer med psykisk ohälsa som blivit oförmögna att arbeta och måste söka ekonomiskt stöd, […] har mer än fördubblats mellan 1987 och 2007. Bland barn var ökningen 35 gånger under samma period.”
Därefter går man igenom en mängd fenomen som förändrat människans villkor och människors hjärnor i det moderna samhället. Klassamhällets inneboende lagar att skapa känslor av under- och överlägsenhet hos människor sätter sig alltså i huvudet och genererar motsättningar och ger människor upplevelser av olika värde. Ska man klara sig måste man antingen blåsa upp sitt ego till narcissistiska höjder, vilket dock är få förunnat. De flesta plågas istället av starka självtvivel på olika vis, vilket skapar sug och marknader för centralstimulerande läkemedel.
Men Den inre ojämlikheten är inte nattsvart. Genom att poängtera människors starka inneboende förmåga att söka gemenskap och samarbete, pekar man mot möjligheterna till reformer för ökad jämlikhet, vilket ändå är lite hoppfullt.
Läkemedelsindustrin
Men än råder djungelns lag i stort sett oinskränkt. På samma sätt som bankerna i vårt globalkapitalistiska system inte har råd att avstå från att tvätta pengar i skumma affärer har läkemedelsindustrin inte råd att avstå från att göra sitt yttersta för att utvidga marknaderna för sina produkter (Är det någon som tror att det bara gäller Danske Bank och Swedbank?). Mediciner mot sällsynta sjukdomar blir extremt dyra för att de inte kan krängas i stora kvantiteter. Så när plötsligt tusentals flickor börjar konsumera testosteron, eller när ännu fler barn och vuxna börjar konsumera metylphenidate mot ADHD, eller för att prestera bättre i skolan, blir det klirr i läkemedelsindustrins kassa. En del kallar detta fenomen ”Big Pharma” och beskriver det som en konspiration mot folkhälsan. Men det är en i grund och botten ekonomisk fråga. Sådan är faktiskt kapitalismen. Den är oförsonlig och i det här fallet djupt oförnuftig.
Det är bra att det finns medicinsk forskning och mediciner mot svåra sjukdomar. Jag är t ex mycket tacksam för att det finns avancerad sjukvård specialiserad på smärtlindring för svårt sjuka människor. Det har jag sett på nära håll under det senaste året. Men det är inte bra att samhället på dessa områden styrs av kapitalismens hänsynslösa jakt efter maximal profit. Kan medicinsk forskning endast ske på dessa villkor? Det vi nu ser här strider ju mot allt förnuft.
Varför inte omskärelse?
Att det är så många unga flickor som inte kan få adekvat stöd i sin ungdomliga vilsenhet är fan ta mig uppseendeväckande. Trendkänsliga medvindsexperter och proffsigt förtroendeingivande hemsidor* förespeglar att det finns en quickfix (farlig medicin och skalpell) som kan lindra och bota. Märk dessutom; allt ingår i den allmänna skattefinansierade sjukvården med högkostnadskydd och allt.
En tanke slår mig: När man nu könskorrigerar barn på löpande band kan man undra varför vårt samhälle är så kategoriskt avvisande mot traditionen med omskärelse av små flickor. Man kanske också ska sluta förvåna sig över vad som skedde i Nazitysklands experimentkliniker med levande människor. Den etiska kompassen börjar lätt snurra som en propeller när aktiekurserna stiger.
* Not:
Lundströmsmottagningen Västra Götaland
Karolinska instirutet i Stockholm
Citat från hemsidan ”könsdysfori, nationellt kvalitetsregister”:
Efter utredningen
Utredningen utmynnar i en rekommendation vad gäller möjligheten att genomföra könsbekräftande medicinsk behandling. I samråd med patienten remitterar och koordinerar utredningsteamet den fortsatta behandlingen.
Endokrinologer sköter och övervakar hormonbehandlingen i syfte att feminisera eller maskulinsera kroppen. Logopeder ger röstbehandling och vid behov konsulteras foniater för stämbandskirurgi. Behov av hårborttagning i ansikte och på hals och på andra ställen där kvinnor sällan har behåring bedöms av hudläkare som kan föreslå lämplig behandling. Plastikkirurger och i vissa fall gynekologer konsulteras om möjliga kirurgiska ingrepp. Personer som tilldelats kvinnligt kön vid födseln kan genomgå bröstbortagning i syfte att få en mer manlig bröstkorg. Personer som tilldelas manligt kön vid födseln kan om hormonbehandlingen inte ger tillräcklig bröstutveckling erhålla bröstförstorande operation. Reproduktionsmedicinsk rådgivning och behandling ges inför möjligheten att spara könsceller. Detta bör göras innan start av hormonbehandling.
Utredningsteamen erbjuder även under denna period en stödjande kontakt för att underlätta den sociala och medicinska transitionen.
För de som önskar ändring av juridiskt kön och tillstånd för operation av könsorganen bistår teamen med det intyg som enligt praxis ska bifogas ansökan. Det är möjligt att byta juridiskt kön utan att genomgå sterilisering och operation av könsorganen. Namnbyte görs hos Patent- och Registreringsverket eller Skatteverket närhelst patienten så önskar.
Mycket bra att vi problematiserar denna fråga. Det blir värre och värre, speciellt för unga flickor att klara sig. Har två tonårsbarnbarnsbarn i Stockholms södra förort och kan bekräfta bilden. Hörde att det nu utreds/förbereds att införa ett tredje kön. Ögonläkare slår larm om synskador på tioåringar av skärm-och mobiltittande som normalt inte borde infinna sig förrän vid fyrtioårsåldern. Därtill har vi strålningsrisken som inte beforskas tillräckligt; det finns knappast intresse för det. Är detta slutfasen av kapitalismen? Hur lång blir den?
På Facebook kom detta länktips som kommentar. Fann också den här artikeln på svt-NYHETER.
Till dem som tycker att denna artikel är ett exempel på en ökande klappjakt på minoriterer vill jag säga att transpersoner av olika slag är känt sedan Hedenhös. Men att unga flickor idag plötsligt står i långa köer till specialklinikerna för ”könsbekräftande behandling” är symptom på ett omänskligt samhälle. Det är där vi ska börja gräva.