”Dödskyss” av Edvard Munch, 1899, litografi
Erik Jersenius lade jag märke till när han medarbetade i Gefle Dagblad. Han stack ut bland de övriga murvlarna, demonstrerade en utmärkt stilistik.
Även om jag så smått misstänkte att han gärna ville gå vidare. GD räckte liksom inte till för den unga begåvningen. Och nog var han inställd på att hitta andra arbetsgivare, göra karriär inom mainstream media. Med facit i hand står det klart. Till skillnad från kulturredaktören på GD, den bland vardagsverklighetens folk populäre Björn Widegren, med anbud från större drakar. En av dem belägen i Göteborg.
Men hellre stor i det offentliga samtalet i lilla Gefle, Widegrens deklaration, än en liten röst bland många annorstädes. Därigenom kanske drunkna eller slätas ut.
Måhända självförsvar eller bristande mod, kanske till och med dålig självkänsla, vad vet jag. Var på honom flera gånger om detta. Jag förblir svarslös.
Men nog gjorde han avtryck i Gefles ankdamm, rörde till och upp. Kultursidan hittade nya läsare som aldrig annars. Och som läste och diskuterade det som skrevs på densamma. Många reaktioner inflöt till redaktionen.
Och jag kan som frilansande på sidan vittna om hur roligt det var att stoppas på gatan av engagerade läsare med synpunkter.
Den nuvarande kulturredaktören, däremot, verkar sätta en ära i att vara så blek och anonym som möjligt, inte sträva efter att göra sidan angelägen för andra än den inre kretsen.
Jag undrar hur många bland vardagsverklighetens folk som vet vem signaturen ”Kristian Ekenberg” är.
Jag fattar att Widegren tyckte det var kul när Robert Aschberg ringde och ville ha med honom i TV3. Så ibland var Gefle för litet även för ”Busige Björn” som han kunde underteckna sina dräpande drapor med.
Jersenius försvann till anrika VLT i Västerås. Med ansvar för kulturen. Sedan till lika ansedda Östgötacorren.
Båda välrenommerade landsortstidningar som sedermera radikalt bantat sin kulturbevakning och ändrat dess karaktär. Förmodligen kommer GD:s kultursida att röna samma öde.
Bantningen föranledde Jersenius att söka sig till andra betesmarker.
Hans namn syns i Axess med de högtidliga ledstjärnorna Vetenskap Bildning Tradition, som det står på hemsidan. Vikarie på ”Dagens Nonsens”, som vännen Gunnar Adler Karlsson benämnde DN.
På sin Facebooksida, han lät stolt och hedrad, inte så lite smickrad, meddelade Jersenius att han utnämnts till att sitta med i Sveriges Författarfond som beviljar stipendier efter att ha sorterat ut lyckliga mottagare bland alla sökande.
En mycket betänklig fond för att uttrycka det milt och med viss insyn i samma fond.
Sverige är ett litet medielandskap. Alla känner alla. Helst ska man bo i Stockholm och Söderreservatet, frottera sig, hålla inne med kritik av nepotism och mygel. You scratch my back and I scratch yours.
Stipendierna räcker inte till alla hugade – inte på långa vägar. Särskilt inte de mer tilltagna.
Grattis, ropade Jersenius FB-vänner. Inte jag. Han må ursäkta att jag inte stämmer in i hyllningskören.
Vad har hänt med den begåvade mannen? Han som är beläst och skriver bättre än de flesta.
Jag minns när han kontaktade mig, skulle skriva om rabulisten och de etablerades oförsonlige häcklare Charles Bukowski, visste att jag gjort det, bad om artikeln. Något var det väl som lockade hos ”Snuskgubben”.
Jag förstår det som att Jersenius söker legitimering och bekräftelse. Men av vem? Och vad kostar det?* Vågar han någonsin ställa sig de frågorna? Förmodligen undviker han dem. Bäst så.
Inte vem som helst duger som legitimerare, tydligen. Saknar han rådgivning från kloka vänner som kunde hjälpa honom undkomma diskursiv tilltufsning och inordning?
Vill han verkligen vara en i de korrektas skara i smakdomstolen DN. Är han så förtjust i att synas? Jag tänker fribytaren Jan Myrdal och hans genomskådande av karriärister och klättrare i Myglaren och Karriär.
Varför, Jersenius, varför? Så beroende av en klapp på axeln av makten och etablissemanget? I förlängningen, det värsta av allt, riskerar du att bli ointressant. Varför utsätter du dig för risken?
Texterna han länkar till på sin Facebooksida, och som jag skummat, tycker jag fungerar avslöjande. De blir blekare och blekare. Anpassliga, avslipade.
Nota bene, ovanstående inget utslag av surt sa räven. Det är heller inte frågan om att moralisera, utan rätt och slätt konstatera. Och beklaga. När någon värd ett bättre öde går förlorad.
* 2024-08-09 skrev Knut Lindelöf om Ola Larsmos fördömande och förkastande av den senaste tidens protester i England visar tydligt på hur man ”måste” skriva för att bli accepterad i DN. Värt också läsa Victor Malm i Expressen 2024-06-27 och hans varningssignal för ideologisk likriktning bland de svenska msm-publicisterna.
