Tankesmedjan Katalys med Daniel Suhonen i spetsen har gjort ett fantastiskt arbete med att ta fram den tjocka boken som ska ge en bild av dagens svenska klassamhälle. Det är mycket välkommet efter snart 40 års klasskampsförnekande. Jag har förstås inte läst den 750 sidor tunga tegelstenen, men jag har sett det drygt en och en halv timma långa webbseminariet som sändes i samband med boksläppet.
Jag ska dock inte gå igenom de medverkade forskarnas framföranden, som genomgående var mycket intressanta, utan ta upp tre saker jag särskilt tänkte på. En aha-grej och två där jag med mitt perspektiv vill vara kritisk.
Börjar med kritiken. Seminariet lade bland annat fokus på skolans utveckling. Man fick höra om hur hela diskussionen från 1990 vridits över mot individualism, valfrihet, new public mangement och marknad. Man fick också en god beskrivning av skolans utveckling från 1920-talet till 1970-talet. Men beskrivningen av skolans utveckling mellan 1978 till 1989, då till sist allt rasade samman var alltför summarisk. Det var nämligen då som kollapsen 1990 förbereddes. Och det var då Socialdemokraterna och en slags obestämd medelklassvänster spelade huvudrollen.
Den offentliga sektorns tillväxt nådde i slutet av 70-talet sitt maximum och hade brister, bland annat en vildvuxen byråkratisk självgodhet. Den stora drivkraften blev alltså att hitta mekanismer för att spara pengar i den ”ofantliga sektorn”. Utvecklingen hade alltså i grunden ekonomiska orsaker.
I denna anda blev skolan en experimentverkstad för allsköns mer eller mindre galna idéer. Bland annat skulle lärarekollegier sitta dagar i sträck och hitta på sätt att spara. Och vi skulle sitta på arbetstid och skriva skolans egna lokala arbetsplaner. Det var decentraliseringens förlovade tid. Det kallades personalinflytande och arbetsplatsdemokrati. För sådana stolligheter fanns obegränsat med pengar. Situationen var många gånger helt absurd. Men fortfarande kunde vi vara lärare för våra elever och ännu var skolresultaten goda jämfört med andra länder.
Men alltså, i hela denna tioårsperiod var Socialdemokraterna drivande såväl nationellt som kommunalt i skolfrågorna. Men alla andra partier var också med på det decentraliserande spartåget. 1989 var lärarkåren helt sönderpratad, facken uppgivna och splittrat och regeringarna växlade färg gång på gång. Till sist var manegen krattad för de privata entreprenörerna som då klev in med sina idéer, varpå allt brakade samman. Jag ska inte lägga ut texten mera, utan hänvisa till min bok KUNSKAPSRÖRELSEN – larmet gick redan 1979. Den historien vill Socialdemokraterna fortfarande inte kännas vid.
Katalys-boken heter Klass i Sverige vilket därmed förutsätter att vi är ett land och ett folk som är herrar i vårt eget hus. Men så är det knappast längre. En stor del av våra lagar stiftas sedan många år i EU. Kapital och arbetskraft flödar idag fritt över gränser enligt den globala kapitalismens järnhårda lag. Detta har bidragit till enormt ökade klassklyftor i alla EU-länder, krig och total hegemoni för nyliberal politik. Ovanpå det har vi undfallenhetspolitiken gentemot USA och ett otillbörligt intimt samarbete med Nato som avskärmar oss från handel och teknisk utveckling med alla som råkar vara USA:s fiender. Det här inskränker vårt oberoende och vår möjlighet att bestämma vår egen utveckling. Om detta nämndes inget på seminariet. Det är förhållanden som är mycket känsliga för Socialdemokrater och annan allmän vänster. Kanske det finns något i boken om detta. Det återstår att se.
Så till det jag tycke var en riktig ah-grej. Göran Therborn var siste föredragshållare och tog upp som en av de tre viktigaste tendenserna just nu, som en slumrande politisk kraft till omsvängning. Det gäller medelklassens framtid. Om man studerar medelklassen inkomstmässigt, alltså de som ligger från tre fjärdedelar av medianinkomsten till dubbelt så mycket i krontal räknat, så har OECD beräknat att den gruppen i Sverige har blivit 7 procent (från 75 till 68 procent) färre på senare år, vilket är en större minskning än i något annat land. Avståndet i lön från medelklassen – i denna mening – till överklassen har ökat från 3,5 gånger mer till 11 gånger mer under samma tid. Medelklassens ställning undergrävs alltså både yrkesmässigt och inkomstmässigt i snabb takt. Och eftersom de flesta i den svenska medelklassen är organiserade löntagare finns enligt Therborn här en möjlig politisk bomb. Det här var för mig en ögonöppnare. Vart denna grupp vänder sig i politiken framöver kan alltså bli avgörande för väldigt mycket.
Hoppas kunna återkomma med mer om denna viktiga bok framöver.
Ilmar Reepalu presenterade för ett tag sedan en bra utredning om privatiseringen av vård och skola och nu ser vi ytterligare en tegelsten om klass i Sverige. I bägge fallen handlar det om tegelstenar på nästan 800 sidor något som man är väldigt stolt över. Har inget emot tjocka utredningar, de kan fungera som viktiga faktabanker men jag saknar en nivå som är mer tillgänglig för en bredare publik. Populister och högerextrema är mästare på korta, kärnfulla budskap på sociala medier, vänstern är stolta över kilotunga pappersluntor som bara de närmast sörjande läser. Är det konstigt att man längtar bort nå´ngång?
Jag har lyssnat på Daniel Suhonen och ställde frågor om EU och Natosamarbetet. Jag märkte då direkt att detta är känsliga frågor och nåt man helst inte tar upp i Reformisterna och Katalys. Visserligen sa Suhonen att man skulle ta upp detta i framtiden men hittills har jag inte sett nåt. Det beror på att detta är något av kärnpunkterna i S nyliberala utveckling. Svårt att tro att katalys m fl ska kunna ändra på det, men jag hurrar för varje steg de tar i rätt riktning, för all kritik de riktar mot regeringen osv.
Även jag har skaffat boken, hämtade den igår på stadens utmärkta bokhandel. 700 sidor fördelade på 26 forskningsrapporter med ordentlig notapparat och litteraturlista (börjar alltid läsningen där) plus en rätt bra studiehandledning för framtida studiecirklar. Således, bäste Sven, läser man och begrundar kapitlen ett i taget (kommentera gärna i marginalen eller på kollegieblock) blir läsningen betydligt mindre mastig. Korta, kärnfulla budskap i sociala medier är i jämförelse med denna tegelsten kastad mot kapitalet att betrakta som fisar i vinden. Få se om jag kan intressera mina PRO-kompisar för en studiecirkel i höst.
Knut L, det finns säkert luckor och ofullkomligheter i alstret. Du nämner skolpolitiken på 80-talet, jag saknar en analys av vårt krackelerade pensionssystem och vad som kan/bör göras åt det. Samt även något om invandringspolitiken mellan 50-talet och idag. Likafullt tror jag Klass i Sverige är ett användbart verktyg för att lyfta fram klass- och maktfrågor inför valet 2022. Vilket kräver såväl ansträngning som tålamod på vår kant.
Sven A!
Tycker inte att Reepaluutredningen är något att hänga i julgranen. Den 5 mars 2015 beslutade regeringen att ge Ilmar Reepalu i uppdrag att ”föreslå ett nytt regelverk för offentlig finansiering av privat utförda välfärdstjänster”. Uppdraget handlade således varken om att förbjuda vinster i välfärden eller att avprivatisera välfärden. Den så kallade Välfärdsutredningen lämnade sitt betänkande i november 2016. Med tanke på utredningens direktiv så är det konsekvent att utredningen föreslår ett vinsttak: ”Avkastningsräntan ska bestämmas till statslåneräntan vid föregående räkenskapsårs utgång ökad med sju procentenheter.”
Även fast minst sju procents avkastning på satsat kapital är en god avkastning möttes förslaget med hysterisk kritik från borgerligt håll. Välfärdsutredningens fick inga nämnvärda konsekvenser för de privata aktörernas möjligheter att ta ut vinster ur välfärden.
Däremot håller jag helt med dig om att vänstern inte på ett lättfattligt och slagkraftigt sätt förmår att bemöta nyliberaler och högerpopulister. Vänstern borde resa paroller som.
• Slå vakt om välfärden – Avprivatisera välfärden
• Nej till profitskolor – Ja till offentliga skolor
• Nej till profitvård – Ja till offentlig vård
• Höjda skatter för de rika
Dessutom måste man utveckla att talet om valfrihet är en bluff. Det är kort och gott valfläsk.
Ulf N!
Du ställer allt för stora krav på Reformisterna. Reformisterna har ställt sig uppgiften att formulera ett alternativ till den nyliberala politik som idag drivs av den socialdemokratiska regeringen. Detta ryms idag inom ramen för det socialdemokratiska partiet. Ett heltäckande program skulle uppfattas som en fraktion, med risk för omedelbar uteslutning.
Hans M G!
Du lyfter frågan om en studiecirkel kring boken Klass i Sverige. En mycket god idé. Kanske finns det intresse för detta bland Lindelöfs läsare. Detta skulle kunna genomföras digitalt via Microsoft Teams. Ställer gärna upp som cirkelledare.
Bäste Hans M Gabrielson!
Jag hävdar inte antingen eller, utan både och. Bara genom att skriva att du köper en lunta på 700 sidor och att du börjar med att läsa noter och litteraturförteckning har du visat att du tillhör en så liten minoritet i samhället att hur mycket du än fiser i vinden (eller på vinden?) kommer ingen att känna lukten. Under tiden har Sverige en högermajoritet som släpper brakskitar som både hörs och luktas men som aldrig öppnat en bok.
Hans G!
Gamle räv, väl formulerade tankeblomster! Jag minns även ditt inlägg i den av Clarté startade debatten om svensk klassanalys för ett par år sedan. Sedan avsomnade tyvärr denna för vårt framtidsperspektiv tämligen avgörande fråga, vilket förmodligen har sammanhang med Clartés alltmer vänsteropportunistiska tänkande i de viktigaste samhällsfrågorna just nu. Jag ska självklart beställa denna bok hos min lokale bokhandlare här i den gamla (ingen karaktäristik är väl mer tillämplig) lärdomsstaden och plöja den tillsammans med verkligt livgivande skönlitteratur under min instundande strålbehandling som börjar på måndag.
Livskamraten MLP har just avslutat lyssningen på Steinbecks mästerverk Vredens druvor och den säger henne mycket mer i dag än när hon först läste den för sisådär 50 år sedan. Och däremellan ligger ju ett helt liv med kämpande kulturverksamhet, både yrkesmässigt och i FiB/K. Jag känner mig därför också sugen på en omläsning och kommer att börja med den direkt efter Gina Dirawis debutroman. Annars ska jag senare i kväll (efter att ha avnjutit ännu ett avsnitt av SvTs utomordentliga poesiserie där Fredrik Lindström tubbar unga artister till att tolka äldre och yngre svenska (eller översatta poetiker) avsluta läsningen av Anna Ardins helt fantastiskt uppriktiga bok I skuggan av Assange. En väldigt bra bok, vilken rekommenderas till ordentligt studium, då den försvarar dubbelseendet och att du måste kunna ha två tankar i huvudet samtidigt, dvs både på alla vis stötta Assange och yttrandefriheten och även förstå hans personliga tillkortakommanden. Den lyfter frågan om att tänka fritt och att tänka rätt till en i ordets bästa mening, diskutabel nivå!
Ulf Nilsson!
Det du skriver bekräftar min misstanke att det kommer att dröja ett bra tag innan statssuveräniteten blir en fråga på dagordningen.
Som gammal lärare ”på riktigt” – jag var faktiskt behörig lärare i kemi och matematik fram till 1986, då jag återvände till Akademin (Stockholms universitet) – har jag alltid intresserat mig för skolfrågorna. I synnerhet frågan om kunskapsutvecklingen hos våra svenska elever. I gamla Förr och Nu (papperstidningen, inte den nu existerande nättidskriften) skrev jag i nr 1 1988 en ledarartikel i frågan. Jag påpekade där att Alva Myrdals uttalande några decennier tidigare att skolans problem utgjordes av lärarkårens konservatism var mycket olyckligt. Antagligen utan att riktigt ha avsett det, inledde hon därmed den ”socialdemokratiska skolrevolutionen”. Den som lovade att ge oss en demokratisk skola lika för alla med kloka, framsynta och allmänt progressiva lärare (med eller utan partibok). Med andra ord, kunde man bara fostra en ny lärarkår skulle många av de övriga samhällsproblemen så att säga lösa sig automatiskt genom att rätt ideologi överfördes till det uppväxande släktet.
Jag betonar att jag inte är ironisk. Felet var att Alva Myrdal tycks ha menat – som en gång kyrkan – att man kan lära (”indoktrinera”) folk att tänka på ”rätt sätt”. Den konservativa och ideologiskt motspänstiga lärarkåren – om den nu var det, påståendet är knappast bevisat – skulle man långsiktigt kunna förändra genom en moderniserad lärarutbildning. Den historiska erfarenheten visar dock att människor inte fungerar på det sättet. I det ögonblick Sovjetunionen föll samman – och Kina blev kapitalistiskt – försvann den marxistiska ideologin över en natt. Utom hos den lilla minoritet, som anser att de marxistiska teorierna i princip är riktiga.
Socialdemokraterna bär dock ingalunda ensamt ansvaret för den nuvarande oordningen. De borgerliga partierna, inklusive moderaterna, ville inte tillåta socialdemokraterna att ensamma revolutionera skolan. De ville också göra skolrevolution. Deras främsta bidrag blev den privatiserade skolan. Men när det gällde flummig teoribildning stod de knappast sossarna efter. Nils Bejerot myntade en gång det utmärkta ordet ”popradikalism”. Han visade också att när det gällde narkotikafrågan återfanns dessa popradikaler över hela det politiska spektrumet.
Populära och röstvinnande idéer är sällan rätt medicin för att reformera gamla ärevördiga institutioner.
Senaste numret av Proletären gör i ledaren en bra karakteristik av ”tegelstenen”. Rubriken lyder ”Analys utan klasskamp”. Mot slutet av ledaren skriver tidningen att Suhonen vid förfrågan menat att Anders Ygeman vore en bra efterträdare till Stefan Lövén.
När Ygeman i onsdags blev utfrågad i programmet ”30 minuter” framhöll han flera gånger att S menade att det var marknaden som skulle ta hand om kärnkraftsfrågan. När (M) menar att staten borde ha en uppgift om vi eventuellt skulle satsa på utbyggnad, framhöll Ygeman att då blir det fel.
Suhonen får naturligtvis leva med parollen ”tron kan försätta berg”, vi andra vet att den kunskap Suhonen varit med om att så förtjänstfullt lägga fram, den kunskapen måste vara ett medel att i grunden skapa en ny kraft, helt vid sidan av det som nu styr samhället.
När jag letade efter ursprunget till parollen ovan, ramlade jag på ett annat ordspråk. ”Åsnan känns igen på öronen, den dumme på sina ord.”
I och med att globalisering och invandring är tabubelagda frågor för vår nuvarande ”vänster” blir man oförmögen att göra en klassanalys baserad på verkligheten. Det var uppenbart i Therborns bok från 2019 och samma skygglappar bestämmer uppenbarligen innehållet i denna antologi. Visst spelar nyliberalism och privatiseringsidéer stor roll, men utan öppna gränser, stor arbetskraftsinvandring och generös flyktingpolitik, där i princip alla som tar sig hit får stanna, vore arbetarklassens ställning betydligt starkare. Resultatet har blivit att arbetsförhållanden och löner i hela branscher är långt sämre än vad normala fackliga avtal stipulerar. Samtidigt gör denna fria arbetskrafts- och migrantimport att de svenska medborgare som inte lyckas fullt ut med skola och arbetsliv får det extra svårt att klara sig på arbetsmarknaden. Konkurrensen om de enkla jobben är stenhård och avgörs inte sällan av vem staten betalar delar av lönen för i form av lönebidrag, instegsjobb och allt vad det kallas. Resultatet har blivit en djup splittring av arbetarklassen där motsättningarna mellan välgörenhetsvänstern och nationalisthögern är oerhört mycket mera laddade än den mellan arbete och kapital. Det gör arbetarklassen försvarslös mot kapitalets angrepp. Det gör också att rörelser som försöker ena arbetarklassen likt de Gula Västarna i Frankrike blir otänkbara i Sverige.
Invandringen av migranter som jobbar i låglöneyrken eller lever på understöd har länge varit så stor att den rimligtvis måste avsätta sig i statistiken. Detta tror jag är huvudanledningen till medelklassens relativa minskning. Den stora invandringen har bidragit till att hjulen rullat i Sverige och att den existerande medelklassen klarat sig bra i motsats till i många andra länder, men blivit relativt mindre beroende på befolkningsökningen. Däremot har de fattigare delarna av arbetarklassen fått det mycket sämre både rent ekonomiskt och socialt i och med att deras arbetskraft har blivit mindre efterfrågad och statens hjälpinsatser i stor utsträckning riktas mot invandrare.
Viktigt och riktigt det du skriver. Det var ju detta som Frank Baude tog upp under sina sista år men som givetvis inte finns med i hyllningarna av honom i senaste Proletären. Hans principiella kritik när han lämnade partiet finns heller inte med, nu blir han bara en god kamrat och mysiga gubbe att ta en öl ihop med!