Åsa Linderborgs bok Mig äger ingen griper tag. Pappan är en hederlig arbetare, men en slarver. Det tycker hans släktingar och det är väl ganska sant. Det är även en gripande kärleksskildring mellan far och dotter.
Men jag kommer att tänka på en annan sak. Åsa har levt i ett spännande gränsland hela sitt liv. Det intellektuella har funnits närvarande hela tiden, trots det materiella armodet runt pappa Leif. Det formar hennes perspektiv och gör henne till en gränsöverskridare som kan röra sig i alla kretsar och skildra det. Hennes talade språk låter påtagligt fint, nästan som Jan Guillou, som är en annan sorts gränslandsskildrare. Sin överklassbakgrund, som han så småningom hatar leder till intellektuellt grundad solidaritet med de fattiga. Det gör hans politiska orientering oftast intressant.
Åsa Linderborgs artikel i Aftonbladet om Rosing och Gynning är ännu ett exempel på att hon förmår se klassmönstrens subtilt styrkraft som få andra.
Hörde idag en radiodokumentär om Lundsbergare som tar studenten. Föräldrar och ungdomar talar och tänker som om de ägde hela världen. Okunnigheten om den verkliga världen utanför deras trånga revir var öronbedövande. Eftersom de inte lever i något gränsland blir de korkade och farliga. Dessa kretsar har med den borgerliga alliansen fått betydligt mer politisk makt. Förr var de bara korkade och ute i marginalen.
Folkhemmet välkomnade klassresor. Inte bara uppåt, som är så vanligt och väl beskrivet, utan faktiskt också nedåt, eller ut ur en isolerad överklass. Jag börjar förstå att vi är ganska många som gjort denna motsatta klassresa. Folkhemmet gjorde oss nyfikna på att orientera oss utanför vårt skyddade revir. Inte bara arbetare välkomnades till de fina yrkena. Vi uppifrån välkomnades också till de mer oglamoröst vanliga yrkena – i folkets tjänst, som vi tänkte. Det här berikade mitt liv.
En del överklassungdomar förklädde sig i blåställ och arbetarskor, men de flesta drevs bara av upptäckarlust bland okända människor. 68-rörelsen har ibland skällts för att ha dominerats av bortskämda överklassyngel, men de var få.
En förutsättning var proletärlitteraturen, vars riktning genomsyrade hela kulturen. Genom den blev arbetarklassen (folket) intressant, en ny värld att utforska även för oss där uppe. Det förändrade även våra liv.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Åsa Linderborg, klassresa, Mig äger ingen
Jag känner igen mig i Åsa Linderborg, hennes uppväxt i en arbetarfamilj och med en pappa som i ett barns ögon var en hjälte men i samhällets ögon en uppviglare och buse som hyllade det ryska folket och dess hjältemod vid andra världskriget – en sann kommunist!
Min far, född 1904, upplevde två världskrig. Avled 2000 96 år gammal och med den röda fanan i topp ända in i döden!
Själv föddes jag i Göteborg 1936, två idrottande bröder, en i fotboll och den andre i ishockey! Min far Gunnar levde i politikens och idrottens värld – tävlingscyklist på 20-talet, fotboll med ÖIS (spelade med den som han sa bäste av alla Sven Rydell) bandy, spelade schack på fritiden i Krokslätts schackklubb! Jag växte upp lång och smal – min far kallade mig för Långa Schana och tyckte jag skulle bli en bra sprinter eller cyklist – intresset saknades till stor besvikelse för honom.
Min far hade fem bröder och tre systrar. I Göteborgs-Posten stod det att Stenbergs fem pojkar var ett föredöme för svensk idrott. På lördagarna gick dom och bröt sig på Östra Hamngatan med svarta kostymer och halmhattar!
Gunnar växte bland statarna på Vidkärrs herrgård i Göteborg. En av skolkamraterna som han växte upp med var sedermera Göteborgs kommunalordförande Thorsten Henriksson (S). När Thorsten Henriksson pensionerats höll stadsdelens pensionärer till i Vidkärrs Herrgårds huvudbyggnad. Han frågade min far ”Gunnar: ”Du som har ordets gåva kan väl komma in på mötet och tala om hur vi hade det här förr i världen”. ”Nej, fan heller, jag ställer mig inte därinne bland dom käringarna o gubbarna och talar om hu fattigt och djävligt vi hade det!”
Efter avslutad skolgång i Böskolan Örgryte församling började Gunnar (13 år gammal) arbeta på en av de största arbetsplatserna i Göteborg, Sävenäs Fabriker, där den tidens träpatroner styrde med järnhand. Arbetarna slet som slavar. Gunnar märkte snart orättvisorna, första världskriget pågick, revolutionen i Ryssland 1917, arbetarna började organisera sig!
15 år gammal uppviglade han arbetarna till strejk för 10 öre mer i timmen. De äldre arbetarna kallade honom för pöjkslyngel som inte tänkte på att dom var familjeförsörjare och kunde mista sin utkomst. Gunnar fick med sig arbetarna och de fick 10 öre mer i timmen. Min far blev uppkallad till patron som sa att det är du som varit uppviglare till strejken. ”Nu får du lappen (avsked på grått papper)! Eller, fortsatte patron, så får du gå i åa och dra möser!” Att gå i åa och dra möser var att gå vid åkanten där timret antagligen forslades och dra upp gamla rötter och skit – kallt och djävligt!
”Nä, sa Gunnar, då tar jag lappen. Tjänis med dig.” Så gick han ut i världen. Vá gjorde du sen frågade jag på en bandupptagning som jag gjorde när han var i 80-90 års åldern?
”Jag köpte mig en cykel.
”En cykel hur hade du råd med det?”
”Jag hade sparat lite till handpenningen och tänkte att det är lika bra jag lägger in dom pengarna i en cykel, annars super jag upp dom!”
Gunnar blev tävlingscyklist på elitnivå och vann silverpokaler som han värnade om hela livet.
Familjen var socialdemokrater.