Klaus Kinski
Klaus Kinskis dödsdag. 23 november 1991 stängdes kamerorna av för sista gången i hans fall. Denne särpräglade, ordet för tamt men jag hittar inget bättre, skådespelare. Vibrerande som ingen annan, i en klass för sig. Utrymmeskrävande, vild och våldsam. ”Omöjlig” ha att göra med.
Det intensiva, nära samarbetet (ordet fäster icke riktigt på solitären Kinski) med regissören Werner Herzog berättar sannerligen ingen harmonisk historia. Men det praktfulla mästerverket Aguirre – Guds vrede (1972) åstadkom de tillsammans. Förutom ytterligare en handfull, mycket sevärda, filmer.
Herzog hade blick för Kinski. Och visste hur bereda den exceptionella talangen utrymme. Utan att försöka sig på att handlingsdisciplinerande instruera.
Kinski regisserade man inte. Ryktet uppstod att den egensinniga umgicks med planer på att döda Herzog. Så inflammerat hade det blivit mellan de båda filmkonstnärerna, slog gnistor vid kontakt. Ars longa, vita brevis, devisen tillhör dem båda.
Bilden av geniet Kinski är postumt nedsolkad genom att det har påståtts att han sexuellt förgrep sig på sina barn. Ett av dem den sedermera världsberömda aktrisen Nastassja Kinski.
Hör jag hennes namn, tänker jag genast den originella filmen Paris, Texas (1984) i regi av Wim Wenders. Och hennes insats i den. Faderns gener?
Jag uppskattar, vanligtvis, de små medlens skådespelare. De som agerar tillbakadraget, utan att i onödan ta ut svängarna. Som den brittiska, torre och korrekte Alan Rickman, snacka om stiff upper lip, i hjärtevärmande Love Actually (2003).
Julfilmen jag självfallet föredrar framför de amerikanska, hemska rullarna med alla plastikkirurgiskt behandlade fotomodeller. Dessa filmer, av vilka det går tretton på dussinet, låter sig bara inte ses. Jag har försökt, givit dem en ärlig chans. Men avbrutit.
När jag bodde på Bank´s Street i Bostons Cambridge en snöig december mot slutet av 80-talet kunde jag förnöjas av svartvita, härligt sentimentala julfilmer med bland annat Mickey Rooney och James Stewart. Så som julfilmer ska vara. Men det går inte här.
Jag har redan sett om, och njutit lika mycket som alltid, Love Actually i år. Gråtit, som varje gång, när Colin Firth efter många om och men äntligen får sin vackra portugisiska. Säkert blir det att se filmen en gång till innan Kalle på julaftonens eftermiddag klockan tre.
De politiskt korrekta har naturligtvis ryckt ut med stämplandet av filmen som ”sexistisk”. Att de bara orkar, suckar konservativa mansgrisen Ekstrand.
Vår egen Ingvar Hirdwall en i samma, de små medlens, genre. ”Ska du ha en stänkare?” Fullkomligt lysande i Beckfilmerna som granne till kommissarien. I en biroll som skymmer alla andra medverkande.
En svensk skådespelare som inte bullrar på, typ Järegård och Wollter. Även om jag älskar den förre, supernarcissisten. Ta bara Lars von Triers estetiskt uppsluppna Riget (1994) och det rungande utstötta ”danskjävlar!”.
Till och med den rödvita publiken älskade honom, den koleriske doktorn Stig Helmer (namnet blinkning till Lasse Åberg), från andra sidan Sundet, svårt hemlängtande i sin självvalda (?) exil.
Göteborgaren spelade, enligt min uppfattning, ofta över, tog i för mycket, bredde på. Wollter var Wollter, även när han spelade Vilhelm Mobergs Rasken (odlandes en småländska som ingen tidigare i stengärdsgårdarnas landskap). Som bäst var han i Tältprojektet (1977).
Nå, säregenheten hos Kinski. Och, om än inte i lika hög grad, hos dansken Thomas Bo Larsen. Ni har förstås sett Vinterbergs Festen (1998), när undanstoppade familjehemligheter plötsligt avslöjas, garderobsdörrar öppnas. Kanske en allegori över hyggets Danmark?
Denna nation som envist vårdar myten om sig själv som gemytlighetens stamort på jorden, fråga mig, jag vet. Efter alla vistelser i Danmark.
Per Oscarsson! Jag säger bara Per Oscarsson. Hur bar han sig åt i sina rolltolkningar? Glömmer heller aldrig mammas upprördhet när han klädde av sig in på bara långkalsongerna i Hylands hörna. Hon satte nästan kokkaffet i halsen och var på väg att ilsket stänga av teven.
Lennart Hyland som en fiollåda i ansiktet. Ingen förhandsvarning. Direktsändning. Pang, bom.
Oscarssons arvtagare, antihjälten Rolf Skoglund, med sin unika, liksom ”avfyrande” replikföring. Kioskvältaren Vi hade i alla fall tur med vädret (1980). Om de bara hade låtit bli att göra en uppföljare som inte alls blev lika bra.
Tillbaka till frågan om hur de bär sig åt, de för filmkonsten brinnande aktörerna. Ingen stil man förvärvar på någon film- eller teaterskola. Knappast ens den beryktade Actor´s Studio i New York som fostrat diverse storheter. Medfött, som nästan allt beteende hos oss.
Tack och lov för dem! Hatten av idag för Kinski, oavsett de nedsmutsande ryktena.
