Klimatet och kriget

Allt pekar mot att medeltemperaturen stiger på jorden, bland annat på grund av utsläpp av växthusgaser, som i sin tur orsakas av mänskliga aktiviteter. Detta hotar att skada allt levande på jorden i olika grad och i olika takt.

Denna beskrivning tror jag på. Men den ifrågasätts av andra, på ganska goda grunder dessutom. Vad som är absolut sanning kan inte jag avgöra. Emellertid finner jag klimatalarmismen många gånger alltför känslomässig och blockerande för sunt förnuftiga resonemang. Beslut måste fattas på sakliga grunder, inte endast på känslomässiga. Det skulle till exempel kunna vara förnuftigt för Europa att använda rysk naturgas ett antal år framåt för att undvika ekonomisk kollaps, som verkar bli följden av de två just nu pågående europeiska krigen; det militära i Ukraina och sanktionskriget mot Ryssland.

I dessa krig dödas människor i hundratusental och miljoner flyr till ett allt mer utarmat Europa. Mest hör vi talas om just dessa krig, medan andra krig (Etiopien, Yemen t ex) befinner sig i medieskugga. I de militära krigen sprids enorma mängder gifter i miljön och enorma utsläpp av växthusgaser till jordens atmosfär. Bara sprängningen av Nord Stream-ledningarna motsvarade utsläppen från Sveriges trafik under ett helt år (var det någon som räknade ut). Varför blev det så tyst om Nord Stream-sprängningarna förresten?

Jag skrev tidigare om de två domedagshoten; klimathotet och kärnvapenhotet. Den här artikeln är en variant på ungefär samma tema, men med lite nya infallsvinklar med anledning av sentida händelser och för att bättre förstå hoten i ett sammanhang – och inte ta det ena som ett argument emot det andra. De är ju båda realiteter.

Under många år har nu klimatfrågan diskuterats och Västvärldens politiker har nästan lika länge tävlat om att framstå som de mest klimatengagerade och klimatmedvetna. Men, som Greta Thunberg gång på gång påpekat, gör de inte mycket i praktiken för att rädda klimatet. Det är alltså mycket snack och lite verkstad. Människor skräms och domedagsstämning skapas. Frågan är om dessa politiker egentligen besitter den nödvändiga makten för att styra bort resurser från den ekonomiska eliten till fredsfrämjande beslut och riktiga klimaträddande insatser.

Denna lilla politikergrupp i Väst positionerar sig istället i harnesk emot det befolkningsmässigt mycket större globala syd (Kina, Indien, Ryssland, Brasilien, Sydafrika…) och slåss med alla tillgängliga medel för att behålla kontrollen över råvaror, handelsvägar, kapitalförsörjning och militärstrategiska stödjepunkter. Vapensmedjorna går på högvarv medan de rikaste blir rikare och de fattigaste… I denna numerärt mycket begränsade maktelits värld existerar inga klimatproblem. Istället utnyttjar de skrupellöst människors klimatångest och framtidsoro för att dölja sina verkliga krigiska avsikter.

Stora delar av Europa är som vi vet kraftigt beroende av rysk naturgas för att värma bostäder och driva sina industrier. El-energi genererar mindre utsläpp av växthusgaser. På så sätt är vattenkraft, kärnkraft, solkraft och vindkraft att föredra. Vi har emellertid sedan 70-talet lärt oss att kärnkraft är farligt, främst på grund av uranbrytning, avfallshantering, risken för härdsmältor, olyckor och terrorattacker (problem som förmodligen låter sig hanteras i framtiden).

Europas största industriland Tyskland beslutade sig för att lägga ner all sin kärnkraft och all sin kolkraft och istället satsa på förnybart; sol och vind – samt rysk naturgas via de nya Nord Stream-ledningarna. Naturgas är visserligen fossil energi, men innehåller färre kolatomer per energienhet än olja och kol och bidrar 40 procent mindre än kol och 25 procent mindre än olja till växthuseffekten. Bättre alltså, men inte tillräckligt bra förstås. Det ansågs då sammantaget mera riskfritt och mer klimatklokt.

Denna ”die Energiewende” inleddes under Angela Merkels regeringstid 2011 i anslutning till kärnkraftsolyckan i Fukushima. Nu har Tyskland en ”röd-grön” koalitionsregering, med en svag socialdemokratisk förbundskansler. De röd-gröna har (med USA som pådrivande) fört en närmast fanatisk energipolitik (emot rysk naturgas), som skapat gigantiska ekonomiska problem, vilket i sin tur bidragit till ett storkrig. Rysk naturgas bekämpas ideologiskt både som ett ryskt utpressningsvapen och som ett hot mot klimatet. Alltså, som ”klimatmedveten demokratiförsvarare” måste man bekämpa rysk naturgas. Den här politiken kommer ofelbart att leda till sanktioner och handelskrig, på tvärs mot alla traditionellt liberala frihandelsidéer.

En stor hake är och förblir att sol- och vindkraft omöjligen kan ersätta avvecklad kol-, kärnkraft samt rysk naturgas. Både sol och vind är väderberoende och måste balanseras av en stor pålitlig energikälla (vatterkraft, kärnkraft, kolkraft, oljekraft eller naturgaskraft). Sol och vind kan ensamma aldrig utgöra ett stabilt och pålitligt energisystem. I en miljö- och klimatvänlig värld måste man hushålla med energi, men man klarar sig inte utan den.

Merkels energipolitik hade varit betydligt mer klimatvänlig än dagens smått fanatiska energipolitik. Och vad som är så ”demokratiskt” har jag också svårt att se. Den sista fasen före krigsutbrottet i februari 2022 inleddes ju med att USA fick Tyskland att stoppa Nord Stream 2.

Den ryska gasen har länge varit en nyckelfråga. Jag minns mycket väl att man under 2021 var helt på det klara med att Tyskland (industri och uppvärmning) inte skulle klara sig utan rysk naturgas. Det här har nu visat sig stämma och lett till att tysk industri är på väg att flytta över Atlanten till USA, där den amerikanska naturgasen är mycket billigare. Importerad så kallad LNG (tankbåtsfraktad) gas från olika håll i världen (USA, Mellanöstern, Norge) till Tyskland blir många gånger dyrare. Tyskland köper dessutom fortfarande rysk naturgas till ett mycket högre pris från till exempel Indien, som importerar mer än någonsin från Ryssland till ett avtalat pris. Ryssland får alltså sälja sin gas (ekonomin blomstrar), som på olika omvägar tar sig till Tyskland till ett mycket högre pris (ekonomin kraschar).

I dagarna har även meddelats att USA nästa år inför en lag om subventionerade storsatsningar – inom landets gränser – på gröna industriprojekt. Det här kommer ytterligare att slå mot Europas ekonomi genom att USA kommer att dra till sig gröna industriprojekt från Europa. Det kommer att skapa ytterligare gnissel i relationerna mellan EU och USA och kan även tvinga EU att införa tullar och subventioner till grön industri. Ja här kan rent av uppstå ett nytt handelskrig. Svenska politiker oroas förstås av detta och försöker nu komma till tals, det vill säga stå med mössan i hand och vädja till storebror att hindra denna utveckling. Men inte kommer storebror att lägga fingrarna emellan. ”America first!”

EU:s närmast desperata försök att införa pristak på olja, för att bromsa inflationen och lätta på kostnadstrycket i EU, var utsiktslöst från början. Men G7, som representerar i princip samma maktsfär, men endast består av ett tiotal personer (där ingår alltså inte EU:s många små och medelstora medlemmar). Nå, G7-gruppen har alltså i dagarna lyckats enas om att införa ett pristak på olja, vilket förstås kommer att skapa än mer gnissel inom EU och mellan EU och USA. Det kommer heller inte att fungera. G7 är nämligen en ganska liten del av världen idag. Varför ska oljeproducerande länder utanför G7 sälja sin olja under världsmarknadspriset. Det hela blir bara ett slag i luften.

Medan artilleriet dånar, missilerna söker upp sina mål och soldater och civila såras och dör i tusental, fortsätter stormakterna att pumpa in pengar och vapen i detta krig om kontrollen över handel, råvaror, kapitalförsörjning och militära stödjepunkter – medan medeltemperaturen sakta stiger och extremväderhändelser slår allt hårdare mot världens fattigaste. Men det bryr sig USA:s krigsregering inte om ett endaste skvatt. Så för att rädda klimatet (och hindra ett tredje världskrig) måste vi världens alla gräsrötter se till att krigsvansinnet stoppas.

Den som kanske närt en liten förhoppning att Europa skulle nå sina klimatmål snabbare utan rysk naturgas kommer att bli besviken. Priset kommer att bli oerhört högt för hela Europa på alla plan; politiskt, ekonomiskt, klimat- och miljömässigt.

Vinjettbild: Kollage av K Lindelöf