Tecknen på att den liberala demokratiska modellen är allvarligt ifrågasatt och även hotad visar sig på allt fler sätt. I demokratilandet framför alla andra, USA, syns sedan mycket länge bristerna i den formella demokratin. Där spelar presidenten en närmast narraktig roll för att dölja det som verkligen sker i den ”djupa staten”. I Europa har vi maktförskjutningen från nationella parlament till EU, antidemokratiska lagar som inskränker yttrandefriheten och ökad kontroll (vilket hotar medborgarnas rätt till integritet). Exemplen kan mångfaldigas. Allt det här är mycket tydligt för västvärldens medborgare och står på dagordningen överallt där politik diskuteras.
Länge leve demokratin
Nyss sändes Jan Schermans intressanta SVT-serie i tre timslånga delar ”Länge leve demokratin”. Där tar han pulsen på allt vi förknippar med demokratin som beslutssystem. Folkrörelsernas och partierna medlemstapp, hoten mot politiker, allmänt politiker- och etablissemangsföraktet, riksdagsmännens dåliga arbetsmiljö och bristande resurser, toppstyrningen i partierna…
Vad framkom då i Schermas undersökning? Han pratade om hoten mot demokratin med hög och låg – från Statsministern ner till minsta lilla gräsrot. Alla – utan undantag – var i hög grad oroade och kunde vittna om just sina egna bekymmer som man upplevde just där man själv verkade i beslutsapparaten. Flera riksdagsmän ser som sitt största problem att de är överhopade med administration, saknar stödresurser och de har för lite tid att möta sina väljare. De vittnade också om personliga hot på sociala medier och andra av mer allvarligt slag, kvinnor drabbas värst. De upplever tydligt hur svårt det är att komma till tals med vanligt folk, de möts med kyla och misstänksamhet. Bilderna från partiernas medlemsmöten ute i landet visar tydligt på en glesnande och åldrad medlemskader. Demokratiskt arbete via riksdagspartier (med ett undantag) har idag mycket låg status bland vanligt folk.
Mycket få förslag presenteras för hur dessa problem ska lösas. Några toppolitiker med Urban Ahlin (riksdagens talman) i spetsen och några näringslivstoppar gluttade emellertid lite på förlåten. Ahlin vill höja partistödet till alla partier för att göra politikerna mer resursstarka. Han lägger sedan pannan i djupa veck och kommer fram till att ”kompetensnivån” på riksdagsmännen är för låg. För att locka ”de allra bästa”, bör man minska antalet ledamöter drastiskt (100–150 från dagens 349) för att kunna betala högre löner och ge var och en bättre resurser – och på så sätt höja kompetensnivån. Problemet med folkförankringen nämner han inte ö h t. I detta får han stöd från några näringslivstoppar – de lite förbrukade som kan tala fritt – PG Gyllenhammar och Leif (”Vad får jag för det”) Östling, men också av frispråkiga riskkapitalisten Thomas von Koch (EQT). Även några riksdagspolitiker hänger på här.
Andra problem för demokratin (utmaningar på dagens politikersvenska) som avhandlas är att det nya och hårdare medieklimatet har skapat ”en armé av pressekreterare”. Bo Rothstein har räknat fram att det idag finns ca 3500 icke förtroendevalda tjänstemän i politiken, som alltså styr politikerna och som utgör en skyddsmur mellan folket och politikerna.
DN:s politiska kommentator Eva Stenberg säger att partierna idag fungerar som företag på en marknad. Det är allt mer yta och allt mindre innehåll, mer beräknande och mer hårdstyrda och förenklade budskap. Detta har jag själv upplevt i mitt eget parti (S) där man som medlem är helt bortkopplad från inflytandet. Opinionskonsulter, spinndoktorer, pressekreterare och mediekonsulter har tagit över. Tillkomsten av denna armé av politiska tjänstemän har skapat ett helt nytt politiskt samhälle. Partiernas medlemmar är devalverade till lydiga fotarbetare. Varför ska man då vara med om man bara får springa enklare ärenden åt konsultbolagen?
Författaren Per T Ohlsson säger att ”idén om det perfekta samhällssystemet är havande med den mest groteska idén av alla, den om den perfekta människan.” Jag tror han tangerar själva kärnan här. Ett perfekt styrelseskick utan engagerade medborgare öppnar för ”upplysta despoter” av alla slag, d v s öppen elitism. Vi är med full fart på väg ditåt.
Exemplet Ungern
I de stora medierna rapporteras i dagarna att partiet Fidesz och Viktor Orban lyckades få absolut majoritet i parlamentet i det ungerska valet, som om det vore början till slutet för demokratin i Europa. Olydiga EU-länder som Polen, Tjeckien och Slovakien flyttar fram sina positioner i EU, liksom EU-skeptiska, nationellt sinnade samt antiglobalistiska populistpartier gör i alla EU-länder.
Det som sker i Ungern är emellertid inte så svårt att förstå. Det är till och med så att man kan se det som en seger för demokratin, alltså att någon verkligen ger EU-etablissemanget en match. I Ungern finns stort folkligt stöd för stopp på flyktinginvandring från muslimska länder. I Ungern finns en slumrande fascistisk tradition (pilkorsarna) från 30- och 40-talen som nu förstås får ny luft under sina gamla gamvingar. Man ser också problem med att den ungernfödde miljardären George Soros styr och påverkar Ungern på tvärs mot den politik som regeringen med starkt folkligt stöd står för. Soros har många olika idéer, en del sympatiska och en del osympatiska. Problemet med Soros (världens näst rikaste efter Bill Gates) är inte först och främst hans idéer, utan att han bedriver politik och försöker styra länder vid sidan av ländernas politiska system med sina enorma ekonomiska resurser. I Ungern grundade han 1991 Centraleuropeiska universitetet (CEU) som förstås utbildar en elit som ska verka i Soros anda. Han skapar NGO-er som verkar politiskt på olika sätt för Soros-idéer och han ses av EU-etablissemanget och många andra som den gode filantropen. Klart att det blir problem. Läs på Wikipedia om allt Soros varit och är inblandad i, i stora delar av världen.
George Soros bekänner sig, precis som de svenska eliterna i politik och näringsliv, till ett ”demokratiskt system” där politiker och näringsliv ska styra sina respektive länder i samförstånd. Demokrati är det dock i deras ögon endast så länge politikerna accepterar kapitalets obegränsade frihet. Går politiker emot näringslivet – som nu i Ungern – beror det bara på desinformerade väljare och/eller politikers bristande förståelse för denna perverterade (som jag ser det) form av frihet.
Lägg till detta IT-jättarnas totalkartläggning av medborgarnas preferenser i alla avseenden och man närmar sig just det som Per T Ohlsson varnade för; ”idén om det perfekta samhällssystemet” som alltså ”är havande med den mest groteska idén av allt, den om den perfekta människan”.
”Tecknen på att den liberala demokratiska modellen är allvarligt ifrågasatt och även hotad visar sig på allt fler sätt.” Just så Knut! Men vad är liberal demokrati? Ett mycket viktigt inslag i den, är det privata ägandet. När en fabrik flyttas eller läggs ner, är de som är beroende av den (för sitt kanske enda levebröd) helt utan verkligt inflytande. Sedan ”ditt parti” gjorde ett försök med löntagarfonder har jag inte sett något försök till att verkligen öka vanligt folks inflytande på ägandet – tvärtom. ”Ditt parti” är med på att skolan, vården, äldrevården o.s.v. även de, mer och mer görs om till privat ägda och blir marknader. (gurun G.W. antydde i ett Veckas brott att polisen kanske borde privatiseras) Och i vårt land, liksom i många andra länder, är det ”marknaden” som är den styrande guden, den som officiellt tillbeds. Vad är resultatet? Ett resultat är att Ginikoefficienten (ett mått på skillnaden i t.ex. lön) ökar stadigt. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ginikoefficient
Paul Craig Roberts Information Clearing House skriver den 13 april 2018: The failure of political leadership throughout the Western world is total. Such total failure is likely to prove deadly to life on earth.
Kan inte se att Sverge skulle utgöra ett undantag från denna bedömning.
Vi får hoppas att demokratin överlever! Hur länge, ja det beror väl på människan antar jag? Alternativen är inte direkt bättre. Annars så kan allt bara bli bättre med den demokrati vi redan har förstås. Det skulle man väl kunna säga att demokratin varar så länge vi kämpar för den och är ingenting vi erhåller gratis! Bra fråga egentligen!
En del av demokratin är en fungerande mediavärld. Vad vi med ökad intensitet kan bevittna i vårt land är hur stora delar av den etablerade pressen håller på att implodera, avskaffa sig själv. Två exempel:
1. Man lägger ner enorma resurser på att jaga påstådda våldtäktsmän inom det massmediala etablissemanget. Det hedrar ”Uppdrag Granskning” att de tagit itu med fallet Fredrik Virtanen.
2. Man ignorerar eller tonar kraftigt ner nyheter som inte stämmer med ”hur det bör vara”. Att Europas mäktigaste politiker, Angela Merkel, den 18 maj besökte Putin förtegs i Dagens Nyheter, Putins möte med president Macron i St Petersburg förra veckan, på en konferens, International Economic Forum med andra viktiga deltagare som Japans premiärminister Shinzo Abe, chefen för Internationella valutafonden (IMF) Christine Lagarde, Kinas vicepresident Wang Qishan, samt den amerikanska ambassadören Jon Huntsman förtegs också.
Ett ord som jag länge saknat i debatten om hotet mot demokratin är ”oligark”. Det används nästan bara om ryska och ukrainska ljusskygga mångmiljardärer med kriminella anknytningar.
Men finns det inga ”oligarker” i väst? Man behöver inte mer än läsa Wikipedias svenska artiklar för att fråga sig om det inte också finns massor av dem i väst.
Förresten, när den gamle Marcus Wallenberg en gång tog som valspråk för sig och sedan sin familj ”Vara, men inte synas”, definierade han inte då sin krets som just ”oligarkisk”?
Och vilka döljer sig bakom Peter Hultqvists fryntliga nuna?