Konst och kultur av olja

The Gulbenkian Foundation är en stiftelse som finansierat olika konst- och kulturprojekt runt om i världen efter 1955. Denna stiftelse har sitt säte i Lissabon och grundades efter en donation av Calouste Sarkis Gulbenkian. Han testamenterade 70 miljoner dollar och en oerhörd konstsamling till Portugal som tack för att han fick tillbringa sina sista år där.

Calouste Gulbenkian föddes i Armenien i det Osmanska riket 1869 i en framsynt företagarfamilj i den då gryende oljebranschen. Han utbildade sig i Frankrike och England till ingenjör och blev brittisk medborgare 1902.

Med det osmanska rikets oljetillgångar som insats gjorde Gulbenkian en exempellös karriär som konsortiebyggare / förhandlare / entreprenör. Han öppnade vägen för stormakterna Tyskland (före 1:a världskriget), England, Frankrike (ersatte Tyskland efter 1:a världskriget) och USA till Mellanösterns oljerikedomar. Bland anat var han mannen bakom det så kallade ”Red Line Agreement” 1928, som reglerade vilka andelar, vilka parter och vilket område som var öppet för oljeexploatering. En fylligare och prydligt tillrättalagd historia om denne märklige mans uppstigande till oljemiljardär finns här berättad av hans barnbarnsbarn.

Han var emellertid inte bara en smart, innovativ, konsekvent och konstruktiv superkapitalist i högsta divisionen, han var också hårt knuten till sitt armeniska och osmanska ursprung med konst och kultur från flodkulturerna fram till de franska impressionisterna som sitt stora intresse. Därför samlade han konst.

Efter 1:a världskriget och inbördeskriget på 20-talet var nöden stor i Sovjet. 1930 beslutade därför Sovjetregimen att sälja ut konstskatter på den internationella marknaden för att snabbt få in utländsk valuta till sin industrialiseringen. Man hade redan sålt ut konfiskerad aristokratisk egendom, men nu skulle man gå vidare med konst från Eremitaget i Leningrad, uppbyggt av Katarina den stora 200 år tidigare.

Man bildade en särskild ”agentur” under ett organ som kallades Narkompros (Folkets Kommisariat för Upplysning) som öppnade kontor i Leningrad för att övervaka försäljningen. Planen var att sälja 250 målningar för åtminstone 5000 rubel per styck plus gravyrer och ett antal guldföremål från det antika Skytien.

Den förste köparen på plats var Calouste Gulbenkian, som gjorde stora inköp 1930. Men han betalade inte kontant, utan med olja. Vad han köpte exakt har jag inte kunnat luska fram, men bland de 6000 föremålen i det moderna muséet i Lissabon är alltså köpt från det fattiga Sovjet 1930.

I början av andra världskriget hade Gulbenkian diplomatisk immunitet som irakisk ambassadör i Paris och följde när tyskarna marscherade in med franska regeringen till Vichy och tjänade där som Petinregeringens Iranambassadör. Därmed blev han automatiskt brittiska regeringens fiende, varpå hans brittiska oljetillgångar konfiskerades. 1942 flyttade han till Portugal där den något mildare diktatorn Salazar mottog honom och alla hans pengar med öppna armar. Storbritannien återbetalade vad man konfiskerat med kompensation efter kriget. Han tillbringade resten av livet (1942 – 1955) i en svit i det luxuösa Aviz Hotel i Lissabon. Han och hans amerikanska fru hade tre barn, en son och två döttrar.

Calouste Gulbenkian Muséum i Lissabon är en fantastisk sevärdhet. Där finns oerhörda konstskatter samlade, vackert exponerade och kronologiskt ordnade från Skytiska guldföremål, egyptisk keramik, de stora holländarna fram till franska impressionister. Ett svindlande historiskt perspektiv öppnar sig. Du får till och med fotografera, fast utan blixt förstås.

Filantroper skapar ibland bestående värden. Alfred Nobel, Pontus Fürstenberg, Percy Barnevik och Bill Gates är några jag kommer på i hastigheten. Konstsamlande förefaller mig vara det mest bestående och värdefulla dessa välgörare eventuellt lämnar efter sig. Vad en Gulbenkian lämnade efter sig i form av rovdrift på människor och natur står inget att finna i böckerna. Men att där skulle finnas en baksida som efter brittiska, tyska och belgiska kolonialister skulle nog ha uppdagats vid det här laget. Kan det alltså vara så att det finns mindre onda kapitalister?

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: olja, Calouste Gulbenkian, konst, Lissabon