Bilden av Sydafrika har nu fått färg. Landet är tre gånger så stort som Sverige, har ca. 49 miljoner innevånare (folkräkning pågick under besöket), är oerhört rikt på naturtillgångar och arbetskraft och bubblar av utveckling och stora tunga konflikter. Kontrasterna är knivskarpa i alla avseenden och närmast obegripliga för en folkhemssvensk.
Julius Malema hade sina sista dagar som toppolitiker när jag var i Sydafrika. I Cape Times visades han på förstasidan i rosa kostym och hatt för att markera avståndet till de fattiga massorna. Han är sannerligen motsatsernas man denne populäre, förlåt populistiske, Malema.
Vid det offentliga företaget som driver verksamheten omkring Robben Island (fängelseön utanför Kapstaden där Mandela m fl. satt fängslade) pågick en strejk. Utanför terminalen mitt i det fashionabla Waterfront demonstrerade arbetarna med banderoller med Marx på och rytmisk toi-toi-sång. De protesterade mot att deras chef tjänade ohyggligt mycket mer än de och krävde 25% lönelyft.
Vi rörde oss mest efter de stora vyernas vägar. Krugerparkens fantastiska viltreservat, Gods Window, Taffelberget, Cape Point, Hermanus valar, Franschhoeks vingårdar och, som sagt, Waterfront i Kapstaden. Men vi passerade också små samhällen som dominerades av svarta människor (vilket knappast är fallet i Kapstaden), tiggare och gatuentreprenörer vid ljussignalreglerade trafikkorsningar, på bensinmackar och parkeringsplatser. De slet alla med någon enkel sevicetjänst för en liten slant.
Och ständigt växande townships på obebyggda markytor runt Kapstaden. Där bosätter sig helt okontrollerat fattiga människor från grannländer och Sydafrikas glesbygder. Det liknar kringområden i alla stora tigerekonomiers metropoler världen runt. Hit flyttar man för att livet trots allt ter sig aningen mindre hopplöst än långt ute i den ännu stillastående periferin. Här förvandlas livet från stillestånd till äventyr med vissa små chanser till snabba små eller stora klipp.
Dessa shack-aereas är veritabla brandfällor och smitthärdar eftersom rinnande vatten är en bristvara och alla kokar mat över öppen eld. Men i Sydafrika blir de numera allt mer permanenta med både vattenledningar, sanitära anordningar och el för matlagning, ljus och laddning av mobiltelefoner inte minst. Är man infödd vit medelklass i Kapstaden kör man inte in i ett sådant område. Det är visserligen fullt möjligt, allt är öppet, men det sociala bråddjupet blir alltför iögonenfallande. Världarna kan ännu inte mötas på de fattigas arena.
Men landet är på väg framåt. Apartheid är trots allt borta. I princip råder likhet inför lagen. Pressen är fri. Onkel Tom är på väg ut ur sin stuga. Landets alla befolkningsgrupper har en lång gemensam historia, som ingen kan ta ifrån dem. Afrikaans, blandspråket som de flesta sydafrikaner åtminstone förstår och kan prata, finns där som en påminnelse om det gemensamma sammanhanget. De har hittills undvikit inbördeskrig. Det är inte skit. Men jord och egendom är provocerande ojämnt fördelat. De flesta har ändå för mycket att förlora på att göra som i Zimbabwe. Klyftorna är bildligt och bokstavligt djupa i alla avseenden. Frustrationen över detta är stor och otåligheten likaså. Kampen om vägen framåt går inom ANC. Klockan kan inte vridas tillbaka, endast framtiden är möjlig.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Sydafrika, Julius Malema, Robben Island, Kruger Park, Tablemountain, Capetown, ANC
