Koreakriget, ett folkmord

Pablo Picassos målning Massakern i Korea visas nu för första gången i Sydkorea. Målningen ingår i en utställning med titeln ”Picasso: Into the Myth” på Hangaram Arts Center Museum i Seoul i samband med målarens 140-årsdag. Utställningen, anordnad av Vichae Art Museum i Seoul, pågår från 1 maj till 29 augusti.

Denna stora målning där militären skjuter en grupp nakna kvinnor och barn, påminner om hans tidigare stora arbete Guernica från kriget i Spanien 1937. Massakern i Korea gjorde Picasso 1951 som protest mot USA:s krig i Korea efter en massaker som den amerikanska armén begick i Sinchon i provinsen Hwanghaenam-do i norra Korea 1950. Politiskt och formmässigt utgick han från Francisco Goyas ”Den tredje maj” där civila arkebuserades av Napoleons styrkor. Målningen visades första gången i maj 1951 på utställningen ”Salong de Mai” i Paris.

Den sydkoreanska antikommunistlagen har i 70 år hindrat visning av detta verk i södra Korea. Flera tidigare försök av museer att visa det har stoppats. I utställningen ingår 110 verk, lånade från Picassomuseet i Paris.

Krigets bakgrund
Koreakriget började som ett inbördeskrig i juni 1950 men ändrade snabbt karaktär till nationellt befrielsekrig efter att en USA-ledd FN-styrka med soldater från 15 länder hade intervenerat till stöd för den sydkoreanska regimen.
Egentligen kan man, som Hugh Deane, hävda att kriget började redan fem år tidigare, den 8 september 1945, då USA landsatte trupper och upprättade en ockupationsregering i södra Korea. Man kan också säga att kriget egentligen började redan med USA:s kanonbåtsdiplomati under 1800-talet.

Under 1800-talet kämpade USA och Japan om herraväldet över Stilla havet och Ostasien. Korea var sedan över 1000 år ett enat land, en strategiskt belägen halvö i skärningspunkten mellan stormakterna Japan, Ryssland och Kina. Redan 1832 föreslog kaptenen på USS Peacock, Edmund Roberts, att Korea skulle ”öppnas för handel”, men frågan bordlades av kongressen och återupptogs först i februari 1845. År 1866 trängde det beväpnade handelsfartyget General Sherman utan koreansk tillåtelse upp i Taedongfloden till Pyongyang, där det sattes i brand av koreanska motståndsgrupper. Detta snöpliga nederlag följdes upp med intrång av fartygen ”Shenandoah” och ”China” 1868 och en storskalig väpnad invasion 1871.

Med Taft-Katsura-överenskommelsen 1905 gick USA med på att stödja Japans kolonisering av Korea i utbyte mot att USA fick fria händer på Filippinerna. Följden blev att Japan 1910 med USA:s, Storbritanniens och övriga kolonialmakters stöd koloniserade Korea.

Koreanerna gjorde omedelbart motstånd, men deras väpnade styrkor drevs snart över till nordöstra Kina (Manchuriet), där en stor del av befolkningen var koreansk. Där organiserades på 1920-talet politisk och väpnad kamp för Koreas nationella oberoende. Kim Il Sung var den främste ledaren för motståndskampen, och fick snart ungefär samma ställning som Mao Zedong i Kina och Ho Chi Minh i Vietnam.

I slutet av andra världskriget, tre veckor efter att Hitlertyskland besegrats, gick Sovjetunionen – enligt överenskommelse mellan de allierade stormakterna vid Jaltakonferensen och i samverkan med partisanrörelserna – till angrepp mot den japanska Kwangtungarmén i Manchuriet och fortsatte sedan in i Korea, vilket ledde till att Japan kapitulerade den 15 augusti 1945, den dag som i Korea firas som befrielsedagen.

USA:s styrkor befann sig då långt söderut i kamp om de japanska öarna och hade ingen möjlighet att avsätta trupper för att gå in i Korea. I Washington oroades man över att Sovjetunionen skulle få kontroll över hela Koreahalvön och kastade därför i all hast fram ett förslag om en temporär delning av landet längs 38:e breddgraden i intressesfärer i avvaktan på upprättandet av en koreansk statsmakt. Stalin accepterade detta, eftersom han var mån om goda relationer mellan de allierade stormakterna även efter kriget, vilket han i efterhand fick skäl att ångra (liksom att han av samma välvilja erbjöd västmakterna att upprätta ockupationszoner i Berlin, som kontrollerades av Röda armén).

Ockupation
Tre veckor efter Koreas befrielse, den 8 september, landsteg USA:s ockupationsstyrkor i södra Korea under befäl av generallöjtnant John R Hodge. Då hade japanerna redan kapitulerat och bjöd inget motstånd. Istället fann USA folkkommittéer som bildat en koreansk folkrepublik. Det första John Hodge gjorde var att utfärda en deklaration med följande lydelse:

”I kraft av den myndighet som givits mig som högste befälhavare för USA:s styrkor i Stilla Havet upprättar jag härmed militär kontroll över Korea söder om 38 breddgraden nordlig latitud och dess invånare och tillkännager följande villkor för ockupationen:
– All regeringsmakt över Koreas territorium söder om 38 breddgraden nordlig latitud och dess folk kommer för närvarande att utövas under min myndighet.
– Personer kommer att lyda mina order och order utfärdade under min myndighet.
– Motståndshandlingar mot ockupationsstyrkorna eller varje handling som kan störa allmän fred och säkerhet kommer att bestraffas hårt.
– För alla syften under den militära kontrollen kommer engelska att vara det offentliga språket…”

Detta kan kontrasteras mot Röda arméns motsvarande deklaration:

”Koreanska folk! … Korea har blivit ett frihetens land. Men det är bara första sidan i den koreanska historien. En rik och blomstrande fruktträdgård är resultatet av människors ansträngningar och energi. Därför kan också Koreas lycka bara uppnås genom de heroiska ansträngningar som ni, det koreanska folket, gör. Kom ihåg, koreanska folk! Ni har lyckan i era egna händer. Ni har uppnått frihet och befrielse. Nu hänger allt på er. Sovjetarmén kommer att ge det koreanska folket alla förutsättningar för det fria och kreativa arbete som ni måste ge er in på. Koreanerna måste göra sig själva till sin egen lyckas skapare.”

Den amerikanska ockupationsmakten slog därefter ned de koreanska folkkommittéerna och permanentade och förstärkte den koloniala maktstruktur som USA övertog från japanerna. Amerikanska militära rådgivare behöll kontrollen över militär och polis. Partisaner och patrioter av alla politiska schatteringar mördades i hundratusental.
Koreas delning var alltså resultatet av en överenskommelse mellan stormakterna över huvudet på det koreanska folket och mot dess vilja. Avsikten var att delningen skulle vara tillfällig medan stormakterna gemensamt hjälpte koreanerna att organisera en statsmakt, men USA:s vägran att respektera överenskommelsen ledde till att en separat statsbildning, Republiken Korea, formerades i den amerikanska ockupationszonen med den impopuläre Syngman Ri som galjonsfigur.

Kampen för ett enat och självständigt Korea fortsatte. Kim Il Sung var den givne ledargestalten i försöken att åstadkomma en fredlig och självständig återförening. Kort efter att Republiken Korea utropats i söder valdes delegater från norr och söder till en folkförsamling som bildade Demokratiska Folkrepubliken Korea.

Bruce Cumings, en av de absolut främsta västerländska akademiska Koreakännarna och dessutom en god berättare, skriver i sin bok Korea’s Place in the Sun; A Modern History (sid 244 i pdf-versionen):

”Demokratiska Folkrepubliken Korea utropades den 9 september 1948, tre veckor efter att Republiken Korea bildades i Seoul; liksom Syd inbjöd Nord general MacArthur att närvara vid denna skapelse (han nonchalerade inbjudan). Kim Il Sung utnämndes till premiärminister, en titel som han behöll till 1972 (då han enligt en ny konstitution blev president). I slutet av 1948 drog Sovjetunionen bort sina ockupationsstyrkor från Nord-Korea, ett beslut som kontrasterade skarpt mot sovjetisk politik i Östra Europa, där i länder som Östtyskland, Polen och Tjeckoslovakien sovjetiska divisioner stannade kvar till Berlinmurens fall 1989. Men inga sovjetiska trupper stationerades åter i Korea. Samtidigt filtrerades tiotusentals koreanska soldater som kämpat i det kinesiska inbördeskriget tillbaka till Korea. Under hela 1949 återvände sega stormtrupper med kinesisk, inte sovjetisk, stridserfarenhet för att integreras med Koreanska folkarmén. Denna föga kända men viktiga episod gav Pyongyang ett visst andrum…”

Det sovjetiska tillbakadragandet ökade pressen i söder på att även amerikanarna skulle dra bort sina ockupationstrupper, och i juli 1949 gjorde de formellt det. Men gerillakrig pågick och Cumings berättar detaljrikt och intressant om den USA-ledda kampen för att slå ner gerillan. Han skriver:

”Amerikaner uppfattar i allmänhet ett viktigt gap mellan tillbakadragandet av USA:s trupper i juli 1949 och kriget som kom ett år senare, så att frågan blir: Varför återvände amerikanerna plötsligt för att försvara ROK [Republiken Korea]. I själva verket gav de sig aldrig iväg. Amerikanska rådgivare fanns överallt i krigszonerna i söder, skuggade ständigt sina koreanska motparter och uppmanade dem till större ansträngningar.”

Nu fanns alltså två koreanska statsbildningar, som båda gjorde anspråk på att företräda hela Korea. Ett inbördeskrig framstod som oundvikligt. Krigsutbrottet i juni 1950 föregicks av en rad mindre – men ganska omfattande – strider, de flesta framprovocerade av den sydkoreanska stridsmakten, som öppet förklarat sig ”redo och väntande på att invadera det kommunistkontrollerade Nordkorea” (Washington Post, 31 oktober 1949).

Även nordsidan förberedde sig väl för en sammandrabbning och Kim Il Sung försäkrade sig om stöd från både Sovjetunionen och Kina. Mellan 1948 och hösten 1950 kom mellan 75.000 och 100.000 koreanska soldater från Kina, där de stridit i det kinesiska inbördeskriget.

Krigets förlopp
Den nordkoreanska armén understödd av sydkoreansk gerilla besegrade snabbt de USA-ledda sydkoreanska styrkorna och drev tillbaka dem till en liten enklav kring Pusan i sydost innan USA landsatte stora förstärkningar (benämnda FN-trupper, men helt utan band till FN-strukturen) i hamnstaden Inchon nordväst om Seoul.

Att USA 1950 fick stöd av FN:s säkerhetsråd för sitt ingripande i det koreanska inbördeskriget berodde dels på att USA starkt dominerade denna nybildade världsorganisation, dels på att Sovjetunionen då bojkottade FN – för att Kina inte fick representeras av Folkrepubliken, utan istället representerades av den i inbördeskriget besegrade nationalistregimen som tagit sin tillflykt till Taiwan – och därmed inte kunde lägga in veto. De resolutioner som USA drev igenom stred mot FN-stadgans grundprinciper och annan då gällande folkrätt, liksom för övrigt USA:s samtidiga ingripande i det ännu pågående inbördeskriget i Kina genom att sända fartyg till Taiwansundet.

Sverige valde, klokt nog, att inte delta i kriget med trupp, utan i stället låta Röda Korset sätta upp ett fältlasarett i Pusan.

För att inte bli inringade övergick de nordkoreanska trupperna till en snabb strategisk reträtt och drog sig i tillbaka till norr om 38:e breddgraden. I det läget valde USA, i strid med de FN-resolutioner de själva genomdrivit, att invadera norra Korea. General MacArthur trodde att invasionen skulle bli en enkel seger och skröt med att soldaterna skulle vara hemma till jul, men striderna blev hårda och när USA närmade sig den kinesiska gränsen gick stora kinesiska frivilligstyrkor in och hjälpte Koreanska folkarmén att driva tillbaka invasionsstyrkorna till 38:e breddgraden. Därefter inledde USA förödande terrorbombningar av norra Korea. Noam Chomsky ger en glimt av detta massmord på civila:

”Om man tittar på det amerikanska flygvapnets officiella historik om Koreakriget är det helt häpnadsväckande, det är som taget direkt ur de nazistiska arkiven. Man döljer inte sin munterhet på minsta sätt, det handlar bara om härliga känslor: vi bombade de där dammarna och en väldig vattenström svepte genom dalarna och vållade enorm förödelse och dödade människor! Och med ett skratt säger man: ris är så ofattbart viktigt för asiaterna så naturligtvis skummade de av vrede! Jag kan faktiskt inte återge det, ni måste läsa det i original. Och det var koreanerna som fick utstå allt detta.”

USA bombade städer och byar till grus och använde napalm och bakteriologisk krigföring. General MacArthur hotade till och med att med atombomber skapa en radioaktiv korridor längs gränsen mellan Kina och Korea.

Fram till juli 1953 pågick ställningskrig längs fronten och amerikansk bombning av norra Korea. Då gick USA med på att teckna avtal om vapenstillestånd. I avtalet sades bland annat att förhandlingar om fred och bortdragande av samtliga främmande trupper från Korea skulle hållas inom kort. Det var ett snöpligt nederlag för USA-imperialismen, det första i dess historia, och det skulle följas av fler. Men USA gick aldrig med på några fredsförhandlingar. Därför har en osäker vapenvila, en situation av varken krig eller fred, i sju decennier präglat Korea. De kinesiska trupperna drogs bort, men USA har fram till idag behållit tiotusentals soldater på ett antal baser i södra Korea – de facto en fortsatt ockupation – och infört kärnvapen och andra strategiska vapen. Södra Korea är USA:s brofäste på den asiatiska kontinenten för fortsatt aggression och expansion i Asien, särskilt mot Kina och Ryssland.

---

Christer Lundgren är journalist och aktiv i Svensk-koreanska föreningen.