”Kommunisterna” har snyggat till och moderniserat sin kostym. De har samlat ihop sig och presenterar sig nu på nätet på ett mycket bra sätt, fräscht, slagkraftigt och lättöverskådligt. Även den gamla trotjänaren – papperstidningen Proletären – har moderniserats och liknar nu andra tidningar, och det lätt antikverade gamla utseendet är nu övergivet. Med detta hoppas de förstås nå ut till en yngre generation arbetare.
Men vilka kommunister är det då fråga om? Det är förstås de gamla ”errarna”, alltså KPML(r), eller KP som de kallats länge nu, med partibeteckningen K.
Men det finns också andra organiserade kommunister, de som kallar sig Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) – ”kommunisterna i Sverige”. Och vilka är då de? Jo, en liten grupp som avsöndrades ur Västerpartiet Kommunisterna redan 1976 och bildade den Moskvatrogna organisationen APK (Arbetarpartiet kommunisterna) med förankring framför allt i Norrbotten, och Norrskensflamman var deras pressorgan. Idag har Vänsterpartiet tagit över Flamman och SKP ger ut något de kallar Riktpunkt på nätet. De tog namnet SKP 1995 när det maoistiska SKP lagt ner sitt parti. Denna lilla grupp verkar idag till viss del häcka med Clarté.
Åter till KP och deras ”nystart”. Jag har inget emot en kommunistisk rörelse i Sverige. Det finns behov av en seriös och konsekvent organisation som tar de arbetande människornas parti. Kampen mellan klasserna, oavsett hur man definierar dem, är den mest grundläggande intressemotsättningen i samhället. Det är även min övertygelse.
Men jag har som bekant sedan tidernas begynnelse mina horn i sidan till KP. Det gäller framför allt yttrandefriheten och organisationsfriheten. I Borås får de inte längre hyra kommunala lokaler för att de ses som ”våldsbejakande extremister”, men av staten tar de emot 3 miljoner i presstöd till sin tidning Proletären. Detta är ett förhållande som skaver ganska illa och håller nog inte i längden. Jag ser dem som lika opålitliga och svävande i olika demokratifrågor som många andra partier idag.
Men, i andra sakfrågor företräder de förnuftiga ståndpunkter, inte minst i kampen mot imperialismen och mot Nato. Det ska bli intressant att se om de också lyckas etablera ett mindre sekteristiskt språkbruk. Så, jag välkomnar dem i samhällsdebatten och hoppas att de kan bidra till att stärka försvaret av det arbetande folkets intressen.
Jag läser nya Proletären med intresse och är imponerad av tidningens proletära karaktär. Rösterna i tidningen befinner sig miltals från de politiskt korrekta medelklasskvarterens flummigheter. Skribenterna talar från Bergsjön eller Angered eller Borlänge. Kultursidorna är spännande och välskrivna. Och till skillnad från annan vänster har de lyckats skapa en ung (och röd!) redaktion under ledning av den kunniga Jenny Tedjeza. Heder åt deras strävan.
Det enda jag har att klaga på i premiärnumret är att det inte fanns något sista datum för när krysset skulle skickas in. Proletären måste tänka på sina pensionerade läsare och vår vurm för korsord!
Jag ser inte riktigt kopplingen mellan presstödet, Borås odemokratiska agerande och partiets egen demokratisyn.
Kopplingen till Stalinismen är i så fall tydligare tycker jag.
Jag känner ju en del folk där och den yngre generationen, som nu har tagit över en stor del av arbetet, verkar aldrig prata om Stalin, men många av gamlingarna lever nog kvar i det fortfarande. Vad jag vet så har iallafall partiet aldrig gjort upp med Stalinismen, så där kanske det finns en del förbättringspotential.
Annars så tycker jag nog att det finns många goda krafter och kloka personer i partiet och Proletärens analyser av världen är nog bland dom vassaste vi har i det här landet.
Det där med att göra avbön för det ena och det andra är ett dj-la hyckleri. Det utgör ingen som helst garanti att inte vederbörande fortsätter med någon förkastlig vana eller politik. Om nu Proletärens innehåll är klokt och vettigt, så låt det vara utslagsgivande. Vem vet, kanske ligger redaktionsmedlemmarna på kvällen och läser texter av Stalin under täcket – och att det är resultatet av just detta som vi kan se i spalterna.
Vad tidningen uppenbarligen slutat med är att i var och varannan mening hänvisa till någon marxistisk auktoritet. Det är bra, oberoende vilken auktoritet det skulle röra sig om.
För en del räcker det inte med att få ett gott anseende som historiker, kommentator eller politiker, de vill också bli erkända som ”marxister” eller ”marxist-leninister”. Och då hjälper inget annat än att krydda soppan med citat från diverse personligheter.
Man måste inte vända ut och in på Stalinismen för att inta en vettig ställning i dagsaktuella frågor. Proletären absolut läsvärd, den enda tidning i Sverige som direkt såg USA roll i Ukraina och Maidan.
Anders Persson!
Hoppas att du inte menar att alla som någon gång har ändrat åsikt är hycklare eller lögnare.
Att Proletärens innehåll oftast är klokt och vettigt tror jag beror på att den unga generationen baserar sig mer på den konkreta verkligheten än på föräldragenerationens testuggeri och närmast maniska avskiljande av sig själva från dom ”icke renläriga”.
Anders Å!
Icke alls. Tvärtom. Mina egna stor aha-upplevelser, i stort och smått, har varit när jag för mig själv och till andra medgivit att jag haft fel. Men jag har aldrig gjort ”avbön” som var det ord jag använde ovan.
Syrienfrågan har varit en vattendelare i politiken och där har Proletären varit en bra källa till kunskap. Är väl de enda bland svenska medier som inte krävt: Assad måste gå! Senast häromdagen framförde en professor oemotsagd i radions P1 att Assad ”gasar sitt eget folk”, som om detta vore en oomtvistad sanning.
Har nu lagt till Proletären i länklistan.
Leif Stålhammer!
Nya Tider delar Proletärens uppfattning beträffande Assad.
Jan B!
Det har kommit till min kännedom att både Nya Tider och Proletäen numera hävdar att jorden är rund. Eftersom dessa två ytterligheter intar samma ståndpunkt kan det inte vara sant. Jorden är således platt.
Arne N!
Förtydligande: Jag delar också Proletärens och Nya Tiders uppfattning om Assad.
Proletären togs också upp på steigan.no.
Det är naturligtvis betänkligt att Kommunistiska Partiet accepterar och tar emot ett presstöd i storleksordningen tre miljoner kr. Den borgerliga staten uppges ju vara ”ett instrument för klassförtryck”, och då måste det rimligen vara förödmjukande att hösta in så mycket kosing från just denna stat.
Men detta är inte det avgörande problemet. Huvudproblemet är i stället att KP verkar i en stalinistisk tradition med allt vad det innebär. Så gjorde även det SKP som försvann från scenen 1995 – och som ytterst löstes upp av det skälet att man verkade i en omöjlig tradition. Hypotetiskt kan man ju tänka sig att det i Sverige funnes en politisk organisation, XY, med fräscha idéer, progressiva krav och en rad unga, förhoppningsfulla aktivister, men om XY samtidigt höll sig med en – säg – klart antisemitisk agenda, så skulle XY inte ha någon framtid.
Lite så är det väl med KP. Stalinismens historiska brott är enorma. Just där finns Rhodos – och just där måste man hoppa.
Mats P!
Så kan man förstås tycka, men det där med att hoppa på Rhodos förstår jag inte.
Och en sak till förresten: Min inställning till Proletären är i princip densamma som till ETC, DN, SvD, Aftonbladet… och Nya Tider. Där kan – trots deras tveksamma historiska bagage (av olika typ och magnitud) – många gånger läsa intressanta saker.
Jag hänger inte riktigt med i Mats Parners resonemang. På vad sätt visar det sig konkret att KP verkar i en ”stalinistisk tradition”? Vidare, håller sig KP med en ”klar” stalinistisk agenda? På mig ger de mer sken av att vara ”en politisk organisation, med fräscha idéer, progressiva krav och en rad unga, förhoppningsfulla aktivister”.
Var det inte en gång ”stalinister” som, här nu Mats Parner, kunde dra fram 10, 20, 30 år gamla försyndelser ur glömskan och använda som tillhygge i samtidsdebatten?
Mats Parner!
Jag ser inte det problematiska att ta emot presstöd, det känns snarare som en självklarhet att man gör det så länge det går. Än så länge är ju konungariket ingen öppen diktatur.
Att KP däremot inte förmått sig att ta avstånd från stalinismen tycker jag också är ett problem, men om jag får lov att gissa så tror jag att det mest är en tidsfråga. I nuläget kanske dom inte anser sig ha råd med en konflikt med det gamla gardet, där nog många fortfarande hyllar Stalin, men då det verkar vara knäpptyst om honom så kan man väl iallafall hoppas att han inte står så högt i kurs hos den yngre generationen.
Annars så är ju KP en organisation med ”progressiva krav och en rad unga, förhoppningsfulla aktivister”. Hur fräscha idéerna är får väl framtiden utvisa. Själv misstänker jag att kommunismen har gjort sitt och helt nya idéer måste till för att möta en framtid där teknikskiftet slagit igenom ordentligt.
Tidningen Proletären är dock en av dom bästa vi har i landet.
Knut L!
Det latinska uttrycket ”Hic Rodes, hic salto” återfinns bland Aisopos’ fabler. En idrottsman skryter med att han på just ön Rhodos hoppat exceptionellt långt i längd, varvid en åskådare genast ropar: ”Här är Rhodos, hoppa här!”
Uttrycket återfinns exempelvis på sid 164 i Skriftställning 5 (Norstedts) av Jan Myrdal och i Folket i Bild/Kulturfront nr 21/1973 med en stavning som bara marginellt skiljer sig från den nyss redovisade:
”Här är Rhodus; hoppa här!”
Anders P med flera!
KFML och SKP var organisationer, som verkade i en stalinistisk tradition. Man ansåg att förtjänsterna och felen hos Generalissimus J. Stalin förhöll sig som 70 till 30, man stödde den sovjetiska invasionen av Ungern 1956, ytterst beroende på att kineserna gjorde det, man omfattade teorin om en ”borgerlig kontrarevolution” under Nikita Chrusjtjovs tid, man försvarade Moskvaprocesserna – och man såg i det stora hela positivt på utvecklingen i Sovjet under Stalin-epoken. O s v.
KFML(r) var en organisation av samma skrot och korn som de nyssnämnda om än mer extrem och om möjligt än mer ortodox. Stalin var en ”errarnas” store hjälte och förklarade gunstling. Som KPML(r) och än mer som KP har fasaden putsats en hel del, men traditionens makt är stark och ränderna går inte ur. Hur visar det sig att Kristdemokraterna verkar i en biblisk tradition kan man fråga. På alla sätt – även där.
Min poäng är att ett parti med lik i garderoben måste komma till insikt om just det.
Tack! Jag har nog läst det där, men det var ju ganska länge sedan, så det hade helt fallit mig ur minnet.
Rhodoshistorien i sin fullständighet lyder sålunda: när den skrytsamme greken i Athen inte blev trodd (att han på Rhodos hoppat hiskeligt långt) uppmanade han de tvivlande att bege sig till Rhodos där det fanns fullt med vittnen som kunde intyga vad han gjort och sagt.
Men att resa till Rhodos bara för en sådan sak? Det var en lång resa. En av de tvivlande athenarna skrev då i marken ”RHODOS”, vände sig till skrävlaren och sade: ”Här är Rhodos – hoppa nu!”
Alltså, om du varit så duktig på Rhodos skulle du ju kunna göra ett skapligt hopp också här i Athen!
Omsatt till KP, Proletären och ”stalinismen” skulle motsvarigheten till att ”resa till Rhodos” vara ett omfattande utredningsarbete över partiets och tidningens utveckling över nästan 50 år. Mycket tidskrävande.
Att ”hoppa” skulle motsvara att man granskade partiets och tidningens ställningstaganden på senare tid i viktiga frågor, något som är tillgängligt för alla, liksom åskådarna runt ”Rhodos” på marken i Athen… och var finns ”stalinismen”?
Mats P!
Men var det inte av KFML-aktivister vi lärde oss enhetsfrontslogiken. Och var det inte därför de traditionella partierna tyckte så illa om dem. Att de ifrågasatte deras monopolanspråk. Alltså att allt var antingen höger eller vänster.
Detta citat – om att hoppa här och nu – har använts av både Hegel och Marx. Den sistnämnde använder det inledningen till Louis Bonapartes 18:de brumaire. När återvändo (för en revolutionär omvandling) är omöjlig ropar själva situationen: Här är Rhodos, hoppa här.
I samma skrift finns fler klassiska citat från denne Marx, som ex: Historiska händelser förekommer två gånger, först som tragedi, sedan som fars. Eller mitt favoritcitat: ”Traditionen från alla döda släktled trycker som en mara på de levandes hjärna.”
Marx var inte bara en förträfflig skribent – han var också aktivist.
Det pågår sedan länge lite krypskytte mellan de olika organisationer och sajter som lindelof.nu listat som ”Läsvärt på nätet”.
Jag har för mig att för inte så länge sedan kallades de ”vänskapliga”. Hoppas det fortfarande är en riktig karakteristik.
Att organisationerna och sajterna är självständiga medför ju att det finns meningsskiljaktigheter att diskutera. Men de diskussionerna måste föras i en medvetenhet om de fundamentala frågor som förenar: motstånd mot svensk Nato-anslutning, undvikande av världskrig, Sveriges nationella oberoende osv.
Tänk därför på vem som är vän och fiende när ni väljer era ord.
Vore jag engagerad i vänstern idag så vore jag medlem i SKP. KP är på väg in i hästsvans- och flumlandet. Det var därför Baude lämnade.
Det här är en debatt som avslutades för fyra (4) år sedan. Nu kommer den igen, efter ett inlägg som lämnar en hel del frågor obesvarade. Vad säger att ”KP är på väg in i hästsvans- och flumlandet”? Som jag ser det är det mycket s k ”vänster” som håller på och ”flumlar” i en massa frågor? Och skulle SKP (vad det i dagsläget är för några?) vara vaccinerade mot denna utveckling och på vilket sätt? Emotser snara förtydliganden kring dessa frågeställningar för att fortsatt diskussion ska vara meningsfull!
Forska i varför Baude lämnade. SKP har en helt annan förankring.