Lagar om kvinnofrid har vi haft sedan Birger Jarls dagar under tidig medeltid. Det kallades fram till 1734 edsöreslagar (edssvärjarlagar), alltså lagar som kungen ”svor ed” på att upprätthålla. De gällde också många andra övergrepp mot individer. Alltså, att kvinnor ska kunna kunna röra sig fritt utan att utsättas för övergrepp är en uråldrig moralföreställning i vårt land.
Att kvinnofrid idag inte längre verkar kunna upprätthållas på ett rimligt sätt är allvarligt och ett tecken på att det råa barbariet är på väg tillbaka.
Övergrepp mot kvinnor har skett i alla tider. Kärlek och svek har alltid väckt de starkaste känslor som ibland kokat över i mäns huvuden, varpå råstyrkan släppts loss (särskilt under inverkan av alkohol) mot de i allmänhet kroppssvagare kvinnorna. Där spriten går in, går vettet ut – som det heter.
Att kvinnor ofta misshandlas i hemmet är främst en produkt av det borgerliga samhällets livsmönster. ”Hemmet och familjen” var länge en sfär dit allmän hyfs, god moral och kvinnofridslagar inte nådde (eller gällde). Det var förstås ett permanent hot mot kvinnor, eftersom de var helt beroende av sina mäns godtycke. Det här är fortfarande ett problem, men lagen gäller i alla fall även i sovrummen idag.
Detta var en kort beskrivning av svensk kultur, dock inte så olik förhållandena i andra länder. Men i vissa delar av världen har kvinnofridsfrågor hanterats på andra vis. Slöjor, heltäckande klädsel, instängning av kvinnor, utestängning från offentligheten och annat är också i grunden uttryck för ambitionen att skapa kvinnofrid, om än aningen antikverat idag.
Ännu en faktor som boostar hela situationen i våra västerländska samhällen – och som diskuteras alldeles för lite – är den respektlösa och kommersiellt drivna sexualiseringen av kvinnors kroppar i det offentliga rummet, där allt från klädmode, annonsering, filmer och hela medievärlden snart dominerar allt. Jag har aldrig förstått vad detta har med kvinnofrigörelse eller jämställdhet att göra.
Nå, jämställdhet i modern västerländsk mening frontalkrockar förstås ofta med slöjkulturernas kvinnofridsföreställningar. Så när nu stora skaror av ensamma hormonstinna invandrarpojkar släpps ut i svenska festivalhav av unga människor borde man inte förvåna sig över att kulturkrockar uppkommer. Det är inte helt enkel att hantera ens i det välordnade Tyskland (eller i Sverige visar det sig). Den sortens kvinnofrid, som svenskfödda ungtuppar i flock inte alltid har så lätt att hantera, blir nog inte lättare att respektera av utlandsfödda ditos. De kan mycket lätt misstolka situationer och bete sig på ett sätt som de aldrig skulle göra annars. Festivalhav är märkliga och svårtolkade miljöer även för många svenskfödda. Men lagen gäller alla, något annat ”finns inte på kartan”.
Efter dessa små reflektioner vill jag rekommendera Tove Lifvendahls ledare i SvD igår. Hon slår fast många viktiga saker som dyker upp i aktersvallet av gruppkränkningarna av flickor i Köln på nyårsafton. Att liknande tendenser finns i Sverige är knappast förvånande. Här drabbas man mycket lätt av SD-stämpeln så fort man vill diskutera kulturskillnader i samband med invandring som konfliktorsak. Hon inleder artikeln med följande ord:
Ska vi tala om de kvinnor som förtrycks i svenska förorter? Som möter samma tyranner som de hoppats kunna fly ifrån? Nej, sådant tal riskerar bara att spela SD i händerna, och stigmatisera förortsområdena. Ska vi tala om den ökade otrygghet som ambulanspersonal, akutmottagningspersonal eller bibliotekspersonal upplever i tjänsten? Nej, för sådant händer ju inte överallt, utan bara på vissa ställen, och det riskerar att spela SD i händerna eftersom det oftare förekommer i invandrartäta områden. Ska vi tala om grupper av unga män som uppsåtligen riktar in sig på att omringa och ofreda unga kvinnor i stora folkgrupper? Nej, det skulle verkligen spela SD i händerna med tanke på att förövarna i huvudsak tycks komma från andra kulturer.
I veckans ”Vem vet mest?” handlade faktiskt en fråga om just Birger Jarl och den s k Alsnö stadga. Symptomatiskt nog var det ingen som visste svaret. Och den räknades också som en supersvår fråga.
Förhoppningsvis är det fler som känner till andemeningen i det som Birger Jarl ville uppnå! Jag menar, precis som du Knut, att denna typ av stor mänsklig landvinning är ett (1) kännetecken för en svensk folkets kultur som vi med stolthet kan bära fram och inte som Mona Sahlin förakta det som vi skapat, som hon gjorde i följande uttalande:
Kvinnofrid – Mänsklig frid, skall mänskligheten naturligtvis kräva av alla länder!
Hur kommer det sig att frågor som dessa alltid dyker upp samtidigt? Först var det i London. Gaphalsen Cameron var ute och skrek om att det var invandrargrupper som orsakat kränkningarna. Vilka bevis har han för det?
Ett par dagar efter spred sig samma kränkningar till Sverige. Nu antyddes också att det var invandrarna som var bovarna!
Alltid samordnade anklagelser. Vem är djävulen bakom, som ger Sverigedemokraterna vatten på sin kvarn! Vá va det vi sa? Ygeman är genast ute och instämmer! Ingen känner igen sig i dagens Sverige. Varför hörs inga protester mot den förda S-politiken?
Försvarslinjen just nu verkar vara ungefär att ”jamen det finns ju svenskar som tafsar också”. Motargumentet till det skulle kunna vara att det är ett problem som vi får ta hand om internt i landet, och att det är onödigt att släppa in mer folk utifrån som håller på på samma sätt. Eller värre kanske.
Vi vet att mordfrekvensen är mångdubbelt högre i USA än i andra i-länder – förmodligen p g a USAs eviga krig runtom i världen. F d soldater är ofta inblandade i våldsbrott. Den som vanemässigt har ägnat sig åt våld och dödande har inte så lätt att sluta med detta.
De som anklagas i det aktuella fallet har växt upp i det våldsdrabbade Afghanistan – ett land som inte har haft fred på en generation. Bör vi vara överraskade över att de har närmare till våld än dom som bara har upplevt det fredliga Sverige?
Nu vore det lätt att ta detta som ett skäl att stänga gränserna för att stänga ute våldet. Men eftersom Sverige har bidragit till våldet i Afghanistan i många år vore detta ganska ojust. Och eftersom Sverige är ett av de länder vars företag är mest internationaliserade vore det också ett synnerligen ojust sätt att pilla russinen ur globaliseringskakan.
I min iver att tala väl om mitt land (och kritisera när så är läge) vill jag påpeka följande. Sverige genom Svenska Afghanistankommittén och inte minst genom gamle kamraten Anders Fänge (vem minns inte hans brandtal i olika sammanhang i Umeå under tidigt 70-tal) gjorde ett storartat jobb under den sovjetiska ockupation och senare. Sverige kunde i sin alliansfrihet (och genom aktivism) göra bra saker i Afghanistan. Sen hakade vi på kriget mot terrorn – vilket var dåligt. Men rätt ska vara rätt – Sverige har en del saker att vara stolta över. Och vi kan därför BÅDE välkomna flyktingar från Afghanistan och lära dessa (och andra) unga pojkar en hel del!
Riksdagen kommer att tillåta kvinnor att inseminera, två mammor eller två pappor spelar inte längre någon roll. Tyvärr kan ju ingen påverka detta, eftersom det annars är enkelt att åka till t ex Danmark!
Att det är just vänstern som står bakom detta beslut är mer tragiskt!
Barn behöver absolut en mamma och en pappa! Sist saken diskuterades var mellan Alf Svensson (KD) och Gudrun Schyman (V). Var det kanske denna fråga som senare gjorde att sympatierna för vänstern minskade stort?
Första och enda gången jag höll med KD gällde det också om homofiler, bögar och lebbor skulle få adoptera barn. Vem skulle vilja adoptera bort sitt barn till två gubbar eller två kärringar?
Det skulle naturligtvis gälla utländska barn. Har utländska barn mindre värde än svenska? Utländska barn har redan sin ryggsäck. Skulle dom nu också få ytterligare en; du ser annorlunda ut, du har inga rättigheter, dina biologiska föräldrar har ingenting att säga till om! Rena fascismen och det får man höra av sitt eget parti! Adoptera era svenska barn huller om bladder och hur ni vill, men inte utländska barn, då uppträder ni som förtryckare. Du har inget värde. Om du hamnar hos kreti och pleti spelar ingen roll!
Av egen erfarenhet förfasas jag över om mina underbara adopterade barn skulle ha hamnat hos två bögar eller lebbor!
Som människa och socialist känner jag mig sviken av mina egna vänner. Protestera! Alla barn har rätt till en mor och en far. Det kan inte vara sant att det inte finns ett motstånd inom partiet!
Sympatierna kommer att rasa om detta går igenom, och att det till råga på allt är ett socialistiskt parti!
T o m hör man vänsterfolk säga att är du inte för mänskliga rättigheter för bögar och lebbor så är du eller landet inte demokratiskt
Ta dig i häcken – ni äcklar mig – ingen tar livet av er – ni har alltid funnits – lev som ni vill men kräv inte att andra skall lägga ett strå i kors för att just ni skall få det bättre – jag vill inte varken se eller höra ert ynkande!
GRGRGRGRGR
Anna-Lena Laurén har i Hbl en del kloka reflektioner utifrån sina egna erfarenheter. En av kommentatorerna till hennes inlägg efterlyser övertygande statistik från hennes sida. Detta är orimligt, eftersom ett statistiskt betryggande ”sample” (stickprov) skulle innebära att hon vid det här laget vore helt söndertrafsad!