Med hjälp av den kanadensiska vetenskapsskribenten Heather Pringle i boken Härskarplanen. Himmlers jakt efter det ariska ursprunget (Historiska Media, e-bok 2013) erbjuds jag möjlighet att äntligen kunna fördjupa mig i fenomenet Ahnenerbe som länge intresserat mig.
Ordet ”Ahnenerbe” knepigt att översätta till svenska, kanske närmast ”fädernesarv”. Ett projekt initierat av SS-chefen, ibland kallad hönsfarmaren eller näbbmusen, Heinrich Himmler och som syftade till att legitimerande finna, i praktiken fabulera fram nazismens förhistoriska rötter.
I det syftet inrättades en forskningsstiftelse som utrustades med minst sagt frikostiga resurser.
Spåras och verifieras skulle den ariska rasen, den blonde blåögde ariern som står över alla andra raser. Därför med den överlägsnes medfödda rätt att kolonisera och skapa Lebensraum – minns Hitlers planer för länderna österut – samt förtrycka och förinta ”undermänniskorna”.
I det senare fallet i första hand judarna.
Denne arier härstammade från Indien, enligt mytologin som lanserades i Tyskland långt innan nazisterna kom till makten, från områden runt Himalaya. Från början fredlig och vegetarian, sedan krigisk och köttätande.
Efterhand byttes fot och det hävdades att det ariska folkslaget istället härstammade från norra Europa. Det passade den nazistiska rasideologin bättre. Även om Hitler gärna inflikade Greklands betydelse för Germanien och den ”tyska andan”.
Nationalsocialismen skulle ställas på vetenskaplig grund. Bort SA:s gatuslagskämpar, in seriösa akademiker med respektingivande titlar. Och istället för SA:s sjaskiga bruna uniformer Hugo Boss eleganta svarta SS-mundering.
Övermänniskan skulle kännas igen redan på utstyrseln.
187 forskare från olika discipliner knöts till Ahnenerbe-projektet som först inhystes i det välbärgade Dahlem i Berlin, i ett hus som tillhört judar. Ett kostsamt projekt med arkeologiska och antropologiska expeditioner som skickades ut i världen.
Forskarna gav sig ut på jakt efter förhistoriska ledtrådar, bevisas skulle en redan färdig och orubblig tes. Spännvidden stor och bred, bland länderna där det botaniserades fanns såväl Tibet som Island. Bohuslän med sina stenristningar uppsöktes.
Fakta trilskades eller sparkade som Gunnar Myrdal uttryckte det. Pusselbitarna lät sig icke användas utan ett stort mått av fabulering och spekulation. Det söktes inte kunskap uteslutande baserat på vedertagna vetenskapliga metoder, utan ren och skär bekräftelse.
Utanför Tyskland hånskrattades det inom forskarsamhället åt tossigheterna. Det hindrade inte Himmlers apolegeter.
Värt att notera inga förblindade dumhuvuden, dessa 187. Efter kriget fortsatte många sina universitetskarriärer, därför inte mycket forskat om detta Ahnenerbe. Känsligt ämne. Locket på i Västtyskland efter Tredje riket. Med alla övervintrande nazister högt upp i förvaltningen.
Så Pringles journalistiskt skrivna bok, bakom den ligger ett imponerande minutiöst arkivarbete under flera år av ett nitiskt arbetande team, blir därmed något av ett standardverk.
Det finns mycket att säga om Ahnenerbe, många trådar att dra i. Men för mig blir, med min bakgrund inom högskolevärlden och ett livslångt försök att stå fri i tanken, ett nyckelord behöver. Perspektivet som skall läggas på Ahnenerbe ger därigenom sig självt.
Ahnenerbes forskare, doktorer och professorer, valde att underordna sig den nationalsocialistiska staten aggressiva utrikespolitiska strävanden. De tjänade politiska och ideologiska intressen med sin ”forskning”.
Efter kriget försökte de ljuga sig fria från sina gärningar, i vilka ingick grymma experiment på lägerfångar. I kartläggandet av ”undermänniskan”.
De behövde inte underkasta sig, förutom av karriärskäl. Det är min poäng. Jag är inte säker på att alla var övertygade nazister.
Parallellen till dagens Sverige? Jag kan faktiskt inte låta bli att se en sådan, även om det kanske är att ta i. Faran med flockmentalitet bland opinionsbildare och åsiktsproducenter. Jag tänker på de onyanserade propagandistiska krigshetsarna, medan striderna rasar i Ukraina.
De behöver inte hetsa, de väljer att göra det, i flock. Mediemänniskor och universitetsanknutna i en salig blandning, diverse ”experter”.
De hetsande sviker sin uppgift som kritiska granskare, sviker sanningssökandet för att uttrycka det högtidligt. För detta krävs ingen Himmler. Eller svarta Hugo Boss-uniformer. Det går så bra, ändå. Maktens trådar de sprattlar i osynliga – som om de inte fanns.
Det intellektuella ansvaret, som Jan Myrdal efterlyste, borta med den förhärskande opinionsvinden.
Intressant om Ahnenerbe.
Jan Myrdal återkom ofta till det tyska arvet, das Erbe. Det var vårt arv, alltifrån Luther och Goethe och Brecht, skrev han. Och på skolgården i Bromma kämpade han för das Erbe mot de tysksinnade eleverna och lärarna. Vi kastar inte ut barnet med badvattnet. Vi tar kamp för det arv som är vårt:
Das Erbe!
Det är intressant att åter stöta på ordet, eller snarare begreppet, «Ahnenerbe». Senast jag gjorde det var när jag läste boken Den stora fröstölden av Jens Nordqvist. Hela den boken är otroligt bildande och spännande. Jag tyckte den var värd en längre presentation med flera länkar. Jag gjorde därför en sådan, och fick den presenterad på steigan.no. Att den hamnade där är jag idag mycket nöjd med, och det av ett mycket enkelt skäl. Den spridning som den norska nättidningen har är stor, och den växer. Just idag, alla hjärtans dag, publiceras en artikel om tidningens framgångar.
Tänk om vi i Norden, med ganska homogen språkpool, kunde göra en gemensam nättidning, och därmed kunna komma bort från den syn på världshändelserna, som utgår ifrån USA:s informations- och nöjesindustri. Själv har jag nyss tränat lite med norskan. Artikeln kommer kanske att ha rubriken «Ecuador: Sammenbruddet av et annet nyliberalt prosjekt». Här är originalet. Det är inte små mängder av glädjande händelser som överheten önskar undanhålla oss!
Det slår mig direkt att en direkt parallell till nazismen på just denna punkt är den s k ”vetenskapliga socialismen”, vilken slogs fast inom Komintern någon gång i slutet av 1920-talet eller kanske i början av 1930-talet, d v s det som då skilde den dilettantiska socialdemokratismen från den principfast ledda kommunismen, vilken tillämpades med all önskvärd rigiditet och utan motsägelser under tjugotalet år, innan den till slut enbart omfattades av sektmedlemmarna själva och kanske inte ens det.
Lasse E!
Här kommer 2 exempel på ”härskarplaner”.
Den svarta pedagogiken 15 min – tor 14 jan 2010 (Ljud) (text)
Margareta Flygt om den tyska dokumentärfilmen Herrenkinder, som skildrar de barn som i nazismens Tyskland, med brutala metoder, utbildades till framtida ledare på så kallade ”Napolaskolor”. Filmen är gjord av Eduard Erne och Christian Scneider.
Das weiße Band 1, Das weiße Band 2
Publication date 2009
Topics movie Drama Mystery Michael Haneke
Language German
Strange events happen in a small village in the north of Germany during the years before World War I, which seem to be ritual punishment. Who is responsible?
Movie in two parts
English subs
Det vita bandet
2009 Österrike, Tyskland, Frankrike, Italien 144min
Märkliga händelser stör det lugna livet i en tysk by vid tiden innan första
världskriget. Händelserna verkar ha en koppling till byns skola och en
lärare observerar och undersöker det som inträffar och snart är han
något på spåret.
Originaltitel Das weisse Band
Alternativ titel Das weiße Band, The White Ribbon
Regissör Michael Haneke
Manus Michael Haneke
Genre Drama, Mysterium, 2000-tal
Skådespelare Susanne Lothar, Ulrich Tukur, Leonard Proxauf,
Burghart Klaussner, Rainer Bock, Marisa Growaldt, Janina Fautz,
Sebastian Hülk, Leonie Benesch, Ursina Lardi, Christian Friedel,
Ernst Jacobi (röst), Birgit Minichmayr