I början av 2000-talet prenumererade jag på veckotidningen Internationalen, som utgavs och fortfarande ges ut av det numerärt obetydliga Socialistiska Partiet. Jag fann inte tidningen oumbärlig och sade upp abonnemanget ganska snart.
Men för några år sedan, 2013 eller 2014 måste det ha varit, blev jag oförmodat uppringd av en vattenbärare på Internationalen och fick veta att tidningen blivit plötsligt nyrik tack vare en större privat donation. Därför vände man sig nu till äldre prenumeranter och erbjöd dem/oss en kvartalsprenumeration utan att det skulle kosta ett rött öre. Jag godtog anbudet och har sedan förnyat prenumerationen – till ordinarie pris. Ibland läser jag nästan ingenting, men vissa översiktsartiklar och längre intervjuer plus en hel del annat vill jag inte gärna vara utan.
Men nu till saken…
De senaste fem åren har föreningen Folket i Bild/Kulturfront arrangerat de s k Nordiska Fredssamtalen i värmländska Degerfors med aktivister från Sverige, Norge, Danmark och Finland bland deltagarna. Årets sammankomst ägde rum den 12-14 augusti och de tillresta fredsvännerna, 108 till antalet, kamperade i Folkets Hus.
I nr 34/2016 av Internationalen uppmärksammades Degerforsmötet i ett stort uppslaget referat, författat av en Tord Björk (även medarbetare på denna blogg [redax]). Denne Björk presenteras som ”folkrörelsekämpe” i en redaktionell ingress. Hans referat omspänner två helsidor i tidningen, är hundraprocentigt välvilligt och kritiklöst och återger detaljerat vad några av de mest kända talarna hade att säga.
Först ut i raden är Pål Steigan, numera verksam i den politiska bloggbranschen, men i en tidigare fas ordförande i norska AKP(m-l). Enligt Steigan är världsläget i dag allvarligare än under Kubakrisen (1962) och det fullskaliga kärnvapenkriget ett större hot nu än då. Efter 2013 har ett krigsutbrott, menar han, varit skrämmande nära vid åtminstone tre olika tillfällen. Inför Irakkriget 2003 demonstrerade cirka 100 000 bara i Stockholm och 60 000 i Oslo, men när Libyen angreps (2011) protesterade nästan inte en själ. Detta betyder, alltjämt enligt Steigan, att Nato i dag har lärt sig konsten att sälja in sina krig till vanligt folk långt bättre än tidigare. Han noterar vidare att John F. Kennedy med all sannolikhet inte ville ha krig med Sovjetunionen och aldrig skulle ha drömt om att skälla Nikita Chrusjtjov för en sovjetisk Hitler – men att Hillary R. Clinton under ”konflikten om Krim” (lägg märke till ordvalet!) i mars 2014 jämförde Vladimir Putin med just Hitler.
”Även skriftställaren Jan Myrdal bidrog med historiska perspektiv” under Degerfors-konventet, fortsätter Björk. I synnerhet den tyska socialdemokratins svek inför världskriget 1914-18 var JM:s ämne, och i likhet med Steigan fascinerades Myrdal av högt uppsatta politikers förmåga att skönmåla och marknadsföra sina ideal. ”Så hade då folket värvats att självförintande gå ut i det av kejsaren önskade kriget”, slog JM fast – och det gjorde han enligt Björk ”på sitt oefterhärmliga sätt”.
Också Lars-Gunnar Liljestrand, representant för föreningen Afghanistansolidaritet, får komma till tals i referatet och påpekar att syftet med de svenska truppinsatserna i Afghanistan varit dunkelt. Att krig skulle föras har stått klart, men de bakomliggande skälen har aldrig preciserats fullt ut.
Bland övriga fredsaktivister i Degerfors nämns särskilt Maj Britt Theorin, Thage G. Peterson, Stig Henriksson och Stina Oscarsson plus ett antal deltagare från våra nordiska grannländer.
Emellertid visade det sig att sista ordet inte var sagt med Tord Björks inlägg. I nr 36/2016 av Internationalen tog nämligen historikern Håkan Blomqvist till orda i en debattartikel och hävdade att man i Östvärmland försökt…
”… gifta ihop den hedervärda fredskamp som vänder sig mot kärnvapenhot, militär upprustning och ett svenskt Natomedlemskap med några av de mest antidemokratiska resterna från 70-talets vänster – rester som numera legitimerar Bashar al-Assad- diktaturen i Syrien och Putin-regimens anspråk i namn av fred och anti-imperialism. Bland de närvarande i Degerfors märktes forne maoistledaren Pål Steigan som, enligt Björks referat, gladdes åt Rysslands militära insats i Syrien, Anders Romelsjö som länge utmärkt sig för sitt urskuldande av Assad-regimen och Jan Myrdal med sina oöverträffade meriter i diktaturstöd.”
Vidare understryker Blomqvist att kravet på demokratiska fri- och rättigheter måste vara ett nödvändigt inslag i varje fredskamp värd namnet. Men den insikten hade inte slagit rot i Degerfors, fortsätter han, åtminstone inte bland aktivisterna i Folkets Hus. Däremot hade många deltagare djupt rotade föreställningar om att världen av i dag, precis som under kalla kriget, är delad i två läger. Just det synsättet fick i en tidigare epok kommunister att urskulda Stalins terror – några gör det alltjämt… – och i dag att överse med Putins olika mått och steg.
Självständig kamp för alla förtryckta folks politiska och sociala rättigheter är vad Blomqvist anbefaller. Tänker vi inte på egen hand, litar till egna krafter och står upp för jordens fördömda, så riskerar vi att oavlåtligt gå andras ärenden. Ja, man löper kort sagt risken att förvandlas till nyttig idiot.
I en redaktionell kommentar sluter Internationalen förbehållslöst upp bakom Håkan B:s inlägg. Man betygsätter fredsmötet i Degerfors som en ”mycket problematisk sammankomst” och medger att Tord Björks artikel fick en alltför ”positiv inramning”.
Men var står jag då själv i denna ideologiska tvekamp?
Jo, för det första tror jag att Håkan Blomqvist – som är något av Internationalens grå eminens och bland mycket annat har skrivit en utsökt bok om den tragiske Nils Flyg – våldsamt överdriver risken för ett framtida äktenskap mellan diverse mer eller mindre giftaslystna parter. Om Pål Steigan friar till Maj Britt Theorin och Jan Myrdal till Stina Oscarsson, så lär inte en enda människa behöva vända på slantarna för att köpa lysningspresenter.
För det andra menar jag att Blomqvist säger något högst väsentligt, när han varnar fredsaktivister och andra för att binda upp sig till ett av stormaktslägren. Jag har i dagarna läst Diana Johnstones Drottningen av kaos: Hillary Clinton och USA:s utrikespolitik (Karneval, 2016) och slagits både av författarens distinkta analyser och närmast programmatiska motstånd mot att kritisera Putins Ryssland – trots att hon reserverar 60 boksidor för just Putin och hans kejsardöme. Sant är att USA för sina ständiga krig, men lika sant är att Ryssland steg för steg utvecklas i auktoritär och anti-demokratisk riktning och bygger ut sin militära potential. Jag påstår inte att bägge parter är lika goda kålsupare, men jag finner den enögdhet och den ensidighet som Johnstone ger uttryck för synnerligen problematisk.
Lockelsen att delta i tillsynes meningsskapande politiska projekt som är större än en själv bör inte underskattas.
För den lockelsen kan vi alla falla offer. Men det går som sagt också utmärkt att försöka tänka själv.
Ja, det finns sannerligen många skäl till att inte delta iden pågående synnerligen misstänkta kampen för fred tillsammans med en massa skumma stalinister och diktaturkramare. Vårt hopp står till att Blomqvist ställer sig i täten för en egen korrekt fredsrörelse, förslagsvis under parollerna: Fred på jorden! Stöd revolutionen i USA!
När Sovjetunionen angrep Finland 1939 blev de – samtidigt som de fördömde angreppet också påminda om det borgerliga Finlands brott emot mänskliga rättigheter 1918 – inte mer tagna på allvar än de som inte tog upp saken.
När Nazityskland bombade Storbritannien 1940 blev de antinazistiska svenskar, som samtidigt som de uttryckte sympati för britterna, inte mer tagna på allvar om de samtidigt kritiserade det brittiska klassamhället och dess imperialism.
Bland alla de hundratusentals människor som demonterade för USA UT UR VIETNAM var det få som gillade den nordvietnamesiska versionen av socialism. De hundratusentals som 2003 protesterade emot Irakkriget gjorde det inte utifrån några sympatier för Saddam Hussein.
Det s k ”enhetsfrontstänkandet” var inget som Komintern hittade på 1935, det hade tillämpats i århundraden i politiska sammanhang, både av ”höger” och ”vänster”, imperialister såväl som anti-imperialister. Det nya var att kommunisterna, i synnerhet de kinesiska kommunisterna, lyfte upp den taktiska metoden, gjorde den synlig och införlivade den i sitt politiska teoribygge.
Över huvud taget finns en problematisk moralism i mycket politiskt engagemang. Det viktigaste synes vara att ha en god moralisk huvudkudde, att själv framstå som ”god”, i alla fall inför sig själv, inte att uppnå något resultat.
Givetvis finns det förbindelsepunkter. Man har nog mindre chans att nå någonvart om man framstår som flåbuse (men man kan ändå komma rätt långt, jfr SD). Men det viktiga är inte moralen, det är resultatet. Den som är så upptagen med att framstå som ”ren” att han aldrig kommer till skott uppnår ingenting.
Lite gammaldags hederlig management skulle kunna göra stor nytta i den systemkritiska politiken.
Hej Mats P!
Du citerar Blomqvist när han skriver att ”kravet på demokratiska fri- och rättigheter måste vara ett nödvändigt inslag i varje fredskamp värd namnet”. Varför, undrar jag. Ta Syrienkriget. Vilka parter ingår? Syrien, USA, Turkiet, Iran, Saudiarabien, Ryssland, Arabemiraten, Irak med flera. Vilka av parterna ska man rikta kravet på demokratiska fri- och rättigheter till? Och varför just Syrien, som jag antar att Blomqvist menar? Varför? Denna ståndpunkt riskerar väl mest att splittra fredskampen. Varför inte gå samman om det som väldigt många stater och människor borde kunna enas om, alltså folkrätten. Alltså USA ut ur Syrien, och låt Syriens folk själva bestämma sin framtid.
USA-imperialismen har varit framgångsrik i sin propaganda att de står för mänskliga rättigheter m m och att demonisera, förvirra och passivisera krigsmotståndarna. För vem vill bli anklagad för att vara al-Assad-, Gaddafi- eller Putin-vän. Men det var ej al-Assad som startade ett krig under falska premisser om massförstörelsevapen som dödade ca en miljon människor. Det var George W Bush som gjorde det. Al-Assad stödde ej jihadister som förstörde Libyen och dödade ca 50 000 människor, samt en massa flyktingar. Det var Barack Obama och Hillary Clinton (med ett skratt) som gjorde det. Om nu al-Assad ej vill ha ISIS (som halshugger barn som har blivit filmat) i sitt land, så bör vi stödja honom, då står vi upp för den grundläggande mänskliga rättigheten, den att få leva. USAs krig via ombud har idag resulterat i ca 40 000 dödade i Syrien.
Kalla mig gärna Ryssvän eller Kinavän, jag är van från FNL-arbetet. Då anklagades jag/vi också för det.
Mats P!
Jag har också nyligen läst Diana Johnstones bok om Hillary Clinton, men jag tycker inte att det är speciellt problematiskt att hon inte är speciellt kritisk mot Putin. Våra mainstream medier översvämmas av kritik och hat mot Putin och det är skönt att slippa det ibland. Du ansluter dig själv till denna kritik genom ditt ordval, som ”Putins kejsardöme”.
När jag upptäckte att många krönikörer började skriva om Putins ”råttliknande ansikte” eller ”iskalla fiskögon” då började jag förstå vad som var på gång. Du skriver att Ryssland under Putin ”steg för steg utvecklas i auktoritär och antidemokratisk utveckling”. Då måste jag fråga – när var Ryssland antiauktoritärt och demokratiskt enligt dig? Var det under Jeltsin? Under den tiden var Ryssland populärt i väst när de hade en fyllhund som ledare och deras krigsmakt låg mer eller mindre för fäfot, folk fick inte ut sina löner eller pensioner och s k oligarker stal så mycket de kunde av statens egendom. T o m valutareserven försvann i tomma intet och medellivslängden sjönk med 10 år.
När Putin pratar om den tiden som en ”geopolitisk katastrof” så påstås han drömma om att återupprätta Sovjetunionen. Att Ryssland upprustar är inte så konstigt när Nato tränger sig på och försöker sno åt sig Rysslands enda flottbas som är isfri året runt. Putin har naturligtvis läst Brzezinski förslag på att stycka upp Ryssland som man styckade upp Jugoslavien.
Om man är rädd för vilket sällskap man ska hamna i om man kämpar för fred så kanske man ska avstå. Jag var också med i FNL-grupperna och är van vid att om man är ”vänster” drabbas man alltid av ”guilt by association”, något som borgerligt sinnade aldrig behöver uppleva.
Jag tycker faktiskt det är rätt anmärkningsvärt att inte några liberaler, som alltid säger sig kämpa för mänskliga rättigheter och demokrati, reagerat på USAs anspråk på världsherravälde. För det var det Putin gjorde när han kritiserade den monopolära världen och därför blev så avskydd i väst.
Håkan Blomqvists oro för att fredsmötet i Degerfors var ett uttryck för att vad Mats Parner kallar att många hade ”djupt rotade föreställningar om att världen av i dag, precis som under kalla kriget, är delad i två läger.” saknar grund. Även Parner talar därför förbi målet och plöjer vidare i gamla spår istället för att söka ta reda på vad som händer nu och förhålla sig till det.
Intressant är vad yngre aktivister som var med på mötet säger. Aslak Storaker från Norge som talade om Syrien visade på att det trots stor skillnader i synen på kriget mellan trotskister med amma syn som Blomqvist och andra inom vänstern i Norge så finns det också samstämmighet t ex i frågan om nej till utländsk inblandning. Hans anförande finns på nätet tillsammans med de andra, se länk nedan.
Här en översikt över debatten:
Intressantast är Agnes Källs artikel ”Till den oengagerade ungdomens försvar” publicerad i pappersupplagan men glädjande nog också på nätet.
En central tankegång hos Agnes är: ”Bekymret, som jag ser det, är att den ålderstyngda organisationen inte förmår tilltala ungdomen med ett språk som griper tag snarare än avskräcker med sin elitism. Ett språk som uttrycker tolerans och jämlikhet, i bemärkelsen att alla synpunkter och infallsvinklar som luftas i rummet bemöts och värderas på ett likvärdigt sätt. Och, inte minst, ett språk som ryms i den individualistiska tankevärlden och tydliggör att fredsfrågan angår var och en av oss. En förutsättning för att komma tillrätta medåldersproblemet är att inte på förhand döma ut ungdomar som okunniga eller ointresserade, utan att släppa in dem i diskussionen och låta dem ge uttryck för sina funderingar. Oavsett hur oupplysta och/eller språkligt vulgära de tankarna sedan må låta, ska de tas på allvar.”
Hon skriver också ”Fredsaktivism går till exempel utmärkt att kombinera med både feminism och miljömedvetenhet. Politiskt intresserade ungdomar kommer sannolikt inte att ansluta sig till organisationer som på minsta sätt framstår som antifeministiska. Därmed kan det också tyckas oförnuftigt att trotsa den politiska korrektheten på områden där den inte gör någon skada. (Jag tänker till exempel på irritationen som äldre personer i min närvaro visat över könsneutrala pronomen, eller uttryck som ”n-ordet”).”
Agnes slutar med vad rörelsen kan göra för att få med sig fler: ”öppenhet, bredd och tolerans förmå fånga upp reflekterande ungdomar på vägen.”
Betecknande nog är det inte denna centrala diskussion som lett till debatt. Istället är det Håkan Blomqvists skarpa kritik mot den artikel jag skrev om fredsmötet i Internationalen.
”Fredsmöte” i härskande klassers tjänst är rubriken på Blomqvist angrepp, ett möte vars fredsavsikter sätts inom parentes. Han oroar sig för att mötet söker ”gifta ihop den hedervärda fredskamp som vänder sig mot militär upprustning, kärnvapenhot och svenskt Natomedlemskap med några av de mest antidemokratiska resterna från 70-talsvänstern.” Till slut undrar han om inte Degerforsmötet är ett åskådningsexempel som visar risken att förvandlas till ”nyttiga idioter i härskande klassers tjänst.”
Det får man tacka för. Hans angrepp har väckt reaktioner både här och där. Om man ska vara elak så kunde man föreslå en undersökning av åldern för styrelsen i FiB/K där Agnes är medlem och ledningen för SP för att undersöka hur stor andel är rester av gammal 70-talsvänster.
Mats Parner ifrågasätter också att artikeln var så okritisk, ja att den var ”hundraprocentigt välvilligt”. Till hälften är min artikel om fredsmötet en genomgång av erfarenheter i de olika länderna vilket också är anledningen till titeln. Eftersom jag är folkrörelseaktivist intresserar jag mig för den typ av diskussioner som Agnes för, där Stig Henriksson förslag om att förnya fredsrörelsens arbete med Pridefestivaler och Missing People medan Stina Oscarssons vision om samgång mellan feministiska, miljö- och fredsrörelsen tas upp som det mest okritisk positiva på mötet.
Istället för detta innehåll är det att jag refererat vad Pål Steigan sagt om ökat kärnvapenhot som Parner reagerar på. Detta tillsammans med att jag berättat vad Jan Myrdal sagt på sitt ”oefterhärmliga sätt”, kallas artikeln hundraprocentligt välvilligt.
Om Internationalens läsare läser det som hundraprocentigt välvilligt är jag inte säker på. Dem tilltror jag eget omdöme inklusive förmåga att själva dra slutsatser om vilken typ av möte det var, utifrån att flera kända namn från olika håll nämndes i Artikeln. Parners slutkläm är att ”För det andra menar jag att Blomqvist säger något högst väsentligt, när han varnar fredsaktivister och andra för att binda upp sig till ett av stormaktslägren.” Det kan man hålla med om, men det var ingen tydlig tendens till det på mötet.
Fler har reagerat:
Pelle Sunvisson tar mötet i försvar mot Blomqvist. FiB/K ordförande stämmer lika lite som Agnes in i Blomqvist bild av övervintrare från 70-talet på väg att fösa fredsrörelsen i armarna på Ryssland.
Anders Svensson, trotskist, medlem SP och Sveriges mest lästa vänsterbloggare tar både Blomqvist och redaktionen i örat.
Anders Romelsjö, en annan mycket läst vänsterbloggare ifrågasätter också Blomqvist och redaktionen.
Knut Lindelöf har också ett inlägg i frågan.
Mer lär komma. Jag får in ett svar i Internationalen i denna vecka då ytterligare tre inlägg kommer att publiceras. På facebook har kritiken mot min artikel varit mycket hätsk.
Fredsmötet har också tagits upp på andra håll. Dels i den tryckta upplagan av FiB/K samt Sören Sommelius två blogginlägg om mötet: Kärnvapenfri zon i Norden! och Skapa fred på nordiskt vis!
Erik Göthes anförande om folkrätten finns både skriftligt och på video. Där framgår bl a. att ”Ryssland annekterade Krim i strid med FN-stadgan.” en klassisk ståndpunkt inom FiB/K.
Länkar till alla anföranden hittar man här.
För egen del ser jag diskussionerna om organisering av aktiviteter som mest intressant. Aslak Storaker och jag talade en hel del och om Odessamassakern och hur opinionen ska kunna få upp ögonen för en mer nyanserad bild av Ukrainakonflikten, för övrigt en fråga där Internationalen gjort mycket för att bryta med ensidig historieskrivning.
Det är påtagligt att i det mycket lilla växer det något bortom de skiljelinjer som Blomqvist ser så centrala, något mer i linje med Agnes, Pelle och Aslaks synsätt som är mer tolerant och samtidigt mer fokuserat på att komma vidare.
Det oroväckande är att så få människor engagerar sig mot USAs angreppskrig (som våra egna regeringar gett stöd till).
Och visst är det märkligt att som Håkan Blomqvist rikta krav på demokratisk oförvitlighet mot länder som angrips.
Det har ju varit ett av USAs svepskäl, för att angripa t ex Irak, Afghanistan, Libyen och Syrien.
Vad blir det av en ”fredsrörelse” som börjar med att använda angriparmaktens främsta doktrin för krig (”att regimförändra”, ”demokratisera” m m)?
En fredsrörelse måste börja med att urskilja vad som är legitimt och illegitimt i konflikten. Vad säger folkrätten, hur ser historiken angående ”krig genom ombud ut”. Finns det historiska paralleller, som kan förklara?
Vad är rimligt att säga, för att motverka den inhemska krigspropagandan (som verkligen har brett ut sig)?
Hur ser riskerna ut för att USAs fortsatta krig leder till världskrig?
I detta arbete behövs en strävan efter bredd och folklig enighet.
Att det inte var några protester mot bombningen av Libyen och mordet på Gaddafi 2011 berodde kanske på att det hela troddes vara en del av en ”arabisk vår” där diktatorer skulle störtas. Om jag inte minns fel sköts startskottet av Obama i ett tal på ett universitet i Egypten 2010 där han uppmanande till detta. Eller minns jag fel?
Gunnar!
Såvitt jag kan förstå begränsas det ”legitima” till att det är tillåtet för en stat att försvara sig mot angrepp med våld, däremot aldrig att angripa någon annan. Detta är en regel som bör försvaras eftersom det är den enda tänkbara regel som i någon mån kan skydda människor mot krigsvåld. Vilket är ett gott skäl, helt oavsett hur staterna ser ut.
Från mitt perspektiv är stater bara en sorts organiserade maffior. Låt vara att en del av dem delvis har tämjts via långdragna förhandlingar med sin egen utsugningsbas. Det finns inget skäl att försvara någon sådan – utom just för att undvika att utsättas för andra staters ännu värre våld.
Om alla stater respekterar gränser slipper man detta.
Folkrätten är väldigt tydlig i vad som gäller. Rätt till självförsvar föreligger om en stat angrips militärt. Ingen stat har rätt att angripa en annan stat med militärt våld.
Endast FN:s säkerhetsråd kan besluta om sanktioner eller militära aktioner och verkställa detta. Alla så kallade allianser genomförda av USA och Storbritannien som i Irak är i strid med folkrätten och därmed olagliga.
När det gäller slakten av Gadaffi liksom den brutala hängningen av Saddam Hussein så var den nog en medveten avsiktsförklaring till hela världen för den som motsätter sig den amerikanska hegemonin.
Gunnar T frågar sig ”Hur ser riskerna ut för att USA fortsatta krig leder till ett tredje världskrig?”. Relevant fråga. Är det inte faktiskt så att det tredje världskriget sedan länge redan är igång. Hur definieras det tredje världskriget? Stora regional krig pågår sedan 25 år. I indiska sjön pågår redan uppladdningen mellan USA och Kina som samverkar med Ryssland i konflikten.