Av Partick Lawrence (Mångårig utlandskorrespondent, författare och essäist, många böcker och utmärkelser. Utrikeskommentator i 25 år. Först med att avslöja Russiagate-bedrägeriet.)
Vi uppmanas vid varje steg att avfärda allt som Vladimir Putin säger som vore det motsatsen till allt vad sanning innebär. De av oss som ändå behåller fattningen, medan alla omkring oss tappar sin, och skyller det på oss, riskerar få sparken när vi tar Rysslands president på allvar.
Strunt i det. Det är dags att helt enkelt avfärda dem som avfärdar.
I Oliver Stones långa intervju för fem år sedan observerade Putin att det är omöjligt att arbeta tillsammans med amerikanerna eftersom allt hålls som gisslan av valomgångarna. Så sant som det är sagt. Så illa att många av oss inte är kapabla att lyssna till den ryske ledaren på denna punkt och från det lära oss något om vårt post-demokratiska systems bristande funktionsförmåga.
Inrikespolitik – vad går hem i Peoria* och allt sån´t – bestämmer utrikespolitiken. Detta var Putins poäng. Och när valtaktik bestämmer utrikespolitiken blir utrikespolitiken ren uppvisning. Det vill säga helt oseriös eftersom allt de goda människorna i Peoria någonsin får från Washingtons politik är oseriösa presentationer av händelser och taktik som har mycket lite med verkligheten att göra.
Amerika har startat krig utifrån vad de politiska kandidaterna tror går hem i valet i Peoria. Otaliga liv har offrats för den ene eller andre politiska kandidatens eller partiets sak.
Som de bortgångna Robert Parry och Gary Sick fastslog, finns det gott om skäl att misstänka att Reagans kampanj var en konspiration tillsammans med Iran under 1980 års presidentvalskampanj, för att fördröja frisläppandet av den amerikanska gisslan vid USA:s ambassad i Teheran till efter valdagen den 4 november.
Vad som än hände, mellan Reagans folk och mullorna i Iran, så framställde sig den store kommunikatören som den store räddaren av gisslan, som alltså frisläpptes den 20 januari 1981, samma dag som Reagan installerades efter segern över Jimmy Carter.
Nu har vi Ukraina-frågan och vi behöver inte göra oss besvär att finna ”riktiga skäl”. Det är nu självklart uppenbart att vi bevittnar två krig när Ukrainas beväpnade styrkor möter den ryska militären. Det är det ”önskade kriget”, metakriget skulle man kunna säga. Och det är det verkliga utkämpade kriget, kriget som äger rum på marken helt konkret.
Bidenadministrationen har från första stund tagit ställning för att utkämpa det ”önskade kriget” eftersom bibehållandet av folkligt stöd för denna fruktansvärda dårskap är väsentlig för att hålla det igång. Och när mellanårsvalet nu närmar sig, så driver administrationen och tjänstemännen i den liberala pressen fram det ”önskade kriget” med en styrka lik D-dagsgeneralerna.
”Stanna hos oss, alla ni som viftar med blågula fanor. Glöm inflationen och vad ni måste betala för en liter bensin eller ett paket vetebröd. Vi håller på att få detta avklarat. Tidvattnet har vänt. De goda, modiga, självuppoffrande ukrainarna vinner över de plundrande, förövare av krigsbrott, samhälleförstörande, brutala – de för alltid brutala – ryska styrkorna. Tappa inte modet. Stöd oss den 8 november som vi stöder Ukraina”.
Det här är planen, själva framställningen.
Inom parantes tor jag inte att denna goja kommer att göra ett dugg skillnad för de amerikaner som är dåraktiga nog att gå till valurnorna nästa vecka. Men Vita Huset och det demokratiska fältet måste förmedla detta eftersom republikanerna dagligen hamrar på dem om det irrationella i deras slösaktiga engagemang för ett proxykrig på marken som helt enkelt inte kan vinnas.
Förbudet att rapportera från fronten
Det ”önskade kriget” har avvikit från det utkämpade kriget mer eller mindre ända sedan invasionen inleddes den 24 februari. Det är därför västkorrespondenter, med brist på mod och integritet, är nöjda med att anpassa sig till regimen i Kievs förbud att rapportera från frontlinjen. I stort sett är det dessa korrespondenter som rapporterar om det ”önskade kriget”.
Men gapet mellan det ”önskade kriget” och det utkämpade kriget ser nu ut att vidgas kraftigt. Å ena sidan ser Ukrainas beryktade motoffensiver i augusti ut att ha slocknat utan några väsentliga vinster. Vi har också Rysslands inkallande av 300.000 reservister och utnämningen av Sergei Surovkin. Denne är inte någon tramsgeneral, utan den som framgångsrikt ledde Rysslands bekämpande av Islamiska staten i Syrien. Denne är nu övergripande befälhavare över alla ryska operationer i Ukraina.
Å andra sidan har vi … mellanårsvalet. Sedan sommaren, när demokraternas utsikter inför den 8 november blivit allt svagare, har de som kritiserat det ”önskade kriget” blivit allt djärvare i sina avvikande beskrivningar av det utkämpade kriget.
Jag kan ha fel, men den sista fasen i det ”önskade kriget” började den 12 oktober, med en månad kvar till mellanårsvalet, när The New York Times citerade Lloyd Austin, som sade att Ukrainas offensiver kommer att fortsätta långt in på vintern och att Rysslands senaste attacker på Ukrainas infrastruktur har stärkt Västs enighet och beslutsamhet att fortsätta stödet till regimen i Kiev.
”Jag förväntar mig att Ukraina kommer fortsätta att göra allt de kan under vintern för att återvinna terräng och vara framgångsrika på slagfältet” sade USA:s försvarsminister efter ett möte med Natoledningen i Bryssel ”och vi kommer att göra allt vi kan för att säkerställa att de har vad som behövs för att vara framgångsrika”.
Austins kommentar tycks mig visa på en viktig avvikelse från verkligheten. Enligt alla tillgängliga uppgifter är inga av ovanstående påståendena sanna. Ukrainas motoffensiver, efter det att deras trupper marscherat in genom en öppen dörr i nordöst, har de inga framgångar att visa upp, och nu är de på väg mot en försvagande vinter. Västs beslutsamhet, vilket inte är en hemlighet för någon, även för Times, ser allt vingligare ut.
Men grejen med det ”önskade kriget” är att: Vad som sägs behöver inte vara verkligt eller på något sätt sant; det behöver bara upprepas gång på gång.
Att vända på steken
I söndags publicerade Times en lång text av Andrew Kramer under rubriken ”Med västliga vapen vänder Ukraina på steken i artillerikriget”. Underrubriken var ännu fetare: ”I södra delen av Khersonregionen har Ukraina nu övertaget i räckvidd och precisionsstyrning av artilleri, raketer och drönare, vilket utraderar en tidigare avgörande rysk fördel”.
Wow, utropade jag över min fjärde kopp morgonkaffe. Att vända på steken, radera ut Rysslands överlägsenhet i artilleri: Det är mycket vändande och utraderande nu.
Kramers rapport baseras på intervjuer med en ukrainsk fänrik, en löjtnant, en major och en polsk konsult, stationerad i Gdansk – alla – i klarspråk uttryckt – soldater för det ”önskade” kriget. Deras snack är fullt av garderande önsketänkande: ”Vi kan nå dem och de kan inte nå oss” … ”One shot, one kill” … ”I vinter blir det Stalingrad för dem”. Vilket är fullkomligt intetsägande.
Kramers bedömningar, som inte är annat än ekon av de ovan nämnda källorna, är alltså på samma linje.
”Det finns inget att missta sig på, de olika framgångarna fullständiga genombrott på sydfronten… Ukraina har nu artilleriöverlägsenhet i hela området… Eldkraften har helt ändrat balansen i söder…”
Dessa uttalanden är den absoluta motsatsen till vad man läser hos andra källor än Kramers – och han borde skämmas över att återge dem som tillförlitliga.
Här är ett slarvigt uttalande från en löjtnant: ”Vi hör många rykten om att de håller på att överge sina första försvarslinjer”.
Kramer verkar vara korrekt här: Löjtnanten har alldeles säkert hört många rykten av detta slag. Men det är just det. Jag läser många rapporter om att ryska styrkor, efter att ha evakuerat boende i Kherson, sänder in ingenjörstrupper som ihärdigt befäster staden för ett försvar som kan vara nödvändigt de kommande månaderna.
Jag måste säga att genom att läsa Kramers aktstyckeen har jag kommit till den punkt då jag önskar söka upp en lugn plats där de har kakor, brädspel och mjuka filtar – och inga mainstream dagstidningar, inget NPR och inget BBC. Hans aktstycken skildrar kriget allt mer fantasifullt ju närmare mellanårsvalet vi kommer.
Alexander Mercouris, den Londonbaserade rapportören/analytikern, använder en timme varje kväll till att analysera sakernas tillstånd på marken i Ukraina. Han använder alla tillgängliga källor med den vederbörliga försiktighet som hans arbete kräver.
Dessa källor kommer från många håll: Västliga mainstreammedier, västliga oberoende, ryska mainstream-, ryska oberoende, ukrainska av alla slag, samt helt andra källor. Han skall ha all heder för den exceptionella noggrannheten i sina rapporter och hans ofta nyanserade politiska analyser – som till exempel när han senast tog sig an kollapsen av traditionell Ostpolitik i tysk politik.
Mercouris påpekar klokt att Ryssland är lite bekymrade över det nuvarande kriget och bedriver det förda kriget enligt endast verkliga, taktiska och strategiska överväganden – inte utifrån hur varje givet drag avspeglar sig i Västmedier.
Enligt hans uppfattning har Ukraina nästan uttömt sina krafter. Västmakterna håller på att få slut på vapen. Ryska styrkor börjar gradvis att avancera igen och uppladdningen av ryska trupper och materiel – alla som vill se kan se det – kan förebåda ett eller annat större angrepp, möjligen ett knockoutslag de närmaste månaderna.
Medan jag inte har rapporterat direkt om någon av frågorna som reses här, så leder de övervägande bevisen som presenterats mig till slutsatsen att rapporter som Mercouris’ är långt mer vederhäftiga än vad västmedia erbjuder och att västmedier primärt schackrar med den propaganda som det nuvarande kriget skapats av.
Det blir intressant att se vad som händer med amerikanska mediers reportage från Ukraina när mellanårsvalet är över och det inte finns något mer för demokraterna att vinna eller förlora. Vid en viss punkt kommer det förda krigets verklighet att bli alltför tydlig och påträngande för att kunna förvrängas, fördunklas eller lämnas orapporterad.
Vad gäller Russiagate, när Times och alla medier som bara apat efter hade avslutat allt sitt ljugande och desinformerande och korthuset rasade, så smög de tyst ut genom en sidodörr. Jag ser ingen chans till detta i Ukrainas fall. Amerikanska medier hjälptes åt att skapa Russigate ”out of whole cloth”. Konflikten i Ukraina är för verklig för allt detta.
Jag förväntar mig att USA-administrationen och dess medier efter valet kommer att ägna mindre kraft åt det ”önskade” kriget. Möjligen kommer man att försöka få det att överensstämma något mer med det verkliga kriget. De blir tvungna att tänka på sådant som att verkligheten sakta men säkert kommer i kapp dem, och att de inte kan få ett krig att försvinna.
Vinjettbilden från originalartikeln: Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg och USA:s försvarsminister Lloyd Austin, den 12 oktober (Foto: U.S. Secretary of Defense)
