Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg, t v, och Ukrainas president Volodymyr Zelensky i Kiev, 31 oktober 2019. (Foto. NATO, CC BY-NC-ND 2.0)
Bidenadministrationens insisterande på att Nato skall utvidgas har gjort Ukraina till ett offer för USA:s missuppfattade och ouppnåeliga militära strävanden skriver Jeffrey D Sachs på Consortium News 24 maj. Här i översättning av Henrik Linde
George Orwell skrev i boken 1984 att ”Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden: den som kontrollerar nuet kontrollerar det förflutna”.
Regeringar arbetar obevekligt med att förvränga allmänhetens uppfattning om det förflutna. Vad gäller Ukrainakriget så har Bidens administration gång på gång hävdat att det startade med en oprovocerad attack av Ryssland den 24 februari år 2022.
I själva verket provocerades kriget fram av USA under upptakten till kriget på det sätt som ledande amerikanska diplomater hade förutsett under årtionden. Då de menat att kriget kunde ha undvikits och nu bör avbrytas genom förhandlingar.
Erkännande av att kriget var framprovocerat hjälper oss att förstå hur det skall kunna stoppas. Det rättfärdigar inte Rysslands invasion. Ett mycket bättre tillvägagångssätt för Ryssland kunde ha varit att intensifiera diplomatin med Europa och den icke västerländska världen för att förklara och motarbeta USA:s militarism och ensidighet.
I själva verket opponerar sig många världen runt mot USA:s obevekliga framstötar för att vidga Nato, så rysk diplomati i stället för krig skulle troligen kunnat vara framgångsrik.
Två huvudprovokationer
Gruppen kring Biden använder oupphörligen ordet ”unprovoked”. Nu senast i Bidens huvudtal på krigets första årdag samt i det nyligen gjorda Nato-uttalandet liksom i det senaste G7-uttalandet.
Mainstream media, vänligt inställda till Biden, upprepar som papegojor vad som sägs av Vita Huset. New York Times är huvudboven och beskriver invasionen som ”oprovoceraad” inte mindre än 26 gånger i fem ledare, fjorton opinionsbildande kolumner av NYT-skribenter och sju gästtexter.
Läs också: Caitlin Johnstone: Unprovoked!
Det utfördes i själva verket två huvudsakliga provokationer av USA. Den första var USA:s avsikt att låta Nato utvidgas till Ukraina och Georgien för att omringa Ryssland av Nato-länder i Svartahavsregionen. (Ukraina, Rumänien, Bulgarien, Turkiet och
Georgien här uppräknade i motsols ordning).
Den andra var USA:s roll i installerandet av en russofobisk regim i Ukraina genom våldsamt störtande av Ukrainas pro-ryska president Viktor Janokovitj i februari 2014. Det öppna kriget i Ukraina började för nio år sedan, inte i februari 2022, som USA:s regering, Nato och G7-ledarna vill få oss att tro.
Biden och hans utrikespolitiska team vägrar att diskutera dessa rötter till kriget. Att erkänna dessa förhållanden skulle underminera deras administration på tre olika sätt.
För det första skulle det visa på hur kriget kunde ha undvikits, eller stoppats tidigare, och sparat Ukraina från sin nuvarande förödelse och USA från utgifter på mer än 100 miljarder dollar fram till dags dato.
För det andra skulle det visa på Bidens personliga skuld till kriget genom sitt deltagande i kuppen mot Janokovitj och innan dess som en trogen stödjare av det militärindustriella komplexet och mycket tidig förespråkare för Natos utvidgning.
För det tredje skulle det tvinga Biden till förhandlingsbordet, vilket skulle underminera administrationens fortsatta kraftinsatser för Natos expansion.
Kontrollera arkiven
Arkiven visar ovedersägligen att USA:s och Tysklands regeringar upprepade gånger lovat Sovjetunionens president Michail Gorbatjov att Nato inte skulle utvidgas ”en tum österut” när Sovjetunionen upplöste militäralliansen Warszawapakten.
Trots detta inleddes USA:s planering för Natos expansion tidigt på 1990-talet, långt innan Putin blev Rysslands president. År 1997 preciserade den nationelle säkerhetsexperten Zbigniew Brzezinski tidslinjen för Natos expansion med anmärkningsvärd precision.
USA:s diplomater och Ukrainas egna ledare visste mycket väl att Natos utvidgning kunde leda till krig. Den amerikanske statsmannen George Kennan kallade Natos utvidgning ett ”ödesdigert misstag” och skrev i The New Statesman att ”Ett sådant beslut kan förväntas uppröra de nationalistiska, antivästländska och militaristiska tendenserna i rysk opinion; ha en skadlig effekt på utvecklingen av rysk demokrati; återställa atmosfären av kallt krig i de öst-västliga relationerna och driva rysk utrikespolitik i en riktning som bestämt inte är till vår fördel”.
President Bill Clintons försvarsminister William Perry övervägde att avgå i protest mot Natos utvidgning. När han påminde sig dessa kritiska moment under mitten av 1990-talet sade han följande år 2016:
”Vår första åtgärd, som verkligen ledde oss in på en felaktig riktning, var när Nato började utvidgas, genom anslutning av östeuropeiska stater, några av dessa med gräns mot Ryssland. På den tiden arbetade vi nära Ryssland och de började vänja sig vid tanken att Nato kunde vara en vän i stället för en fiende … men de upplevde det som mycket obehagligt att ha Nato precis vid sin gräns och de vädjade starkt till oss att inte fortsätta med det”.
År 1998 sände William Burns, då USA:s ambassadör i Ryssland och nu chef för CIA, ett telegram till Washington där han uttryckte en allvarlig varning för stora risker med Natos utvidgning:
”Ukrainas och Georgiens strävan efter Natomedlemskap rör en öm punkt i Ryssland, det skapar allvarliga konsekvenser för stabiliteten i regionen. Inte bara upplever Ryssland en inringning och försök att undergräva Rysslands inflytande i regionen. De fruktar också oförutsägbara och okontrollerbara konsekvenser som allvarligt skulle skada Rysslands säkerhetsintressen. Experter berättar för oss att Ryssland särskilt är bekymrade över den starka splittringen i Ukraina vad gäller Nato-medlemskap. Där särskilt det etniskt ryska samhället är emot medlemskap, vilket kan leda till en stor splittring, som inbegriper våld och som värst inbördeskrig. Vid denna eventualitet måste Ryssland ta ställning till om de måste ingripa. Ett beslut som Ryssland inte vill ställas inför”.
Ukrainas ledare var klart medvetna om att påtryckningar för att Nato skulle utvidgas till Ukraina skulle betyda krig. Zelenskys tidigare rådgivare Oleksij Arestovytj deklarerade år 2019 i en intervju att ”priset för att gå med i Nato är ett stort krig med Ryssland”.
Under åren 2010–2013 drev Yanukovych på för neutralitet i samklang med den allmänna opinionen. USA arbetade i hemlighet för att störta Yanukovych, vilket fångades livligt på bandupptagningen av telefonsamtalet mellan USA:s biträdande utrikesminister Victoria Nuland och USA:s ambassadör Geoffry Pyatt där de, veckorna före det våldsamma störtandet av Yanukovych, planerade för den regering som skulle ersätta hans.
Nuland gör det klart under samtalet att hon har samarbetat nära med den dåvarande vicepresidenten Biden och hans nationelle säkerhetsrådgivare Jake Sullivan. Samma Biden-Nuland-Sullivan-grupp som nu är i centrum för USA:s politik gentemot Ukraina.
Efter störtandet av Yanukovych bröt kriget ut i Donbass, samtidigt som Ryssland gjorde anspråk på Krim. Ukrainas nya regering vädjade om medlemskap i Nato och USA rustade och hjälpte till att omstrukturera den ukrainska armén för att göra den synkroniserad med Nato. År 2021 satsade Nato och Biden-administrationen starkt på Ukrainas framtid i Nato.
I den omedelbara upptakten till Rysslands invasion var Natos expansion en central fråga. Putins utkast till ett Nato–Ryssland fördrag (17 december 2021) uppmanade till ett stopp för Natos utvidgning.
Rysslands ledare angav Natos utvidgning som orsak för kriget vid Rysslands nationella säkerhetsråds möte den 21 februari 2022. I sitt tal till nationen samma dag deklarerade Putin att Natos utvidgning var ett huvudorsak till invasionen.
Historikern Geoffrey Roberts skrev nyligen:
”Kunde kriget ha förhindrats av en rysk-västerländsk uppgörelse som avbröt Natos expansion och neutraliserade Ukraina i utbyte mot en solid garanti för Ukrainas oberoende och suveränitet? Mycket möjligt”.
I mars 2022 rapporterade Ryssland och Ukraina om framsteg mot ett snabbt förhandlat slut på kriget grundat på Ukrainas neutralitet. Enligt Naftali Bennett, tidigare premiärminister i Israel, som var medlare, var en överenskommelse nära att nås innan USA, Storbritannien och Frankrike blockerade den.
Medan Biden-administrationen förklarar att Rysslands invasion är oprovocerad, fortsätter Ryssland med diplomatiska alternativ under 2021 för att undvika krig. Biden avvisar diplomati och hävdar att Ryssland inte hade någon talan över huvud taget rörande frågan om Natos expansion. Ryssland tryckte på för diplomati i mars 2022 medan Bidens team återigen blockerade ett diplomatiskt slut på kriget.
Genom att erkänna att frågan om Natos expansion är central för detta krig, förstår vi varför USA:s vapen inte kommer att få slut på kriget. Ryssland kommer att eskalera kriget med allt som är nödvändigt för att förhindra Natos utvidgning till Ukraina. Nyckeln till fred i Ukraina går genom förhandlingar baserade på Ukrainas neutralitet och Natos icke-expansion.
Biden-administrationens insisterande på Natos utvidgning till Ukraina har gjort Ukraina till ett offer för missuppfattning och ouppnåelighet i USA:s militära strävanden. Det är dags att sluta med provokationerna och förhandla om fred för Ukraina.
Jeffrey Sachs är verkligen en av fredens orubbliga förkämpar. Hans kunskaper och kontakter på insidan av hela skeendet kring kriget i Ukraina kan ingen seriös person vifta bort.
Dom som hävdar att invasionen av Ukraina är ett utslag av rysk imperialism får här rejält med smäll på fingrarna. Imperialismteorin är helt beroende av att invasionen var oprovocerad och således av medvetet förtigande av fakta.
Mycket som skrivs om Ukraina är snårigt och svårt att verifiera, men att invasionen var medvetet framprovocerad av USA måste nog betraktas som ett faktum.
Ibland så händer det här i livet att vi får för oss att en viss fras är jätteviktig. Knut L tror att frasen ”kriget var framprovocerat” är viktig, och han tror detsamma om sina bevis för frasen.
Låt mig jämföra med ”alla människors lika värde”. Den frasen upprepas otaliga gånger. Med darr på stämman ”bevisar” någon i TV-rutan att den-och-den förkastliga personen eller organisationen inte skriver under på ”alla människors lika värde”, och sedan är saken klar, tycker den värdegrundstroende. Men det är den ju inte, eftersom ”alla människors lika värde” inte är en meningsfull fras, liksom ”kriget var framprovocerat” inte är det.
Det är sant att ordet ”oprovocerat”/unprovoked” upprepas otaliga gånger. Men kan det inte bara vara en ”verbal tic”? De flesta beslutsfattare och journalister är inte språkligt medvetna. Fraser sprids epidemiskt som Karl Ragnar Gierow påpekade. På samma sätt som offentliga personer säger ”våra tankar går till …” när olyckor och brott sker, så har västliga offentliga personer börjar haka på ordet ”oprovocerat” när de babblar om kriget mot Ukraina. Glöm inte att Tage Danielssons ”Grallimatik – struntpratets fysiologi och teknik” är vårt hittills bästa språkvetenskapliga verk om offentliga uttalanden. Läs den.
Nå, till saken. Stormakter djävlas och provocerar. De skickar in sina operatörer i små stater. Ryska federationen hade inget på papper om att Nato icke skulle godkänna nya medlemmar. Då har det väl ingen betydelse vad den-och-den har sagt till Michail Gorbatjov? I varje fall är det ingen anledning för Vladimir Putin och hans åsiktsfränder att börja ett krig, som kommer att ha dödat hundratusentals människor innan det är slut.
Jeffrey D Sachs nöjer sig med att förespråka att ”fred i Ukraina går genom förhandlingar baserade på Ukrainas neutralitet och Natos icke-expansion”. Det är bättre än lindelof.nu-skribenterna menar att Ukraina måste stympas. Men även det hovsammare förslaget ”Ukrainas neutralitet” innebär att Ukraina inte skall vara fullt suveränt. Ett sådant avtal vore en anmärkningsvärd börda på ett land som inte anfallit grannstater. När Österrike och Finland påtvingats förbud mot att alliera sig med västländer, har motiveringen funnits att de anfallit österut på Tysklands sida. Något sådant har inte Ukraina gjort.
Felet med ”förhandlingar baserade på Ukrainas neutralitet och Natos icke-expansion” är hursomhelst att det inte är det som Vladimir Putin och hans åsiktsfränder är intresserade av. De vill ha ett geografiskt större Ryssland av etno-fascistiska skäl.
Frasen ”kriget var oprovocerat” är viktig för väst därför att den behövs för att framställa Ryssland som en ond imperialist.
Frasen ”kriget var framprovocerat” är viktig för att påvisa sanningen och historien bakom kriget.
Att Ryssland vill ha ett större Ryssland av etno-fascistiska skäl är trams. Ryssland har, efter att i många år försökt få stopp på Natos militära expansion till slut gripit till vapen.
Fascisterna hittar vi på den ukrainska sidan och etniciteten är en historisk faktor som komplicerar skeendet, men jag gissar att Ryssland skulle känt sig tvunget att ta till vapen emot Natos expansion till slut, även utan etniska skäl.
Jag vill resonera lite kring ordet ”provocera”. Som juridisk term är det inte en ursäkt. ”Provocerad” betyder att en tilltalad kan få lite lägre straff om där finns goda skäl för att en normal människa skulle förlora självbehärskningen under omständigheterna som rådde vid brottet. Det är alltid fråga om att den tilltalade begått ett grovt brott, och att den tilltalade saknat självkontroll. En beskrivning på Ryska federationens ledning?
Man kan även sätta ifråga huruvida en godtagbar provokation föreligger. Ingen har överskridit Ryska federationens gränser. Ingen har varit i närheten av att göra det, och ingen har heller ingripit på annat sätt i Rysslands inre angelägenheter. Stater väster om Ryssland har slutit sig samman i organisationer (EU och Nato), och stater har samarbetat militärt, det stämmer. Men det är tillåtet.
”Provokation” är ett vanskligt begrepp, eftersom det ”is in the eye of the beholder”. Lilla Finland var provocerande för Socialistiska rådsrepublikernas union: de vita hade besegrat de röda i inbördeskrig, Finland hade högerrörelser som Lappo, Finland ville inte ändra sin statsgräns som Sovjetunionen föreslog, och så vidare. Vjatjeslav Michailovitj Skrjabin Molotov erkände vid ett tillfälle, att det som var så rysligt provocerande med Finland, var själva dess existens: att en stat som nyss tillhörde ryska imperiet hade ett annat samhällssystem än Sovjetunionen, och var ett för Sovjetunionen icke smickrande jämförelseobjekt. (Det sista sade inte Molotov, men det var väl vad han kände.)
Slutligen vill jag ge en ointellektuell kommentar. I tisdags gnällde Vladimir Putin om att ”Ukraina provocerar oss!” när några drönare spräckte några rutor i Moskvas rikemanskvarter. Om jag vore Knut L, skulle jag sluta tala om ”provokation”, för att slippa nesan att låta som Vladimir Putin.
Jan Arvid G!
Om inte orden ”provocera/provokation” är användbara, hur ska man då karaktärisera de spända relationerna mellan Ryssland och USA-världen vid årsskiftet 2021-22? Jag är förvisso inte ensam om att använda dessa ord i sammanhanget. Känner mig i gott sällskap, även om en del lätt förblindade element i USA-världen ännu biter sig fast vid att Ukrainakriget är ”fullskaligt och oprovocerat”.
Knut L, om man menar att USA-världen bär huvudansvaret för de alltmer spända relationerna mellan Ryssland och USA-världen kan man skriva just ”USA-världens spänningsökande politik gentemot Ryssland”.
”Provokation” borde reserveras för kränkningar och inblandning, eller direkt hotfulla manövrer på eget eller internationellt territorium.
Själv har jag inte sagt ”oprovocerad”. Ramsor har inget värde.
Jan Arvid G!
Håller helt med. Ramsor har inget värde. Det viktiga är att vi förstår vad som hände i den långa upptakten till Rysslands militäroperation (olagliga militära intervention), som inleddes den 24 feb 2022.
Mina herrar!
I sammanhanget kan det också vara värt att tänka på att provokationer i vissa fall är strängt förbjudna, så strängt att den som i så fall agerar på provokationen går fri från straff, ja inte ens kan åtalas. Självfallet tänker jag på att poliser är förbjudna att vidta en brottsprovokation. Det vore naturligtvis en god sak att införa även detta i internationell rätt och i umgänge mellan självständiga stater.