Kritiska situationer och okritiska medier – berättelserna som dödar

För att kunna förstå världen runt oss behöver vi människor både metaforer och berättelser. Fakta och argument spelar naturligtvis roll, men de kräver en tolkningsbakgrund. Och det är nu som berättelserna kommer in. Så har det varit sedan mycket långt tillbaka i tiden. När Norge skulle bli en självständig nation behövde vi poeter, bildkonstnärer och historiker som kunde skapa de berättelser som skulle binda samman denna nation. Och varje härförare vet att han inte kan vinna kriget bara med vapen. Han måste också vinna kampen om berättelserna.

Den falska historien om kuvösbarnen
År 1990 fanns det en ung flicka som gav ett tårdrypande vittnesbörd om hur irakiska soldater hade tagit sig in på en förlossningsavdelning i Kuwait, de hade förstört kuvöserna och låtit nyfödda, prematura barn dö. Hon kallade sig Nayira. Vittnesmålet gjorde ett enormt intryck och det spelade en känslomässigt en stor roll i det första Gulfkriget mot Irak.

Problemet var att hela historien var en bluff. Nayira var dotter till Kuwaits ambassadör i USA. Hennes vittnesmål gjordes av en PR-byrå, och det hon berättade hade inget med verkligheten att göra.

Denna historia har allt; en ung gråtande flicka, för tidigt födda spädbarn, barbariska soldater. Som Frank Zappa skulle ha sagt: It is carefully designed to suck the twelve year old listeners into our camp.

Det var PR-byrån Hill & Knowlton, världens äldsta PR-byrå, som stod för manus, regi, styling och träning av flickan före vittnesmålet. Detta vittnesmål var sådant att kristna pacifister skulle reagera genom att stödja kriget mot Irak. (Hill & Knowlton hade uppdrag för tobaksindustrin vilka skulle underminera forskning som påvisade skadeverkningar av tobaksrökning och för oljebolagen idag för att undergräva kritik av skadeverkningarna vid fracking.)

Som PR-byrå vet H K allt om hur de skall väcka känslor för att använda dessa till att sälja ett budskap. De går bakom vårt psykologiska försvar och vädjar direkt till vårt undermedvetna. Och det militärindustriella komplexet vet att krig inte är populära. Om de skall sälja kriget till folket, måste det nå fram till våra innersta – och gärna våra bästa känslor. Deras avsikt är att vädja så starkt till dessa att pacifistiska präster omedelbart kräver bombning. Och detta gör de genom att sälja falska personliga vittnesbörd som det här. Vi är i det närmaste försvarslösa mot dem. Långt före vi tänkt en kritisk tanke, eller gjort någon analys, har historien erövrat våra känslor.

Och sällan klarar man av att hålla tillbaka dessa känslor med argument. De har redan etsat sig fast på vår mentala hårddisk.

Colin Powells äventyr om ”massförstörelsevapen”
En annan klassiker i krigsindustrins äventyrsberättelser är Colin Powells tal i FN år 2003 där han, som det verkade, bevisade att Irak hade lager av massförstörelsevapen.

Lawrence Wilkerson, tidigare stabschef i Pentagon, var en av författarna till talet, i vilket falsk information visades upp över så kallade massförstörelsevapen något som åter ledde till det katastrofala kriget mot Irak. Wilkerson är medveten om förfalskningen som gjordes, och säger idag att ”detta var bottenfallet i min karriär”.

Colin Powell under sitt tal i FN 2003 då han ljög om Irak
I detta fall var det inte den i det närmaste sublima vädjan till vår omsorg och empati som var i centrum. Presentationen skulle ge intryck av fakta och dokumentation, under vilken det låg en vädjan till vår rädsla. (Om vi inte bekrigar denne galne man, tänk då på vad han kan ta sig till.)

Presentationen syntes faktabaserad, auktoritativ och intelligent. På så sätt vädjade den också till respekt för överheten. Detta förstärktes av att Powell själv inte framstod som en galen krigshök, utan som en saklig och balanserad person. Men det var lika mycket lögn och bedrägeri som historien om kuvösbarnen.

Dödslägren som inte fanns
I augusti 1992 blev millioner TV-tittare världen över chockerade åskådare av film och fotografier som visade det som påstods skulle föreställa ett dödsläger i Bosnien upprättat av de bosniska serberna.

De flesta bilderna visade denna utmärglade man med bar överkropp, synbarligen inspärrad bakom taggtråd. Men sanningen var en helt annan. Det var inget dödsläger utan ett flyktingcenter. Och människorna befann sig inte bakom taggtråd. Bilderna hade tagits av den brittiske TV-giganten ITN i ett flyktingcenter nära staden Trnopolje. Fotograferna hade ställt upp sig inne i en lagerinhägnad med taggtråd runt om. Flyktingarna befann sig utanför. Det ser man klart om man läser hela reportaget.

Redan 20 minuter efter det att bilderna hade publicerats, höll dåvarande USA-presidenten George H. Bush (sr) en presskonferens på en flygbas i Colorado. Han krävde att bosnienserberna och den Serbiska republiken omedelbart skulle straffas.

Var och en som såg de här bilderna och som sett bilder från Auschwitz, drog omedelbart parallellen till Hitlers dödsläger. Loppet var utlagt för det som skulle leda till bombningen av Belgrad och åtalet mot Slobodan Milosevic för ett påstått ”folkmord”.

Än en gång var det våra djupaste och mest mänskliga känslor som aktiverades. Men alltihop var alltså osant. Det var planerat så att presskonferensen med Bush ägde rum innan ITN publicerade bilderna och att de spelade en roll i kampanjen för krig. Och de hade effekt! De flesta som såg detta tror även fortsättningsvis fullt och fast på att det var sanningen.

Slobodan Milosevic blev 2001 ställd inför Den internationella krigsförbrytartribunalen i Haag åtalad för förbrytelser mot mänskligheten och folkmord. I ett separat ärende rörande Bosnien uttalade Den internationella domstolen i Haag en dom 2007 som sa att det inte fanns något bevis som knöt Serbien och Milosevic till folkmord som utfördes av bosnienserber. Denna upplysning kommer på sida 1303 i en dom på 2590 sidor, och ingen kan beskylla domstolen för att den har gjort mycket för att göra uttalandet känt.

Skildringen av Malaysian Airlines MH-17
Den 17 juni 2014 sköts det malajsiska flygplanet MH17 ner över Ukraina. 298 passagerare och besättningen dog. Intill denna dag är det inte bevisat vem som stod bakom nedskjutningen.

Detta är mycket egendomligt, för bara ett par dagar efter nedskjutningen sade USA:s utrikesminister John Kerry att USA satt på enorma mängder med indirekta bevis på att det var separatisterna som var de skyldiga:

”We picked up the imagery of this launch. We know the trajectory. We know where it came from. We know the timing, and it was exactly at the time that this aircraft disappeared from the radar.”

Femton månader senare har inte något av detta påstådda bevismaterial lagts fram. Var är dessa satellitbilder av utskjutningen och raketbanan? Den holländska undersökningskommissionen har angivit ett område på 320 kvadratkilometer som möjligt område för utskjutningen. Men John Kerry visste ganska noga varifrån den kom redan de 2 juli 2014. Varför lägger han inte bara fram dessa bilder, så att det kan bli klarlagt en gång för alla?

Men pressen runt om i Väst, visste redan timmar efter nedskjutningen, vem som hade skjutit ner flygplanet. Helt utan någon antydan av bevis, slog den fast att Vladimir Putin var den skyldige.

Så här ser alltså fri och oberoende press ut
Avsikten var naturligtvis att skapa berättelsen om Hitler-Putin, som också Hillary Clinton har bidragit till. (Undertext: Och vad bör vi göra med Hitler, tycker ni?)

De som för fram dessa krigsberättelser vet, att det egentligen inte spelar någon roll, vad man kan komma att finna om de verkliga förhållandena om ett år eller fem. Det gäller att vinna de första 24 timmarna. Då bränns berättelsen in i åskådarnas mentala hårddiskar, och det finns knappt något argument som efteråt kan ändra på det.

Berättelserna om Syrien
Vi har alla sett bilden på pojken i ambulansen. Den lilla pojken på det orangea sätet med det helt uppgivna ansiktsuttrycket, täckt av damm och med något rött i ansiktet som vi genast uppfattar som blod. När vi ser den bilden gör den något med oss. Det sker de första millisekunderna, långt innan vi klarat av att tänka en klar tanke – för att inte säga ”evigheter” innan vi mäktat att koppla in den mycket långsammare del av hjärnan som sysslar med kritisk analys. Så reagerar vi helt automatiskt – eftersom vi är människor. Vi vill skydda barn. Därför är vi helt försvarslösa om en bild som denna är ett falsarium eller om den blir använd som propaganda.

När vi ser ett barn i nöd eller ett barn som ser ut att lida, så väcker det starka känslor i oss. De kommer antingen vi vill det eller inte. Dessa känslor är en del i hur man definierar oss som människor. Det är därför som vi reagerar så kraftigt på bilden av den lille Omran Daqneesh. Vi hyser omedelbart medkänsla, och vi vill skydda honom.

Och krigspropagandisterna vet att det förhåller sig så. Därför såg ”världspressen” ut som den gjorde dagen efter det att bilden publicerats:

Detta skall alltså vara den fria och oavhängiga pressen, i vilken chefredaktören utifrån stränga journalistiska kriterier har värderat källorna kritiskt, och publicerat det som de menar är det viktigaste den dagen. Men de marscherar i takt – en takt som kommit från det militärindustriella komplexet. På så sätt blir medierna delaktiga i, och medskyldiga till krigshetsen.

Ty det visar sig naturligtvis, att fotografen bakom denna bild är knuten till de av väst stöttade jihadistgrupperna och legosoldaterna i Syrien. Och deras avsikt är att mobilisera befolkningen i väst för att än en gång stödja en bred bombning av ett land.

Och vem äger medierna?
I USA äger sex mediebolag mer än 90 % av medierna. De sex bolagen är General Electric, som bland annat äger NBC och Universal Pictures, Newscorp, som bland annat äger Fox och Wall Street Journal, Disney, som bland annat äger ABC och Pixar, Viacom, som bland annat äger MTV och Paramount Pictures, Time Warner, som bland annat äger Tima, Warner Bros och CNN, och så är det CBS, som bland annat äger 60 Minutes.

Och dessa bolag ägs i sin tur av samma finanskapitalister som också äger de sju största bankerna, de flesta dagligvarukedjor, för att inte tala om att de också äger vapenindustrin. Och dessa finanskapitalister äger också varandra, så att de framstår mera som ett superföretag än något annat.

Och, surprise, surprise: det är samma företag som också är de största aktieägarna i IT-giganterna och de sociala medierna.

Tricket är gammalt som gatan
Om det är någon som tror att det är något nytt att spinna historier för att utöva krig och makt, ja då tar denne fel. Det är gammalt som gatan. Min favorit är Rafaels rum i Vatikanen. Rafael var en av de största konstnärer som funnits på jorden. Han bodde i Vatikanen, och målade det ena mästerverket efter det andra. I ett rum kan man finna väggmålningen ”Dopet av Konstantin”. Den visar påven med alla regalier, omgiven av sina kardinaler, som döper en nästan naken kejsar Konstantin.

Det finns absolut ingen sanning i denna bild. Det är en lögn och propagandaberättelse från början till slut. Konstantin var kejsare av guds nåde. Han var världens härskare. Biskopen i Rom, som genom kejserlig nåd blev påve, hade ingen annan makt än den kejsaren gav honom. Det fanns ingen anledning för att en kejsare av guds nåde skulle förnedra sig på detta sätt. Det är nästan som om man skulle ha avbildat en halvnaken Obama knäböjande inför Kadaffi. Men bilden var avsedd att bygga upp Vatikanen prestige.

Och vad kan vi göra med detta?
Imperialisterna och krigshetsarna är mäktiga och rika. De äger de flesta medier som omger oss. Det är svårt att gå i klinch med dem. Men de som har den verkliga makten är få. I grund och botten är de svaga. Och de har ingen absolut garanti för att deras berättelser skall sitta kvar. (Det är grundorsaken till att de överdriver så våldsamt.) Vakna och orädda människor kan punktera deras historieballonger, och lyckas de med det, kommer det att få en våldsam effekt. Och detta är extremt viktigt, ty dessa deras historier dödar! Att göra just detta, att vara den lille pojken i sagan och säga att ”kejsaren har inga kläder på sig”, det är en viktig del av programförklaringen för steigan.no.