Kulturen måste skyddas av beväpnade polisstyrkor – för tryggheten!

Taylor Swift i Singapore för två månader sedan

---

Det svävar något komiskt (men framför allt skrämmande) över den idag förhärskande kulturen, den som frossar i det mest populära, det mest säljande, det perfekt vackra och glittrande. Det är den – om ni minns – som på 1990-talet tog över tidningarnas kultursidor och sedan blev till tjocka kulturbilagor med starkt fokus på nöje flärd, glitter och glamour. Låt mig ta några högaktuella exempel – med lite rundsnack – som skänker stort obehag.

Proggen

Den lilla alternativa kulturrörelse som växte fram från slutet av 1960-talet ur den då aktiva vänsterrörelsen, är numera fullständigt jämnad med marken. Den är på sin höjd en liten minnesspillra bland människor över 70, när de ser tillbaka på sin ungdom i ett nostalgiskt skimmer.

Ändå ska den häcklas och benämnas ”tokvänster” närhelst man kommer åt. Nu senast i DN den 10 maj där Erik Helmersson skriver av sig sitt allmänna vänsterhat i en artikel om SVT:s dokumentär ”Det svenska Schlagerkriget”, som på ett ganska nyanserat sätt bland annat skildrar diskussionerna i mitten av 1970-talet om det var lämpligt att tävla i musik. Återkommer till Helmersson.

Många ansåg då att musiktävlande inte var lämpligt, och jag anser det inte heller nu. Antikommersiellt blev den ungdomliga vänsterrörelsens nyckelord, som självklart inte fångade in hela den stora frågan om vad som är god konst och kultur inom musiken. Man såg sig som ett alternativ till det kommersiella rätt och slätt. Skillnaden mellan dessa poler var ganska lätt att urskilja då och fick ett betydande genomslag.

Men det fanns ingen enig vänsteruppfattning i dessa frågor. I FiB/K, som var en relativt stark del av vänsterns kultursektor då, var antikommersialism inte ett enande nyckelbegrepp, med vilket god konst och kultur kunde urskiljas. Att t ex skivor såldes i stora upplagor betydde inte att de innehöll sämre musik. Självklart ville alla artister sälja mycket skivor och FiB/K kämpade ständigt efter att höja sin upplaga. Saken var betydligt mer komplicerad än så.

De alternativa (vänster-)bokförlagen och skivbolagen sålde faktiskt ganska bra under några år och många artister lanserades där. Senare köptes ”de alternativa (Ordfront, MNW, Oktoberförlaget, Nacksving…)” över av de ekonomiskt starka, och artisterna och författarna lockades till de stora resurserna. Så denna kulturstrid byggde från början på den falska motsättningen mellan kommersiellt (stora upplagor) och antikommersiellt (små upplagor). Proggen blev därför ett fenomen med kort blomningstid.

Amatörism

Den goda sidan hos de antikommersiella var dock att de uppmuntrade amatörism. Svagheten blev ganska snart uppenbar när texterna blev slagordsmässiga istället för poetiska, och själva musiken blev underordnad och ibland i torftigaste laget. Själva torftigheten i klangen blev till ett signum hos t ex proggklassiska Blå Tåget. Eller som här, ett försök till förklaring av vad musik är med Träd gräs och stenar.

Men ungdomar som lärt sig tre ackord på gitarren satte ihop källarband överallt. Redan i mitten av 1960-talet lärde vi oss att spela de där tre ackorden, ”Hang down your Head Tom Doley”. Shanes, Tages, Mascots… De kommunala musikskolorna fick så småningom stor betydelse. Med den brittiska och amerikanska pop-/rock-/soul-vågen (Beatles och Stones …) lärde vi oss upp till 10 ackord och t o m att höja ett halv tonsteg mitt i låten. Cornelis Wreesvijk, Fred Åkerström, Olle Adolphson, Sven Bertil Taube… hade också enorm betydelse.

Musikindustrin

Men alltså, vid sidan av denna amatöristiska musikrörelse växte en kapitalstark, strikt affärsmässig musikindustri fram med ABBA, Björn Skifs och många, många fler fantastiska musiker, artister och ljudtekniker i de stora skivbolagens hägn. Stickan Andersson var dess frontfigur. Så småningom trädde också Bert Karlsson i Skara fram med sitt skivbolag Mariann. Problemet för oss som var både vänster och intresserade av musik blev att ”det var rätt” att ogilla ABBA, Björn Skifs, Sven Ingvars och andra i det kommersiella lägret – fast vi egentligen gillade musiken.

Vid sidan av dessa två musikantagonister levde andra musikgenrer sina mer eller mindre separata liv med sina egna utövare och sin egen publik. Jag tänker framför allt på folkmusiken, jazzen och den klassiska musiken. Dansbandsmusiken med sin jättepublik – nedvärderad i proggkulturkretsar (och finkulturkretsar) – var redan uppslukad av Bert eller Stickan. Folkmusiken och dansen fick ett stort uppsving på 1970-talet och hade ganska goda förbindelser med proggen. Spelmanstraditionen var ju genuint folklig och amatöristisk, vilket krokade väl samman med delar av proggen. Jazzen däremot, med en stark tradition från 1950- och 1960-talen i Sverige krympte, men levde vidare ganska oberoende av både schlager och progg. Tradjazzen fanns hela tiden i bakgrunden och hade sin trogna men åldrande publik. Den klassiska musiken levde förstås vidare i de skattefinansierade institutionerna; symfoniorkestrar, operor, musikteatrar etc. Här kan man också räkna in den omfattande militärmusiken runt om i landet. Så, musiklivet var mycket större än dessa två ilsket ylande byrackor.

Proggen kulminerar

ABBA vann Schlager-EM i Brighton 1974 och 1975 skulle Sveriges Television stå för jättearrangemanget. Inom Sveriges Television fanns delade meningar om saken, det antikommersiella lägret hade många förespråkare inom bolaget. En alternativfestival arrangerades samtidigt i ett sort tält i Stockholm med hjälp av frivilliga krafter och många bra artister, t ex Arja Saijonmaa, som sjöng Theodorakis, som ju definitionsmässigt var vänster.

Proggens kulmen nåddes två år senare i det så kallade Tältprojektet eller ”Vi äro tusenden”, som var ett storslaget musikteaterprojekt om den svenska arbetarrörelsens historia, som turnerade till 31 platser i landet och spelade 82 föreställningar våren och sommaren 1977. Flera av tidens mer framstående musiker och skådespelare medverkade, till exempel Nationalteatern/Nynningen, musiktearergruppen Oktober, Tidningsteatern, Narrenteatern, Sven Wollter, Totta Näslund, Eva Remaeus, Henric Holmberg, Christer Boustedt, Sonja Lund, Johannes Brost, Marianne Lindberg De Geer och Björn Granath (Wikipedia). Efter denna imponerande kraftsamling kan man säga att proggen dog, varpå musikgenrer, artister, professionalism och amatörism åter flöt samman och började befrukta varandra, eftersom motsättningarna var både falska och meningslösa.

Proggens urspårning

Inom vissa delar av vänstern bet sig dock det antikommersiella fast för att det tolkades som antikapitalism. Man var ju emot den ”borgerliga finkulturen”. Det tog sig konstiga, närmast komiska, uttryck. Vänstergrupperna i Göteborg till exempel (med KFML(r) i spetsen) bekämpade intensivt det nya operahuset. Wikipedia skriver:

”När Göteborgs kommunpolitiker i slutet av 1970-talet ville bygga Göteborgsoperan för 100 miljoner startades en kampanj mot planerna. Många kända artister, exempelvis Kent Andersson och Sven Wollter, engagerade sig i frågan och kampanjen samlade in 109.000 namnunderskrifter mot det planerade operabygget. Ett protestmöte på Scandinavium samlade 7.200 personer, vilket torde vara det största inomhusmötet som hållits i Sverige sedan metallstrejken 1945.”

I början av 2000-talet drev KP (Kommunistiska partiet) länge framgångsrikt kampanj mot bygget av ett Musikens hus (UKK) i Uppsala. Man ansåg att det var onödigt att lägga pengar på ett palats för ”borgerlig kultur” när skola vård och omsorg gick på knäna ekonomiskt.

Ny kulturskymning

Vad som gör mig beklämd idag i allt detta är den antagonism som ännu lever kvar och som ärvts av en ny generaton opinionsbildare som t ex DN:s Erik Helmersson, som rimligen inte kan ha upplevt mycket av 70-talets kulturstrider. Han var ju bara åtta år 1975. Men han skriver:

”Som liberal ledarskribent väljer jag glädjen: Det är en film [Det svenska schlagerkriget] om varför tokvänstern aldrig kommer att lyckas ta makten förutom med direkt vapenhot.”

Var i herrans namn får han något sådant ifrån?

Men vad som gör mig ännu mera beklämd är den gökunge som ”Jorovishenhajpen” utvecklats till i vår kultur. I alla kulturprogram i samtliga stora medier har det i ett halvårs tid frossats i denna gröt av skräpkultur.

Taylor Swift

Nu i dagarna följs detta av fenomenet Taylor Swift, som hajpas och framställs som en världsattraktion av aldrig tidigare skådat slag – men som jag aldrig tidigare hört talas om. I ett SVT-kulturprogram med tre ”specialister” (vältaliga felfria unga kvinnor med Lidingö-ii) i SVT analyserades fenomenet. Taylors storhet, verkar bestå i att hon skriver och framför musik som alla unga tjejer kan känna igen sig i. Men inte bara de, utan även statsministern, som via sina barn blivit ett Taylorfan.

Taylor Swift ska ha tre framträdanden på Friends arena (17, 18 och 19 maj), som väntas dra samman kanske 200.000 fans från stora delar av världen. Flickor (och några pojkar) reser från till Stockholm och satsar många 1000-lappar var på detta evenemang. Obegripligt. En slank liten tjej i glittrig bardräkt studsar omkring framför hundratusen ögon, förstärkt av ljus- bild- och ljudsättning, rökpelare, eldsflammor, med sina vardagspoetiska texter till mäktig musik, som dock nästan försvinner i läktarskriken i de enorma arenorna. Det ska gestalta ”girl-power” antar jag.

Tusen och åter tusen små Taylors utstyrda i rätta glitterattribut brister plötsligt ut i allsång, alla kan texterna och sjunger med. Mångtusenpubliken blir till en gigantisk Taylorfamilj. Jag förstår att dessa live-konserter är mäktiga upplevelser, att drömma sig bort med. Ibland är det t o m lite vackert.

Men jag känner ändå obehag. Vart ska dessa unga hänförda flickmassor ta vägen när de vaknar ur sina drömmar? Till vården och barnomsorgen med dåliga löner? Ser just om Mor gifter sig på SVT-öppet arkiv och funderar på om detta inte är ett utvecklingens stickspår.

I denna megalomana hänförelse där alla rör sig som i ett sillstim, som av minsta rörelse i vattnet får alla att momentant simma åt ett annat – men alla åt samma – håll, ger mig obehag. Visst kan det vara skönt att drömma och vila i stimmet, men vart vill de ledande krafterna bakom hela cirkusen föra dem? Har de något mål, eller vill de bara tjäna pengar? En halv miljard lär omsättas på dessa tre konserter. Råttfångarnen från Hameln dyker upp i mina tankar.

Alla i samma mall

När det gäller ”Jorovishen” har den stelnat i en form som alla artister obönhörligen måste anpassa sig till. Den elektroniska och pyrotekniska scentekniken styrd av avancerade datorprogram reducerar artisterna till robotar där nere i sceneriets brännpunkt. Inga musiker, inga instrument, allt förinspelat. Perfektionen och tekniken raderar det mänskliga uttrycket och minskar spänningen. Akrobatik mer än dans dominerar. Genren blir en tvångströja. Bidragen är mycket olika, men ändå inom ramen för tempo och stereotypa musikaliska schabloner. Först svagt, sedan tempohöjning och stort utspel i refrängen där allt fladdrar av vindmaskinerna och blinkar i ljus-, eld- och rökeffekter. Först var dock Carola med stormvinden. Att vara originell utan att slå alla kvantitativa rekord blir en omöjlighet. Flimret ska suga till sig alla de försvarslösa barnens blickar. Perfektionen, den robotiserade människan, avataren, övermänniskoidealet är i mina ögon en fascistisk estetik. Var finns det udda, försiktiga och innerliga uttrycket, som väl hör musiken till?

Och att sedan rösta fram en vinnare, vilket nonsens!

Det här har idag blivit huvudfåran i vår kultur, främst för alla under 18. Men snart spricker bubblan. Större kan den bara inte bli. Det är bara jakt på kvantitet, inte kvalité. Erik Helmersson ”väljer glädjen framför tokvänsterns vapenhot”, men han missar att dessa megalomana musikmanifestationer av många idag ses som politiska provokationer och utgör terrormagneter och därför omgärdas av tungt beväpnade säkerhetsstyrkor. I Malmö kostade säkerhetsarrangemangen miljoner. I Crocus City Hall i södra Moskva slog terroristerna till med full kraft. Nej, dags för en renässans för de mindre mer mänskliga musikaliska uttrycken.