Torsdagen den 31 maj 1979 publicerades ett eldfängt upprop om läget i den svenska skolan på väl synlig plats i Dagens Nyheter. Delar av uppropstexten löd som följer:
Den skolpolitik som förs i dag är djupt oroande. Kunskaperna står inte längre i centrum. Vi motsätter oss detta och vill satsa på kvalitet i kunskapstillväxten. Till kunskap finns inte någon genväg. Den enda vägen dit går över gedigna ämneskunskaper. Att satsa på riktig kvalitet i skolarbetet innebär därför inte att på ett diffust sätt utgå från den så kallade verkligheten eller elevernas direkta erfarenheter eller spontana intressen – utan i stället att undervisa om den allmänna erfarenhet som ryms i vårt kulturarv.
Kunskap och vetande utvecklas genom en växelverkan mellan teori och praktik. Det är dock inte nödvändigt att göra alla erfarenheter själv. Andras erfarenheter kan inhämtas genom teoretiska studier. Arbetet i skolan måste huvudsakligen inriktas på bokliga studier och återgå till ordnade och disciplinerade former. Vi vill inte återvända till den ’gamla skolan’, men vi önskar en skola som utmärks av planmässiga studier och med kunskapsinnehållet i centrum.
Målsättningen ’harmoniska individer’, dvs. privata och individuella strävanden, betonas i dag allt oftare medan kunskapernas betydelse för demokratin i ett samhälleligt perspektiv, för ett upplyst folk, betonas allt mer sällan. Det innebär en underskattning av det intellektuella arbetets alla möjligheter. Ett upplyst folk är en förutsättning för demokratin. Ett folk som hålls okunnigt är ett hot mot demokratin.
/ … /Kunskap är makt. Makt åt folket är demokrati. En skola för demokrati är en skola för kunskap. Därför stöder vi en utbildning med kunskaperna i centrum.
Vi måste bryta helt med den nuvarande skolpolitiken, återerövra kunskapen och på nytt göra skolan till skola.
Bland de ca sjuttio undertecknarna fanns, naturligt nog, en rad grundskole- och gymnasielärare men också flera professorer, författare och andra celebriteter: Nils Elvander, Allan Fagerström, Malena Rydberg, Yngve Persson, Lars och Madeleine Gustafsson, Jan Myrdal, Nils Bejerot, Martin Giertz, Hasselakollektivet o s v. En arbetsgrupp på sju-åtta man, samtliga yrkesverksamma i (eller framför) katedern, hade gemensamt författat uppropstexten och utgjorde kärnan i den rörelse – den gryende protest- och motståndsrörelse – som från och med våren 1979 och en tid framöver kom att bli en av huvudaktörerna i svensk skoldebatt.
Tre av dåtidens kunskapspionjärer drog ett tyngre lass än alla andra och förtjänar därför att särskilt omnämnas: metodiklektorn Arne Helldén, folkhögskoleläraren Jan Peterson och mellanstadieläraren Knut Lindelöf. De båda förstnämnda har lämnat det jordiska för gott, men Knut L kämpar vidare med sin blogg – www.lindelof.nu – sitt livspussel och inte minst sitt författarskap. Kunskapsrörelsen är titeln den 270-sidiga bok som han gav ut i slutet av februari 2015 på KULTURFRONT förlag.
Det är en mycket värdefull och respektingivande studie, låt vara korrekturläst med glasögonen på annat håll än på näsroten.
Ett maskstunget äpple pryder större delen av bokens framsida. … Larmet gick redan 1979 står det med svarta bokstäver i äpplets nedre kant, och precis så var det. Ja, redan då fanns en bred läraropinion som ansåg att vårt skolsystem höll på att kapsejsa och att grundskolan löpte omedelbar risk att grundstöta. Lindelöf kartlägger och dokumenterar. Han redovisar kunskapsrörelsens födslovåndor, korta levnadslopp och slutliga insomnande; han analyserar socialdemokratins interna skolstrider, skoldebatten av i dag och sina egna ställningstaganden genom åren; han summerar och drar slutsatser.
Allt detta gör Lindelöf ”med sorg som underton” konstaterar Bengt Göransson – socialdemokratisk skolminister en gång i tiden – i en inkännande baksideskommentar. Sorg alltså. Det är i så fall ett högst begripligt känsloläge.
I tidernas gryning – 1979 – gällde det emellertid att smida medan järnet ännu höll sig varmt. Den 25-26 augusti grundades Föreningen för Kunskap i Skolan (FKS) på Solbacka kursgård i Södermanland. Påstår man att den nya föreningen bars upp av välmenande – men ibland rätt självsvåldiga – individer från vitt skilda åsiktsläger, så gör man sig knappast skyldig till större överdrifter. På ena flanken logerade representanter för ”kunskapsvänstern”, det vill säga aktivister från Sveriges Kommunistiska Parti och Folket i Bild/Kulturfront, och på motsatta flygeln huserade lärare av en äldre stam med djupa känslor för ordningsbetyg, morgonsamling och läxdrill, parat med vitglödgad ringaktning för grundskola, likvärdighet och svagpresterande elever. Mellan dessa två extremer rymdes allt och alla; t ex var Peterson och Helldén (se ovan) lojala men desillusionerade socialdemokrater.
Den första FKS-styrelsen hade inte mindre än 21 ledamöter. Nils Elvander förde ordet, men han avgick tämligen omgående efter interna stridigheter. Redan i december, bara ett drygt kvartal efter föreningsbildandet, kastade ytterligare nio styrelsemedlemmar in handduken med total splittring som resultat. Frondörerna grundade inom kort en ny riksorganisation som döptes till Aktionsgruppen för Kunskap i Skolan (AKS). Under 1980-talets första år kämpade FKS och AKS vidare, sida vid sida, med sina respektive aktiviteter i var sitt hjul- och kunskapsspår. Enklast kan man säga att FKS:arna satsade på medlemsvärvning och hyllade folkrörelseidealen, medan AKS-anhängarna baserade sin verksamhet på näringslivskapital – bland annat Stig Ramels – och blev ett slags skolteoretisk tankesmedja.
Dessutom gavs tidskriften Äpplet ut i AKS-regi under flera år. Där blandades högt och lågt, kanske mera högt än lågt enligt vad jag kan se i de fem-sex exemplar jag nyligen letat fram ur gömmorna.
Minns ni ÖLA?
Själv blev jag medveten om den svenska skolans kärva läge först under senare hälften av 1990-talet, alltså tjugo år efter Knut Lindelöf. Som (företrädesvis) matematiklärare på Komvux hade jag, alltsedan våren 1972, sett min yrkestillvaro som någorlunda dräglig och ibland mer än så. Men plötsligt vände det. Mina ÖLA-eskapader direkt efter senaste millennieskiftet är i det avseendet ovanligt illustrativa. Jag tar mig därför friheten att redogöra för dessa eskapader så utförligt som möjligt på de rader som nu följer:
ÖLA betydde Övergripande LärarAvtal eller något i liknande stil. Att jag och mina kolleger på Tullholmen skulle påtvingas osundare alkoholvanor är alltså en förhastad slutsats; fullt så illa var det inte. Däremot skulle vi gruppvis, på icke-lektionstid, ägna oss åt tillrättalagda sidoaktiviteter som ingen av oss önskade. Elevdemokrati var det ämne som min grupp, bestående av idel mattelärare, fick i ÖLA-uppgift att vrida och vända på – och där elevdemokratins underförstådda välsignelse och nytta vi förutsattes bejaka – eller ”lajka” med nutida terminologi – som gällde det en Guds offergåva till mänskligheten. Det arbete vi lade ner skulle redovisas i skriftlig form och dessutom lönesättas. Ett väl genomfört ÖLA-projekt innebar ett månatligt lönelyft på 500 sek, ett mindre lyckat gav bara 250.
Vi gick ut stenhårt i min grupp. Under några intensiva veckor studerade vi rättsfilosofen Alf Ross gamla klassiker Varför demokrati? (på svenska första gången redan 1948) och satte oss grundligt in i själva demokratibegreppet ur olika aspekter. Men sedan gick luften ur oss, eftersom vi inte förmådde dra andra slutsatser än rent triviala: i en rad praktiska frågor är det både rimligt och önskvärt att kursdeltagarna får sista ordet, men i undervisningen – kanske framför allt i just matematik – måste lärarens professionalism vara utslagsgivande. Vilken lärobok som ska användas, vilken tidsåtgång som olika moment kräver, vilken metodik som passar bäst för respektive kursavsnitt, vilken deriveringsregel som gäller i skarpa lägen, vilken specifik vikt som ska tillmätas de naturliga logaritmerna osv, osv – nej, intet av detta kan vara förhandlingsbart.
”Patientdemokrati” vid ett sjukhus innebär ju inte att den sjuke avgör hur snitten ska läggas vid en komplicerad operation eller vilken medicinering som är den effektivaste i just hans eller hennes fall.
Till sist beslöt vi att lägga ner vårt elevdemokratiska harvande. Vi hade ingenting substantiellt att redovisa.
Emellertid hör det till bilden att jag, alltid har dragits med ett svårartat auktoritetskomplex. Det yttrade sig på så sätt att jag, i ÖLA-fallet, skämdes ögonen ur mig för att tvingas hissa vit flagg med de enrollerade i vårt rektorskollegium som enda åsyna – och skadeglada – vittnen. Följden blev att jag stretade vidare på egen hand.
Närmare bestämt vidareutbildade jag mig i pedagogikens ärofulla historia och skrev därefter på kvällstid, under loppet av fyra-fem veckor, en essä på närmare 45 000 tecken. Den fick heta Till lärandets lov – några tankar om demokrati, pedagogik och elevinflytande i ett historiskt perspektiv.
Jag angav tonen redan i de första meningarna. De löd som följer:
’Det finns ingen kungsväg till geometrin!’ sägs den grekiske matematikern Euklides från Alexandria ha utropat på 300-talet före Kristus. Det finns över huvud taget ingen ’kungsväg till kunskapen’ förtydligade Karl Marx i sin ingress till den franska upplagan av Kapitalet i slutet av 1860-talet. ’Endast den som inte skyr mödan att klättra uppför dess branta stigar har chansen att nå dess ljusa höjder.’ Ja, att oförtrutet lärande står i intim förbindelse med hårt och strävsamt arbete är en viktig insikt. Euklidisk geometri, tyska prepositioner, skalövningar på flygel och balansakter på slak lina kräver blod, svett och tårar.
Efter att ha skrivit detta vände jag mig till Sokrates, Platon och Aristoteles. Därefter förpassade jag mig i X 2000-tempo genom seklen och rundade så småningom av alltihop med att presentera en skara blågula lärofäder och dito mödrar: Erik Gustaf Geijer, Carl Jonas Love Almqvist, Ellen Key, Sonja V. Kovalevsky, Elsa Beskow, Charlotte Mannheimer, Anna Whitlock och Alva Myrdal.
På näst sista sidan i min inlaga återfinns ett centralt avsnitt. Det låter alltför pompöst i mina 2015-årsöron, men jag återger det ändå – om än motvilligt:
Kanske är det så att den enskilde läraren ger sitt främsta bidrag till demokratin genom fullödiga arbetsinsatser och genom att etablera och upprätthålla en god relation till sina studenter. Han eller hon verkar med andra ord som kunskapsgarant och som en intellektuell och moralisk förebild i vetskap om att exemplets makt är stark. En sådan lärare är medveten om att politiker ibland är föraktliga men lånar sig aldrig till ett allmänt politikerförakt i undervisningen; en sådan lärare är pessimist, eftersom pessimismen är den enda realistiska livshållningen i vår tid – och den enda hållning som möjliggör positiva förändringar på lång sikt. Det är förstås ingen tillfällighet att gestalter som Erasmus Rotterdamus, Amos Comenius, J. J. Rousseau, Heinrich Pestalozzi, Karl W. T. Weierstrass och Julius Nyerere passerat revy på de ovanstående sidorna och getts höga betyg. De agerade alla med självklar auktoritet på den pedagogiska scenen och hade ett mycket speciellt förhållande till sina adepter. I sitt inre visste de att ’democracy is an attitude of mind’, även om de, som Erasmus, aldrig hört talas om demokrati.
Slutraderna bör också citeras. Av dem framgår vad jag och de flesta av mina kolleger faktiskt tyckte:
Den nuvarande ambitionen från de styrandes sida att degradera kvalificerade lärare till en form av pedagogisk handräckningspersonal har noll och intet med didaktiskt nytänkande att göra. I stället är det så att den nu förda skolpolitiken vittnar om de makthavandes identitetslöshet och försvagade kulturuppfattning. Både eleverna och läraren måste stå i centrum i en skola värd namnet. Där är kunskapsförmedlingen – inte dagliga sammanträden – den obestridliga huvuduppgiften.
Ivrigt påhejad av ledamöterna i vår insomnade ÖLA-grupp lämnade jag snarast in uppsatsen för bedömning. Vid pass en vecka senare fann jag en handskriven avi i mitt lärarfack med ett kort och koncist tillkännagivande: ”Jag är djupt imponerad av ert ÖLA-projekt!” Utlåtandet var signerat 46-07-30 Bert-Åke Nyberg, en av våra rektorer, och kunde definitivt inte missförstås.
Men Bert-Åke N hade inte anförtrotts det slutliga avgörandet. Den uppgiften var ålagd två andra rektorer, båda omvittnat fientliga mot all form av skriven text, och därmed gick det som det gick: vårt lönepåslag blev sammanlagt 0 sek! Vi, det vill säga jag, hade inte lyckats dra slutsatsen att elevdemokrati är en Guds gåva till mänskligheten.
Ett helt annat ÖLA-kotteri, också det bestående av enbart matematiklärare, hade studerat ”problembaserat lärande (PBL)” och inte oväntat kommit fram till att just den sortens lärande sannerligen hör framtiden till. Det blev följaktligen jackpot eller i varje fall ett månadstillskott på 500 sek per skalle för deras vidkommande. Men något så torftigt som den gruppens redovisning tror jag mig aldrig ha läst …
Smygande korruption och antiintellektualism
Jag har inte skrivit detta inlägg för att i efterhand axla vare sig en hjälte- eller en offerroll. En löneökning på 500 sek/mån skulle visserligen ha betytt 60 000 bruttokronor under en tioårsperiod, men den förlusten kan jag leva med. I stället har jag velat peka på de omisskännliga inslag av korruption som gradvis smugit sig in i det svenska skolsystemet.
Den historia jag återberättat är i och för sig rätt bagatellartad. Emellertid visar den att korruption och antiintellektualism gärna går hand i hand. Något så korkat, och så totalt meningslöst, som ÖLA-filosofin har jag aldrig upplevt under min drygt fyrtioåriga lärarkarriär. Denna filosofi var ett grundskott mot allt vad kunskap och kunskapsskola heter.
Knut Lindelöf höll på sina ideal, och för honom gick det verkligt illa. Om detta berättar han i en bok – Slut för idag, tack för idag: kortmemoar från ett skolarbetsliv (2010). Läs även den – och reflektera sedan.
