Vad diskussionen efter Daniel Suhonens bok borde inriktas på är kampen mellan det socialdemokratiska partiets formella och informella (hemliga) maktapparater. Å ena sidan finns alltså den formella och demokratiska beslutsapparaten som grundar sig i medlemmarna, föreningar, arbetarekommuner, distrikt … upp till högsta beslutande organet kongressen. Å andra sidan finns den informella makten som utövas av ombudsmän, kommunala högdjur, riksdagsmän, LO- och andra fackföreningstoppar, partikansliets anställda, partistyrelsens folk och alla övriga välavlönade och heltidsarbetande i ”partiets” tjänst – sosseeliten – alla helt beroende av denna ”tillhörighet” för sina personliga sociala karriärer.
Dessa två hierarkier är förstås delvis sammanflätade, men ju högre upp i partiets demokratiska beslutshierarki, desto mer inflytande har den välbetalda sosseeliten.
Den demokratiska organisationen styrs underifrån av medlemmarna genom val av representanter, som kan avsättas om de inte sköter sig.
”Sosseeliten” å andra sidan styrs uppifrån och är alltså till sin karaktär odemokratisk. I denna informella maktsfär slickar man uppåt och trampar neråt, vilket göder intriger och fulspel. Egenintresset styr. Alla har hållhakar på varandra och alla accepterar de maffiabetonade spelreglerna. I ett symbiotiskt samspel med massmedier styr ”sosseeliten” fullständigt partiet idag, medan den demokratiska organisationen är reducerad till en dekorativ kuliss.
Jag har tre personliga exempel:
1) Jag skrev en motion 2012 om att partikongressen måtte uttala sig för att genast ta hem de svenska soldaterna från Afghanistan. Den antogs av Uppsala AK. Lena Sommestad (då självständig styrelsemedlem i Uppsala AK) skrev styrelsens motionssvar, som helt gick på min linje och den antogs på årsmötet. Nästa steg var distriktskongressen där länets riksdagman Pyry Niemi mobiliserats för att tala ner motionen och förklara för valda delegater att motionen omöjligt kunde antas. Det fanns överenskommelser på hög nivå som vanliga dödliga distriktsombud knappast kunde förstå. Dessutom skulle soldaterna i alla fall hem ”ganska snart”. Ingen yttrade sig därefter för antagande av motionen. Jag var inte där, för jag var inte distriktsombud.
2) Petningen av Lena Sommestad ut ur politiken, vilket jag skrivit flera blogginlägg om tidigare.
3) Och valet av Håkan Juholt och dess förspel i Uppsala.
Alla visste när spelet var över att det var någon sorts fraktion som iscensatte Juholts ”frivilliga” abdikation. Det beskrivs oftast som en strid mellan höger och vänster. Det senaste ryktet jag läst om är att ”sosseeliten” tvingades att stoppa honom för att han var emot europakten, något de ansåg som snudd på landsförräderi. Det gäller förstås politik, men det är ännu mer fråga om en strid mellan de två maktapparaterna inom partiet.
När Carin Jämtin med hjälp av partikassören Tommy Ohlström samlade alla ordinarie ledamöter i verkställande utskottet – utan att kalla partiordföranden – iscensattes i realiteten en kupp mot partiets demokratiska maktapparat. Detta var möjligt för att inom den kretsen fanns inga opponenter (med verklig respekt för medlemsopinioner och kongressbeslut). Där ses medlemmarna som en lättföst, trögtänkt fårskock. Det säger man förstås inte, man har ju ”varumärket S” som signalerar ”folkrörelse”. Man är ju inte lika dum som Anna Kinberg Batra – som uttalade sig nedsättande om ”lantisar” – men man visar i handling på ett lika bottenlöst folkförakt.
Efter alla politiska problem och misslyckanden efter Palmemordet 1986 visade sig plötsligt svårigheterna att få fram en partiledare efter Mona Sahlin ett stort tomrum. Ingen av de erfarna ville ta över. Deras möjligheter i konsultbranschen var mycket större och bättre betalda. Bland andraledsfigurenrna trädda ingen heller fram och ingen lanserades, alla avvaktade och intrigerade.
Då gjorde den demokratiska organisationen en framstöt via arbetarkommuner och distrikt. I Uppsala lanserades Lena Sommestad t ex. Diskussionerna tog fart och demokratin blomstrade en kort tid. I samarbete med landets alla distrikt vaskade valberedningen till slut fram ett oväntat men samlande förslag, Håkan Juholt från Oskarshman, som också blev vald med stor enighet på extrakongressen och gjorde många folkrörelsesjälar lyckliga. Karln kunde ju tala så folk förstod och han talade om väsentligheter!
Dagen efter började ”sosseeliten” agera och på 10 månader hade man tagit tillbaka makten.
Det här ser jag som det stora problemet med Socialdemokraterna. Partiet är inte längre en demokratisk folkrörelse. Kan Suhonens bok mobilisera försvaret för Socialdemokraternas demokratiska beslutsordning är han en hjälte.
En liten reflektion till sist. Efter årets riksdagsval har nu sosseeliten och MP bildat regering, vilket av sosseeliten framställs som en seger. Men denna ”seger” bygger inte på egen valframgång, utan på att Alliansen (M) tappade över 7% – som gick till Sverigedemokraterna. Sverige har alltså idag en S+MP-regering tack vare att SD gjorde ett kanonval. Inte mycket att skryta med enligt min mening.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Daniel Suhonen, Håkan Juholt, sosseeliten, intrigspel, Lena Sommestad, Afghanistan, Carin Jämtin, Tommy Ohlström, Pyry Niemi,S+MP-regeringen
Mycket bra! Utgår dels från egna reflektioner och erfarenheter men speciellt litar jag på dina upplevelser inne i S.
Mystisk bild om man tittar i bakgrunden. Är det inte gamle transportbas-pampen Hasse Eriksson som sitter där som välgödd pappfigur? Och skulle det betyda något? HE var pamp men gjorde en del för sina medlemmar, medan gänget i förgrunden må vara pampar men snarast förråder sina medlemmar så fort det någonsin går?
Jag instämmer och tycker att Knut gjort en bra analys.
Vad är allt värt, om inte ett arbetareparti kan fungera demokratiskt?
Jösses tog det så lång tid att fatta detta? Akademiker också? Nej jag har inte mycket mer att säga, så vi får se om detta kommer in? Demokrati från internet.
Enligt mitt sätt att se på utvecklingen av SAP så är det största misstaget att montera ned folkrörelsen och då hamnar man i denna sörja. Bengt Göransson har sagt att partiet känner inget ansvar för sina medlemmar utan den kommunala, landstings- och statliga eliten. Den stora frågan är nu om det går att ändra partiet eller har det spelat ut sin roll och finns det några livskraftiga folkrörelser som kan ta över? Min förhoppning är miljörörelsen om man ser till vilka hot vi står inför.
Denna kortfattade sammanfattning klargör tillsammans med debatten om Daniel Suhonens bok om Håkan Juholt att Socialdemokratin stod inför ett vägskäl när Stefan Löfvén skulle bilda regering. Den akademiskt grundade Stockholmsinriktning, som påbörjades när Bengt Göransson blev skolminister hösten 1982 och Kjell-Olof Feldt genomförde sin novemberrevolution 1985, samt Mikael Damberg blev S-talesperson i riksdagen innebär en nyliberal samhällssyn där demokratin ställs på undantag.
Med valet av Stefan Löfvén som partiledare och nu statsminister finns förutsättningar att återfå balansen inom partiet. Nu gäller det att genom öppen debatt stödja hans inriktning med hjälp av Daniels Suhonens bok, precis som Knut Lindelöf påtalar, att stoppa den kupp som initierats från Stockholmsföreträdarna och som pågått sedan mer än trettio år tillbaka.
Gunnar Myrdal varnade mycket tidigt för den odemokratiska människosyn nationalekonomin bygger på och efter att han 1974 fick Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap föreslog han att detta pris skulle avskaffas eftersom ekonomi inte är en vetenskap som vilar på den akademisk grund som Alfred Nobel avsåg.
Nils W!
Tack för din kommentar. Uppmuntrande att du delar min syn på Suhonens arbete och om ”sosseelitens” kupp mot demokratin. Jag vill dock inte kalla denna elit för en ”akademiskt grundad Stockholmsinriktning”. Och framför allt inte förknippa Bengt Göransson med den nyliberala vågen. Kjell-Olof Feldt och ”novemberrevolutionen 1985” hör däremot ihop med den skadliga sosseeliten. Jag ser det som hänt mer som ett utslag av antiintellektualism och respektlöshet för demokratins grundvärden och strukturer – mitt inne i partiet!
Suhonens bok och nu Stefan Jarls avslöjande dokumentär Godheten om Socialdemokratins högförräderi mot Svenska folket som inte fick visas före valet, kunde vi ikvällse den i Kungskapskanalen!
Hit men inte längre sa Stalin (enligt min far född 1904) när fascisterna sist trängde sig in i Ryssland och Leningrad. Stalinorglarna sattes in och packet fick backa. Nu har stövlarna dragits på igen och med Svenska Socialdemokrater i släptåg!
Har Pierre Schori fått svar på sina frågor vad överstelöjtnanten och Militärattachén vid Svenska Ambassaden i Tel Aviv har för uppgifter? Vilka vapenavtal finns med Israel/USA, Vem tillhandahåller av Folkrätten förbjudna klusterbomber och andra vapen?
Vad händer med Ubåtsjagandet? Putin vet inte vad de sysslar med om det nu är Ryssar. Han tror att dom är här för att köpa ost!?
På femtiotalet landade en helikopter smyckad som ett rymdskepp på Järntorget i Göteborg. Ur steg rymdmän med spröt på huvudet och ropade ”Vi kommer från Mars, vi skall köpa skor hos Sko-Bäckmans!”
Är det samma rymdfarare som gäckar i Horsfjärden. De verkar
återkomma med jämna mellanrum!
Förhoppningsvis är det som vanligt amerikaner eller Nato som har fritt tillträde till våra vatten av ovanstående förrädare. Händer det inget då så händer det aldrig. Hit men inte längre!