Kurt Salomonson, den ”bortglömda” verklighetens författare

Vid min pappas allra första nattskift nere i Verket utsattes han för en initieringsrit. En ”omtänksam” arbetskamrat: ”Lägg dig och sov en stund, du Gösta!”

Den godtrogne, unge mannen från Norduppland lät inte uppmaningen länge vänta på sig. Intog genast horisontalläge. Sussade gott på en bänk i omklädningsrummet när det stoppades in en snusbuss i hans halvöppna mun. 

Han avslöjade, inte så lite skamset, långt senare nesan för mig.

Initiering, ett utslag av den självdisciplinering arbetarna på Sandvik upprätthöll. In i ledet bland oss andra ska du. Härdas och slipas av. Tidigt skall du böjas – av oss själva. Tro inte att du är något.

Jag minns historien om pappa och snuset när jag hörde att Kurt Salomonson är död. ”Arbetarförfattare” heter det i handböckerna. Det säger mig inte mycket, mest en kliché. Om Salomonson skulle jag hellre säga ”realist”. Verklighetsskildrare utan ideologiska skygglappar. Och utan att bäva för konsekvenserna.

Jag placerar honom i samma arbetarklassens villkor naket skildrande skara som Folke Fridell (Död mans hand, 1946,en av många böcker på samma tema från honom), Erik Johansson (Tok Alfred – en hjälte, 1994) och Geflebördige Lennart F Johansson (TV-serien Tretton dagar, 1970). 

Göran Stangertz fullkomligt lysande i den senare som den livshungrande sonen som försöker bryta sig ut ur konform miljö och kvävande familj. Exteriörer från arbetarstadsdelen Brynäs och sedan länge nedlagda Gävle Galvan, många infödda minns än idag denna fabrik. 

Vad som förenar dessa pennans fritänkare ovan, varav Salomonson var en, är klarsynen som de vägrar att kompromissa med. Fabriksgolvet och vardagens verklighet bortom högtidstalens honnörsord: solidaritet, jämlikhet och broderskap. 

Och som i den grå praktiken, när förstamajtalen tystnat och fanorna vikts ihop, betyder föga. 

Salomonsons blick var oförställd och han skrev stilistiskt väl om det han såg. Utan att försiktigt tassa fram och ta hänsyn.

Trots att uppmaningen lämnades tydlig och klar: repa inte självbilden. Hylla, idealisera. Vi vill inte höra sanningen om hur det egentligen är. Nästan så att det liknar Proletären och ärrarnas romantiserade bild av arbetarklassen och proletärerna.

Med en socialdemokratisk mamma, benhårt lojal mot Rörelsen och belönad med Hjalmar Brantingmedaljen, blev det som om jag läste Salomonson i smyg. Fast hon kanske inte ens kände till honom. Uppvuxen på Bruket rörsliparens dotter, under knappa förhållanden, den dåtida socialdemokratin lovade något annat och bättre. Att ifrågasätta detta var som att beröva henne det existentiella fotfästet. 

Salomonson gick ner i gruvan, hans universitet. Erfarenheterna därifrån ledde till debutromanen Hungerdansen (1955).

Skildringen av malmfältens egenartade folk kommer nära mina egna erfarenheter av detsamma i umgänget med ledarna för LKAB-strejken.

Gruvdrift – inget för klenisar. Visa inte svaghet, vad du gör! En karl är inget fruntimmer. Inget känslopjunk. Bit ihop.

Trilogin Mannen utanför (1958), Sveket (1959) och Skiljevägen (1962), notera de belysande titlarna på de två första, läste jag som en kritik av det välståndets efterkrigssamhälle som S höll på att skapa. När tilllväxten var god, ekonomin blomstrade.

Men där arbetet som något meningsskapande, för att inte säga ett självförverkligandets projekt, helt försvann ur fokus. Medan enbart dess instrumentella värde betonades. Lönen, pengarna. Vad med människovärdet som enligt Internationalen skulle ”krävas tillbaka”?

”Femöringen före människan”, fackets krav modesta för att gynna arbetsköparen. Inget systemhotande! En snäv, ”tradeunionistisk” hållning, för att citera Lenin. Fackföreningarna inga medlemmarna fostrande ”skolor i socialism” (Marx och Engels).

På fritiden, oavsett arbetets grad av monotoni och rutinisering, skulle mening skapas, livet levas. Nu när arbetarna ”fick det bättre”. Kunde köpa bil och hus, till och med sommarstuga. 

Glöm alla revolutionära paroller. Och – lita på era representanter. Storavdelningsbildande och centralisering. Medlemmarna ”pappersmedlemmar” i register, krävdes ingen aktivitet av dem förutom att betala kontingenten. Ombudsmännen trädde ställföreträdande in.

Salomonson blev, som jag har förstått det, efter sina skoningslösa skildringar något av en persona non grata inom breda arbetarrörelsekretsar. Ingen kritik av det stolta välfärdssamhället och dess brist på djupare livsinnehåll! 

”Pamparna” inom LO ville inte påminnas om sina ”försummelser” – ”sveket”. Akta dig så att du inte blir  ”mannen utanför”. Salomonson aktade sig inte, hans integritet för stor.

Salomonson inspirerade. Lars Molins författarskap, hans solidariska och osminkade skildring av verklighetens folk, finner jag inspirerat av mannen från norr. Ta bara Bomsalva (1970, boken filmatiserades). 

I redan nämnda Tok Alfred av Erik Johansson reser sig en medlem plötsligt upp på ett fackmöte och föreslår att man skall diskutera livets mening. Ordföranden blir brydd. Men finner sig och föreslår bordläggning. Och bordläggning blir det. Det socialdemokratiska projektet i ett nötskal. 

Till skillnad från de silikosdrabbade, av LO ”bortglömda”, gruvarbetare Salomonson lyfte fram i ljuset fick han ett långt liv, nittiofyra blev han.