Idag för exakt 87 år sedan avled den tyske exilförfattaren Kurt Tucholsky på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg efter en överdos av sömntabletter. Han begravdes enligt sin egen vilja på kyrkogården i Mariefred, dit många Tucholskyintresserade ännu vallfärdar.
Han kom från en välbärgad och bildad Berlinfamilj och studerade först juridik. Men författandet i radikal antimilitaristisk anda startade tidigt och tog över och blev till hans yrkesroll. Han kom levande ut från första världskriget som övertygad pacifist.
1920- och 1930-talen kämpade han emot den oroande politiska utvecklingen i Weimarrepubliken, som allt mer kom att domineras av nazisternas NSDAP. Tucholsky tvingades i exil på 1920-talet och verkade först från Paris och från 1929 från Hindås utanför Göteborg. Han såg tecknen i skyn att Tyskland och Europa var på väg mot ännu ett stort krig och kämpade som skribent och på alla sätt han förmådde för att upplysa sin samtid om de rådande förhållandena.
1933 blev Hitler rikskansler i Tyskland efter att ha erövrat ett avgörande stöd bland den tyska befolkningen. Detta var förmodligen avgörande också för Tucholsky, som därefter tystnade. Hans hälsa sviktade också och den 20 december 1935 valde han att ta en överdos av sömnmedel.
1935 var det ett år kvar till spanska inbördeskriget, två år till Japans anfall mot Kina och fyra år kvar till krigsutbrottet i Europa. Ett nytt storkrig framstod för honom som oundvikligt.
Det är svårt att inte känna samma hopplöshet idag när mobiliseringen från USA-världen och från Ryssland bara eskalerar. Det nya storkriget i Europa smögs igång av USA-världen redan 2014 med Kievregimens anfallet mot Donbass. Från den stunden var konfrontationen med Ryssland oundviklig. Men redan från Balkankriget på 90-talet – efter Berlinmurens och Sovjets fall – har upptaktskrigen avlöst varandra; Afghanistan, Libyen, Syrien, Jemen. Stormakter med hegemonianspråk kan inte backa.
I den upphetsning som uppkommer i propagandans spår är eftertanke och försoning föraktliga begrepp. Redan 1914 reagerade en 24-årig Tucholsky på den ”hurra-stämning” över att få gå ut i kriget, som då var vanlig bland tyska diktare och författare. Jag känner samma avsmak idag över den bisarra segeryra som utstrålar från medierna över ukrainska framgångar och ryska motgångar. Att unga soldater på båda sidor dör i tusental – precis som i Flanderns skyttegravar – är en icke-fråga. Det skrämmer mig.
Vi lever i en mycket farlig tid. Hoten mot fredliga människors liv känns överhängande. Tecknen i skyn är mycket tydliga. Att mänskligheten ska tvingas igenom ännu en skärseld som den mellan 1914 och 1945 framstår som alltmer oundvikligt. Man vill helst undvika att skriva sånt här, men vem ska stoppa galenskapen om människor förses med skygglappar? Må besinning och protester gro bland gräsrötter och bland makthavare. Priset denna gång är för högt.
Kurt Tucholsky stod inte ut, men vi måste fortsätta hålla emot. Frid över hans minne.
Vinjettbild: Wikipedia
Ja du, Knut! I somras var jag (och min på ålderns höst funna kärlek, Carina) i Potsdam utanför Berlin, för att titta på huset där min mamma växte upp. Hon var enda barnet i en prästfamilj där pappan dog mycket tidigt. Nu ville vi titta på en skylt på huset, som berättar om hur min mamma och mormor några gånger tog hand om judar på flykt undan nazisterna.
När vi fotade kom en äldre dam och undrade varför. När jag på min rätt hyfsade tyska gav en förklaring sa hon, det bor en ännu äldre dam här, som minns din mamma och mormor. Jag skall se om hon är hemma… Det var hon och det slutade med att vi blev hembjudna till henne dagen efter. Hon var tre år när huset byggdes, 1937, och har bott där sedan dess. Hon berättade bland annat om hur de alltid blev bjudna att se min mammas och mormors julkrubba, men också om ryska bombningar och krigsslutet.
Det märkliga är också att jag (1979 och -80) träffat en av de judiska kvinnor (Lotte) som min mamma och mormor tog hand om ett tag. Hon var barnsköterska och kommunist, medlem i Herbert Baum-gruppen, som gjorde ett brandsabotage mot en antisovjetisk utställning i Berlin, kanske 1943. Alla åkte fast, de flesta avrättades. Men medan Lotte väntade på sin tur bombades fängelset av engelsmännen. Med hjälp av fängelseprästen, som i hemlighet var antinazist, kunde hon fly och placerades först hos min mamma och mormor, innan hon transporterades vidare (och överlevde kriget). Min mormor dog av näringsbrist 1946, fyra år innan jag föddes, min mamma kom till Sverige 1947, på stipendium, träffade min pappa och blev kvar. Hon och Lotte förblev vänner livet ut, trots väldigt olika världsåskådningar.
Och till slut, tack för att du upprätthåller din hemsida, den är viktig för mig. Kanske återkommer med ett inlägg där, så småningom…
Knut L! Känner du avsmak för segeryra över ryska framgångar och ukrainska motgångar?
Jan Arvid G!
Vi har olika sätt att uttrycka oss i debatter. Du avvisar varje känslouttryck, medan jag ibland tillåter mig sådana. Människor är både förnuft och känsla. Känslor är alltså en del av livet och därmed också av språket och politiken.
Vad gäller min avsky eller upprördhet (känslouttryck) över USA-världens stridslystnad i kriget mot Ryssland, så har den växt kraftigt under det senaste halvåret. Självklart är ryska offensiver lika grymma mot västutrustade och -tränade ukrainska soldater och inhyrda utländska krigare. Men den fullständiga övertygelsen om vilka som är goda och onda i detta vansinne är mig obegripligt. Skygglapparna, ja blindheten, för att Ukraina är en stat där olika befolkningsgrupper måste ha lika rättigheter blir allt mer framträdande (i mina ögon) i debatter här på lindelof.nu. Intresset för den andre och försök till försoning försvinner allt längre bort.
Genom att ta ett steg tillbaka och tänka på vad som skett det senaste halvåret och vad som är på gång just nu, så borde man inse att vi är på väg ner i ett svart hål.
Knut L!
Vi har alla starka känslor. Min starkaste känsla av avsmak från senare års politiska läsning var när Mike Pompeo talade om yttrandefrihet och vad som borde göras med vissa journalister.
Den äckligaste kommentator jag sett i detta krig är Scott Ritter. I samtalet med Richard Medhurst 25 februari 2002 satt Scott Ritter och gottade sig åt – som han trodde – Ukrainas undergång inom en vecka. Vid tidpunkterna 02.04, 12.12, 21.40, 22.58 och 23.34 ser man hur Scott Ritter njutningsfullt målar upp vad som skulle hända ukrainarna.
En mer nylig analys av Scott Ritter är att alla ukrainare kollektivt har stött nationalsocialismen – öppet eller genom tyst medgivande – och att alla personer av ukrainsk etnicitet därför har ”upphört att vara relevanta i en modern diskussion”, och att personer av ukrainsk etnicitet inte har rätt att deltaga i omröstningar om landet Ukrainas framtid.
En mer nylig analys av Scott Ritter är att alla ukrainare kollektivt har stött nationalsocialismen – öppet eller genom tyst medgivande – och att alla personer av ukrainsk etnicitet därför har ”upphört att vara relevanta i en modern diskussion”, och att personer av ukrainsk etnicitet inte har rätt att deltaga i omröstningar om landet Ukrainas framtid.
Kan du Knut L ge exempel på svenska massmediapersonligheter vars segeryra är lika avsmaksframkallande som Scott Ritters? (Han tror liksom du att Ryssland vunnit kriget och är därför fortfarande segeryr.)
Men du har rätt att jag stänger av sådana känslor som mitt äckel inför Scott Ritter när jag analyserar och skriver. Jag rekommenderar dig att göra motsvarande. Jag tror att ditt hat mot Västvärldens politiskt, medialt och ekonomiskt ledande skikt grumlar din analys. Du överdriver hur långt Västvärlden kommer att gå i Västs rivalitet med Eurasiens stormakter. Du förväxlar din bild av Västmänniskors vildsinta aggressivitet med deras verkliga långsiktiga politik. (Västmänniskor har förstås ingen gemensam politik, men jag syftar på det fortlöpande utfallet av den politiska processen inom Västvärlden.)
Vi är inte på väg ner i ett svart hål liknande de båda världskrigen; en sådan rörelseriktning finns inte i Västvärlden, den finns bara i din känslomässiga bild av Västvärlden.
Jan Arvid G!
Vi får innerligt hoppas att du har rätt.
För att sälja in USA/Natos krig mot Ryssland har man lanserat uttrycket: Rysslands oprovocerade anfall på Ukraina. Detta har accepterats av västerländsk media och därmed har man effektivt kunnat dölja förhistorien till detta krig. Att få med sig opinionen är avgörande i alla krig. Nu mer än någonsin. I Sverige finns så vitt jag vet ingen avvikelse bland systemmedia. Men den som vill kan sätta sig in i detta krigs långa förhistoria. Om man orkar kan man läsa t.ex. The Great Chessboard av Zbigniew Brzezinski. Flera amerikanska militärer har öppet talat om detta krigs verkliga syfte.
Leif Stå!
Ett annat uttryck som upprepas katkesiskt i våra medier är ”Rysslands fullskaliga invasion”. Meningen är att påstå att Ryssland smyginvaderade Ukraina redan 2014 efter Maidankuppen.
Jag rekommenderar alla läsare av denna blogg att gå till närmaste bibliotek eller bokhandel och skaffa ”Jakartametoden” av Vincent Bevins. Den bör avnjutas i små doser med konstpauser inlagda för att den är full av a-ha upplevelser. Både Stalin, Churchill och J.F. Kennedy blir avslöjade med inhumana uttalanden. Den bör läsas noga av den som fortfarande tror att USA:s engagemang i många regioner där krig har eller pågår som en mission för frihet och demokrati.
Detta sagt efter ha läst bara första kapitlet. En del av innehållet är ju känt för oss som redan läst Chomsky och J. Bricmont.
En sak jag är intresserad av att höra från dom som var myndiga 1964 när Vietnamkriget eskalerade. Jag var för ung då för att minnas stämningarna då i Trollhättan. Det var först i slutet av 1960-talet då vi arbetarungdomar söp en aktivist i AMI, Aktionsgruppen Mot Imperialism under bordet. Men intresset var väckt.
När jag cyklade till arbetet uppe på Stallbacka-området såg jag en hund-koja där det stod FNL. Även Trollhättan var med i motståndet.