Som ni, alla trogna och otrogna läsare, säkert lagt märke till bevakar jag Dagens Nyheten med särskild uppmärksamhet. Tidningen är mycket snygg och välgjord till sin form, men allt mer opålitlig till sitt innehåll.
Ett svårhanterat och synnerligen bekymmersamt exempel dök upp idag, den 7 oktober. Tre prominenser ur det Judiska centralrådet framträder med en mycket obehaglig text. Obehaglig för att den är ämnad att vara oemotsägbar. Därför, när jag nu skriver om den – alltså den 7 oktober – exakt ett år efter (vad ska jag nu kalla det för att inte bli beskylld för antisemitism?) ”Hamas utbrytningsförsök ur sin 76-åriga fångenskap”. Alltså, att skriva så istället för ”terrorattack” knuffar ner mig i samtidens mediala massgrav för antisemiter. Att reagera som jag gör inför denna text och känna iskallt obehag vid läsningen skrämmer de allra flesta till tystnad. Men jag förmår helt enkelt inte hålla truten.
De tre prominensernas text är faktiskt även avslöjande. Den osar av desperation och vibrerar av ångest inför risken att staten Israel ska dömas för folkmord och ställas ensam mot resten av världen. För att hålla detta hot ifrån sig skriver man artiklar som denna i Västvärldens stora tidningar. Och för att få alla att skämmas för att palestinier i våra europeiska städer tillsammans med en majoritet av världens befolkning uttrycker sitt hat mot det pågående israeliska folkmordet. I lördags här i Uppsala rann tårarna nerför kinderna på kvinnan som talade vid demonstrationen på Stora torget. Vi var några få svenskar – utan palestinsk bakgrund – bland alla demonstranterna. Man lyckas skrämma väldigt många människor, skapa en klyfta mellan olika svenskar och hindra dem att se Israels pågående och tidigare krig i sitt rätta sammanhang.
Artikeln ådagalägger ett synnerligen tveksamt budskap med ett mycket högstämt och nedlåtande språk.
Några exempel på formuleringar:
”…men till höger och vänster pågår en normförskjutning kring vad som anses rumsrent.”
”Glappet mellan politikers uttalade engagemang för att bekämpa judehat och civilsamhällets likgiltighet är avgrundsdjupt.”
”… komplexiteten i konflikten behöver återspeglas för att Gazakriget inte ska nyttjas som ventil och täckmantel för antisemitiska konspirationsteorier och troper om judisk makt och judisk ’vit kolonialism’.”
”Samtidigt ser vi hur otydligheten och uddlösheten i allmänt hållna planer mot rasism tycks lämna fältet öppet för ett osynliggörande av antisemitismens särart, där den judiska minoritetens utsatthet blir projektionsyta för politiska agendor som inte primärt handlar om bekämpande av antisemitism.”
”Mot bakgrund av den tilltagande politiseringen av antisemitismen ser vi allt tydligare behovet av blocköverskridande överenskommelser som kan återställa fokus på sakfrågan utan att denna exploateras eller fördunklas av ideologi eller partipolitik. Gemensamma överenskomna nämnare skulle kunna utgöra stommen i en nationell strategi mot antisemitism med fokus på evidensbaserade åtgärder.”
”Vi anser att en riktad strategi är en grundförutsättning för att sakligt och effektivt avkoda och bekämpa antisemitiskt hot och hat.”
Vad får vi för ett samhälle om de tre prominenta företrädarna för Judiska centralrådet får bestämma? Jag har försökt att tolka och i klarspråk formulera vad som sägs mellan raderna i denna svulstiga ordmassa och kommer fram till följande:
Makthavarna (politiker och medier) måste banka in i skallen på vanligt folk vad antisemitism verkligen är. Särskilt viktigt är det att särskilja antisemitism från allmänt vänstersnack om rasism, för att inte judar ska känna sig utpekade som rasister. Kritik mot Gazakriget, andra israeliska anfallskrig och påståendet att Israel är kolonialistiskt måste nu en gång för alla brännmärkas som antisemitism.
Det är således i realiteten ett rop på lagstiftning mot antisemitism, vilket klart ligger i tiden. Ingen vettig människa kan dock ta något sådant på riktigt allvar. Men som sagt, ytterst få vågar säga emot. Med dessa obehagliga artiklar mjukas ryggraden hos våra makthavare upp. Och vår sålunda uppmjukade överhet kommer säkerligen att i någon form efterkomma deras krav.
För min del så försvarar jag med det här min mormor Karins fars, Ludvig Philip, heder. Han var en väl integrerad man från en stor judisk familj i Göteborgs borgarkretsar och tillika persisk generalkonsul. Han dog en fridfull död 1907 vid 72 års ålder och lämnade efter sig åtta barn (i åldersordning): Robert, Rosa, tvillinganrna Mauritz och Charles, Albin, Annie, Ellen och Karin. Frid över allas minne.
Vad glad jag blir bäste redaktörn, när redaktörn skriver ”Men jag förmår helt enkelt inte hålla truten.”
Vi har alldeles för mycket truthållande i Sverige idag, och det är ett starkt bidragande skäl till att Sverige framöver än en tid kommer att sjunka ner i försämringar.
Nu håller jag på att läsa en tunnare bok, 100 sidor, av Åsa Plesner och Niklas Altermark Konsten att avveckla en välfärdsstat. Författarna går speciellt igenom socialförsäkringarna. Redaktörn kan, precis som jag och alla andra pensionerade lärare, göra en egen personlig genomgång av avvecklingen inom skolområdet. Då jag startade min lärarbana med Lgr69, fick jag till och med uppleva de sista åren av uppbyggnad av skolan, innan avvecklingen av den började mot slutet av 1970-talet.
Vill man ha en mer väldokumenterad bok om avvecklingen; med siffror tabeller, diagram ock dylikt; ja då kan man ge sig på boken Klass i Sverige, 740 sidor, av Daniel Suhonen, Göran Therborn m fl. Så det svenska truthållandet motiveras verkligen inte av brist på material att diskutera.
Det redaktörn här tar upp, är det sionistiska greppet för att få oss att hålla truten. Det är absolut inte ett judiskt grepp, utan i sista hand ett grepp som USA-imperialismen har om svensk massmedia och svensk politikerkast. Det är det urgamla knepet som pågår: Låt oss inte tala om hur svensk välfärd avvecklas, hur USA bygger Nato-baser i Sverige, hur Sverige via EU deltar i olagliga sanktioner mot många fattiga länder som Syrien och Kuba. Låt oss i stället tala om antisemitism, om den hemska ungdomsbrottsligheten, om hur Iran styr svenska narkotikagäng och om hur hemsk Putin är.
Så bäste redaktörn, ”Låt truten tala”, men låt inte val av tal styras av vår imperialismtrogna politikerkast eller dess uttolkare i DN eller annorstädes.
Intressant att läsa dom där orden, att hålla truten eller som vi uttryckte detsamma i Skåne under min sköna barn- och ungdomstid; helt enkelt Håll flabben!
Och det var inte alltid så enkelt att vara tyst för en ung förskolegrabb då det begav sig på 1950-talet. Så även på den tiden kunde det vara problem att vara alltför motvalls eller pratsam, vid vissa tillfällen.
Vad detta snackesaliga berodde på hos mig var nog inte så enkelt att reda ut, men oavsett uppkom en självläkande process med tiden – på gott och ont – allteftersom vuxenvärlden angav normerande gränser. Omdömet växte i fråga hur rollen som vuxen skulle förberedas och för den stökige ungen tilltog den så kallade anpassningen efter hand. Det vill säga man borde nog tänka som så: ”blir du lönsam lille vän?”
Visst var det viktigt att bli en del av den sociala gemenskapen. Något annat stod inte till buds och så klart påverkas vi människor av vad omvärlden erbjuder om man söker sig till att bli en flitig ”arbetsmyra” i den eviga grottekvarnen. Och då inte minst i fråga vad en ljusnade framtid som efterkrigstiden fantastiska välfärdsutveckling verkligen kunde erbjuda i form av mängden moderniteter, denna barn och ungdomsgeneration kom i kontakt med. Till exempel något så enkelt att bara uppleva, från ett utedass till en vattenspolande toastol i den nya lägenheten.
Visst fanns det saker som var mindre bra i min barn och ungdomsvärld och då inte minst för dom barn som kunde betraktas som lite aviga. Det kunde var något så enkelt som att bli efter i undervisningen och då framför allt matematik och den viktiga läsförståelsen. För de barnen renderade det i regel att gå om en åldersklass eller bli placerad till en benämnd hjälpklass. Och redan där, när så förekom, sattes en viss stigma på detta folkskolebarn. Dessvärre var det så.
Men trots allt vill jag mena hos vuxenvärlden fanns i regel ett omhändertagande som erbjöd möjligheter till dessa barn att medverka i samhällets uppbyggnad och i övrigt gemensamt folk och föreningsliv. Som någon modern statsminister uttryckte med den fina meningen att ”alla skall med” vilket jag tycker är förträffliga ledord. Betydligt bättre än dagens tilltagande repressiva samhällsmodell som växer fram i spåren av ett brutala klassamhälle som ger uttryck i en förfärande selekterad människosyn. Det är i dom spåren av segregerade boendeområden som extrema högerpartier hämtar näring med stöd av en bred väljargrupp och av våra så kallade normala partier.
Och detta händer inte enbart i landet lagom Sverige utan så även förekommer i västvärldens till delar avindustrialiserade länder. Ett rejält omfattande problem inte minst mänskligt som jag vill mena är ett påtagligt hot mot vår förhållandevis unga demokratiska samhällsmodell.
Därför viktigt att inte vara tyst och hålla truten (flabben). Ett tillstånd av tankar där oron lägger band på oss i tron att detta drabbar inte mig.
Niemöllers dikt är viktig att uppmärksamma i denna tid, som följer;
Först hämtade de kommunisterna, och jag protesterade inte
för jag var ingen kommunist
Sedan hämtade de fackföreningsfolket, och jag protesterade inte
för jag tillhörde ingen fackförening
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte
för jag var ingen jude
Sedan hämtade de mig – och då fanns det ingen kvar att protestera.
Artikeln, skriven av tre företrädare för judiska rådet, är ju dock ett inlägg på DN debatt där man brukar publicera debattinlägg från enskilda eller organisationer av olika mening. Det är alltså inte tidningens egna åsikter som torgförs på debatt. Själv är jag nöjd med DN som husorgan, men man kan ju inte alltid få en tidning som helt stämmer med egna åsikter. Och jag kanske inte ens vill ha en sådan tidning. Och så finns det ju så mycket mer än bara politik och dess åsikter.
Knut L!
Du är i likhet med mig och en del andra i samma ålder undervisad om att Abrahams söner Ham, Sem och Jafet sändes ut i världen för att sprida sin säd över den då kända världen. Ham gav upphov till de hamitiska folken i Afrika, Jafet till de asiatiska folken – och Sem till de semitiska folken i dagens Mellanöstern. Således är enligt våra heliga skrifter, Talmud, Al-Quran och Bibeln Sem urfader till båda de semitiska folkgrupperna, judar såväl som araber. Ett rimligt förhållningssätt bör då vara att begreppet antisemitism och det nödvändiga bekämpandet därav även borde innefatta araberna, den andra semitiska folkgruppen. Men icke, så ser politiskt motiverad obildning ut! Påpekade detta offentligt för Per Ahlmark i medio 90-tal. Ingen reaktion, så klart.
Den lilla familj av nära släktingar jag har kvar efter en serie dödsfall är två brorsdöttrar och en svägerska i Paris, alla judiska och helt sekulära. Vilket inte förskonat dem från en del otäcka påhopp i s k sociala medier och i några fall verbala angrepp i mataffären. De är väldigt illa berörda över sakernas tillstånd i Frankrike. Den judiska communiteten i Sverige känner sig trängd (undviker synliga Davidsstjärnor i öron eller runt hals för att inte tala om kippa), med all rätt. Samtidigt upplever landets muslimer att de steg för steg trängs ned i en tillvaro som andra, eller rentav tredje klassens medborgare, med tämligen lätt förutsebara konsekvenser. Som jag ser det kommer det att bli värre innan det blir bättre. Texten i DN är blott en sorglig bekräftelse på den saken.
Det är mycket märkligt det som sker i Mellanöstern. Vi har ett land byggt med våld av invandrare från andra kontinenter. Ett land där en skriven författning ersatts av skrifter nedtecknade för årtusenden sedan. Ett land byggt på en delningsplan föreslagen av FN:s generalförsamling. Ett land ensidigt utropat av sionister innan säkerhetsrådet godkänt och ratificerat generalförsamlingens förslag. Därmed ett laglöst land utan gränser med obegränsat stöd från den kristna världen. En skapelse helt emot folkviljan hos landets ursprungsbefolkning och 100-tals miljoner människor i grannländerna. Ett folkrättsligt övergrepp präglat av gammaltestamentligt våld och västvärldens kristna hedersvåld. Kristendomen är ju bara en liten bilaga till judendomen i enlighet med bibelns testamenten. Kanske har muslimerna lyckats bättre med att befria sig från bokstavens träldom i sin religion? Det var ju bland annat detta slaveri Jesus ville befria mänskligheten ifrån.
Att Folke Bernadottes delningsplan från 1947 – då med stöd av dåvarande generalsekreteraren i FN, Trygve Lie, samt även USA (Truman) och Sovjetunionen (Stalin) – gick om intet efter mordet på honom 1948 av Stern- och Irgunligorna med åtföljande och väl planerad etnisk rensning (Al-Naqba) var och är inledningen på den nedåtgående spiral som sedan dess präglat Israel/Palestina. Bernadotteplanen var ej perfekt men avsåg att ge båda stater tillgång till hamnar, varsin huvudstad (Tel Aviv resp. Ramallah) och Jerusalem/Al-Quods under FN-förvaltning, med fritt och fredligt tillträde till de heliga platserna för kristna, judar och muslimer.
Efter mordet och det ensidiga utropandet av staten Israel 1948 blev det mest mummel och harklingar i FN, inte mer. Sedan dess har palestinier på Västbanken och Gaza behandlats som Mellanösterns politiska växelmynt, med desperation, hat och krig som följd. Ingen part har rena händer här men de israeliska statsledningarna från Ben-Gurion till Netanjahu bär som den starkare parten det största ansvaret fram till dagens blodiga elände. Detta kommer enligt min mening att sluta riktigt illa.