”Samhället har ett ansvar för att kunskap om Förintelsen och andra folkmord förs vidare och för att hindra att något liknande händer igen. Många av Förintelsens överlevande har nu gått ur tiden och kan inte längre genom sina personliga vittnesmål stärka motståndskraften mot falska påståenden om att Förintelsen inte har ägt rum.
I Sverige finns ett starkt straffrättsligt skydd mot hatpropaganda på rasistiska grunder, bl.a. genom straffansvaret för hets mot folkgrupp. Det kan dock ifrågasättas om lagstiftningen tillräckligt tydligt ger uttryck för samhällets avståndstagande från bl.a. förnekelse av Förintelsen.”
Så inleds direktiven till kommittén (antagna vid regeringssammanträdet den 20 oktober), som senast den 20 april 2023 ska lämna förslag på hur man med ny lagstiftning ska komma till rätta med ovan beskrivna problem.
Fråga nummer 1 är om det som man skriver i första meningen är rimligt. Har ”samhället” – i meningen svenska staten om statens myndigheter – verkligen ”ansvar för att kunskap om Förintelsen och andra folkmord förs vidare och för att hindra att något liknande händer igen”? Jag anser att det är ett typexempel på en otillbörlig utvidgning av statens (politikens) ansvar i en demokrati för vad som är sant och falskt i historien. Jag tror till och med att det är farligt, genom att vad staten framhåller som ”sanning” gärna uppfattas som översitteri och propaganda och alltså kan få direkt motsatt verkan, särskilt i oroliga tider.
Vad som är ”sant eller falskt i historien” vet vi varierar i olika tider. Meningarna går alltid mer eller mindre isär, och någon helt entydig version går aldrig att få fram. Ett aktuellt exempel är att ”historieforkningen” mellan 1945 och 2014 var ”ganska överens” om att Tyskland startade andra världskriget i Europa i september 1939, samt att Sovjet var det land och det folk som fick betala det högsta priset i antal döda i nedkämpandet av Nazityskland. Men den uppfattningen är nu ifrågasatt av EU, vilket gör att historieforskningens tidigare version i fortsättningen kommer att ifrågasättas till exempel i EU:s alla skolor och universitet.
Åsiktsförbud i ”förnekelseform” av olika slag finns i bland annat i Frankrike, Tyskland och Österrike. EU-kommissionen har dessutom framfört synpunkter på Sveriges sätt hantera ”kriminalisering av offentligt urskuldande, förnekande och flagrant förringande av folkmord och vissa andra brott”, som man skriver i ovan nämnda utredningsdirektiv.
Inget av detta tvingar dock Sverige att införa sådan lagstiftning, annat än som i omnämnande av ”hets mot folkgrupp” i lagen om Brott mot allmän ordning (BrB 16:8) och som ett undantag i Tryckfrihetsförordningen. Med folkgrupp avses ras, hudfärg, nationellt/etniskt ursprung, trosbekännelse (sedan 1970), sexuell läggning (sedan 2002), könsöverskridande identitet eller uttryck (sedan 2019). Det är så vi hanterat frågan. Vad mer kan behövas?
Vidare i inledningen till direktiven skriver regeringen:
”För den som har överlevt ett folkmord eller berörs av det på annat sätt kan det vara en oerhörd kränkning att höra någon påstå att folkmordet inte har ägt rum. Det gäller i synnerhet när förnekandet inte sker av okunskap utan i själva verket syftar till att kränka eller hetsa mot den grupp som drabbats av folkmordet i fråga. Så är fallet med många av de felaktiga uppgifter om Förintelsen som har cirkulerat under lång tid. De lögner som sprids kan t.ex. handla om att judarna har hittat på eller överdrivit omfattningen av Förintelsen. Det är i de fallen fråga om falska påståenden som ingår i en bredare antisemitisk berättelse.”
Påståenden som beskrivs ovan är just bara påståenden och kan alltså bemötas. Att de kan upplevas som kränkande är självklart. Mänskligheten har många gånger genom historien drabbats av ofattbara grymheter på grund av krig och konflikter mellan folkgrupper av olika slag. Inte minst under den koloniala epoken då Europas stormakter såg sig som skapelsens herrar med rätt att utrota bråkiga undersåtar. Dessa brott lever kvar, traderas och ibland mystifieras av de inblandade tills den enes heroiska seger blir den andres folkmord. Att segraren skriver historien är en sliten klyscha, men icke desto mindre sant. I krig och konflikter förekommer alltid övergrepp från alla håll, men segraren skönmålar regelmässigt sig själv. Det är precis vad som nu pågår när maktförhållandena i världen håller på att förändras och stormakter bröstar upp för nya stora urladdningar.
Att demokratier med yttrande- och organisationsfrihet i sina konstitutioner (EU-länder som Sverige) nu vill lagstifta mot ”folkmordsförnekelse” är ett tydligt svaghetstecken som manifesterar bristen på självförtroende och medlöperi. Man har slut på argument och följer ”His Masters Vioce”. Buskapet är: Nu avslutar vi debatten och lägger locket på med lagstiftning om vad som är rätt.
Utredningen som ska arbeta med det här kommer säkert att köra fast. Mitt tips är att de i april 2023 kommer att meddela att det nog är bäst att behålla vår nuvarande lagstiftning på området.
Fromma förhoppningar är nog bra, men öppen debatt är bättre. Allra bäst är fasta regler för yttrandefrihet och tryckfrihet, som ger vidsträckt befogenhet att tycka i princip vad som helst. Den svenska förtalslagstiftningen behöver dock ses över!
Men inte i den riktning som ges i denna regeringspromemoria. Utan tvärtom! För att ett påstående om någon annan ska vara förtal borde krävas att uttalandet är OSANT. I och med det kommer alla värderingar som ett trollslag att försvinna från förtalsåtalen! För det vet vi ju att värderingar är just detta och inte kan uttryckas på något sätt i termer av sant och falskt.
Därmed skulle vi också få ett slut på sådana ”rättsövergrepp” som visades i den famösa fastighetsaffären här i Uppsala med Ebba Busch i en mindre smickrande huvudroll. Nu har tydligen de av sig själva tänkta framtida kvarlåtenskapsägarna till den numera riksbekante åldringen beslutat att köra varvet en gång till med en tredje juridisk ledsagare, som vanligt utan så mycket annat än munväder att tillgå. Sådant borde omedelbart hindras av den prövande (och prövade) kammarrätten.
Journalisten Christian Palme skriver på facebook som kommentar till denna artikel:
Avgörande är vad som inte får ”förnekas”. Den ”höge representanten”, västvärldens guvernör i Bosnien, införde nyligen en lag som under straffansvar förbjuder folkmordsförnekelse, i betydelsen av att ifrågasätta domar om ”folkmord” från internationella domstolar, som den första Nürnbergrättegången och FN:s Jugoslavientribunal.
Problemet är att det är fullt möjligt att ifrågasätta om ett brott utgör ”folkmord” enligt den strikta definitionen i FN:s folkmordskonvention (”att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp som sådan”), utan att iofs ifrågasätta eller förneka brottet.
Ett exempel är massmordet efter Srebrenicas fall i Bosnien 1995, när bosnienserbiska trupper mördade omkring 8.000 män och pojkar. För detta brott har Jugoslavientribunalen utdömt ett antal domar för ”folkmord”, bl a mot Radislav Krstic, Ratko Mladic och Radovan Karadzic. Ingen som är vid sina sinnens fulla bruk ifrågasätter att massmordet ägde rum (det finns endast några få galningar som påstår att brottet inte har ägt rum, företrädesvis i Serbien och Ryssland).
Frågan, som fortfarande, trots tribunalens domar, är öppen, är om detta brott verkligen uppfyller folkmordskonventionens strikta definition.
Om man nu inför en lag som förbjuder ”folkmordsförnekelse”, i betydelsen av att hävda att massmordet efter Srebrenica inte var folkmord, men endast t.ex. ”brott mot mänskligheten” (även det ett extremt grovt brott), så betyder det att ett fullt rimligt debattämne faktiskt blir förbjudet. Inte ens jurister och experter på internationell straffrätt får i s f längre diskutera om massmordet efter Srebrenica är ”folkmord” eller ”brott mot mänskligheten”.
Är det bra och önskvärt?
Christian Palme har rätt, men ändå fel. Han har rätt i att man på goda folkrättsliga grunder kan ifrågasätta den definition av begreppet ”folkmord” som Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (ICTY) begagnat sig av, och att detta är ”ett fullt rimligt debattämne”. Det har till exempel Kjell Magnusson belyst i en utförlig uppsats rubricerad Genocide as a Concept in Law and Scholarship: A Widening Rift?
Men Christian Palme har fel i att själva händelseförloppet i Srebrenica skulle stå över diskussion och att de som ifrågasätter den officiella historieskrivningen, att ”bosnienserbiska trupper mördade omkring 8.000 män och pojkar”, inte skulle vara ”vid sina sinnens fulla bruk” eller rentav ”galningar” som Serbien och Ryssland. Detta är inte historievetenskap, det är politisk propaganda, ett försök att tabustämpla en seriös diskussion om förloppet och skuldfrågorna i de jugoslaviska upplösningskrigen. Så har etablerade media med Dagens Nyheter i spetsen valt att tysta eller direkt smutskasta seriösa kritiker, till exempel Diana Johnstone, Peter Gowan, Edward S Herman och Peter Handke.
Joseph Goebbels lär ha myntat uttrycket ”ge lögnen 24 timmars försprång, så hinner sanningen aldrig ikapp”. Christian Palme är en av dem som bidragit till att ge lögnen ett sådant försprång.
En lag mot förnekelse av folkmord öppnar för det rena godtycket i rättstillämpningen. Vi ser i t ex Tyskland och Frankrike hur sliriga lagarna är gällande att ”förneka förintelsen”. Som vapen mot nynazism är det direkt kontraproduktivt. Hade t ex Faurisson bemötts på hövligt akademiskt sätt skulle han aldrig ha drivits till att bli den rättshaverist som den yttersta högern kunnat utnyttja.
Redan vid en ytlig reflexion tornar frågorna upp sig: Vilket folkmords historia ska anses kräva ett särskilt skydd? Vad är kriteriet för ”förintelseförnekelse”? Att jämföra det med andra folkmord i historien? Hävda att Anne Franks dagbok är ett falsarium? Reducera antalet offer för folkmordet? (”Ärkerevisionisten” Rassinier själv en tidigare lägerfånge, nämnde siffran 1,6 miljoner) osv osv.
Käre Mats D!
Några ”förintelseförnekare” finns inte och har aldrig funnits. Däremot finns vi ”Förintelseförnekare”, av verbalt samma lydelse som det förra men av annan natur, vilket syns skriftligen. Vad vår ”förnekelse” består i är nog egentligen ganska enkelt. Vi erkänner att det finns många förintelser av flera olika slag i historien men vi ser inte att det finns någon Förintelse (annat än först i en mening). Enligt ”sakkunnig” sionistisk analys skulle vi därmed bli ”antisemiter”, vilket vi kan ta ganska lätt på eftersom det inte heller är något som finns i verkligheten. I vart fall inte efter att själva organisationen ”Die Antisemitenliga” klappade ihop för sisådär 140 år sedan.
Vad som existerar däremot är den av sionisterna skapade ”Förintelseindustrin”, sakkunnigt beskriven i boken med samma namn (2001 i svensk upplaga, 2000 på amerikanska) av Norman G. Finkelstein. Underrubriken är ”Exploateringen av nazismens offer”, vilket till 100% beskriver vad det är frågan om.
Käre Dennis Z!
Vi verkar vara helt överens. Att inte använda versalen F kan te sig som en hädelse för tjänstemännen och tjänstekvinnorna i den industri som Norman Finkelstein skildrar. En obehaglig mix av kvasireligiös retorik och cynisk kommersialisering, där den ena komponenten täcker upp för den andra. Om ett historiskt folkmord görs till något hinsides metafysiskt går det att ta lätt på fakta. Rena falsarier kan tolereras. Förintelsen ”leder till mörkret”, ”förkastar alla svar”, ”ligger utanför, kanske bortom historien”, innebär en ”mutation av kosmiska proportioner” osv. Fakta om historien väger då följaktligen lätt. Då t ex Wilkomorskis bästsäljande Holocaustbiografi avslöjades som ren fejk skred Kossinski till dennes försvar och mumlade om att även om inte berättelsen stämde så var ”upplevelserna äkta”.
Man kan f ö med skäl fråga sig om ”förnekande” i betydelsen tvivel på att något folkmord överhuvudtaget ägde rum under världskriget är på väg att breda ut sig. Jag har själv aldrig mött något sådant politiskt djur.
Finkelstein skriver att det märkliga är att ”förnekelse” inte blir vanligare med tanke på hur mycket dumheter som Förintelseindustrin producerat.
Författarnamnet för fejkboken var Wilkomirski, inte Wilkomorski