Folkrätt eller ”Rule Based International Order”

Ända sedan Vietnamkrigets dagar har vi på min vänsterkant försvarat folkrätten, det regelverk som följer av att alla världens länder är medlemmar i FN och via FN kommit överens om de mest grundläggande principerna för umgänget mellan alla dessa suveräna stater, stora såväl som små. Alla medlemmar har en röst i generalförsamlingen, är således likvärdiga, ska bemöta varandra – trots alla olikheter – med respekt och framför allt; ingen stat får angripa någon annan militärt.

Som jag ser det är det samma sak som att vi i Sverige haft lagar för reglering av samhällslivet sedan Magnus Erikssons landsalg 1351. Land ska med lag byggas. Fred i världen ska med folkrätt byggas.

Men det finns en avgörande skillnad. Ett land med en landslag kan bara upprätthållas med hjälp av en legitim maktapparat för att döma och sanktionera lagöverträdelser. Det var det som Magnus Eriksson lyckades med. Att sammanföra alla olika landskapslagar till en landslag att gälla under kungens (statens) domvärjo. Det var en långdragen process, inte helt fredlig och i hård konkurrens med katolska kyrkans rättsskipning. Han var den siste av Bjälboätten (efter Birger Jarl) och regerade i nästan 45 år. Den första landslagen var en mycket viktig del i att så småningom ena riket. Att Magnus Eriksson samlade tydlig och stark makt gjorde att han kunde se till att brott mot lagen beivrades, var helt avgörande.

Skillnaden mot folkrätten ligger just här. Ingen med suveränt respekterad världsmakt kan döma och beivra brott enligt folkrätten. Internationella skiljedomar har ibland fungerat för att lösa tvister mellan länder. Men i dagens situation – efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens sammanbrott finns två konkurrerande system för vad som ska ses som folkrätt. Å ena sidan FN-systemet där hela världen ingår, och å andra sidan USA:s och dess allierades ”Rules Based International Order” (RBIO), som är USA:s egen definition och tillämpning av vad de anser ska gälla. I detta ingår att USA och Nato är den stora starka världspolisen med rätt att ingripa var och när som helst. Problemet är bara att detta aldrig kan fungera på grund av att en stor del av världens länder – med Ryssland och Kina i spetsen – inte kan acceptera USA/Nato som världspolis.

Här i spalterna tvistar vi ofta om vi är tillräckligt lojala mot folkrättens principer eller inte. Krim, och Rysslands ingripande i Ukraina är två aktuella exempel. Enligt folkrättens principer är båda folkrättsbrott. Men vad hjälper det om ingen har makt att ingripa och sätta stopp för Ryssland? Då gäller i praktiken nävarätten, den starkes rätt eller djungelns lag. Den kan väl inte accepteras? Självklart inte som princip, men finns ingen ordningsmakt måste man agera utifrån den verklighet som trots allt råder.

Så länge alla håller sig till vad som avtalats mellan alla stater inom folkrättssystemet kan folkrätten fungera. Men när en eller flera av bjässarna bryter sig loss och upphöjer sig över alla andra till en högre rätt, blir krig till sist oundvikligt. Det är där vi är nu.

På USA-sidan i diskussionen om Ukrainakriget är undertonen att den enda makt som kan sättas emot Rysslands militära angrepp är Nato. Men eftersom ingen vill ha kärnvapenkrig tassar man runt problemet och försöker alla andra möjliga och omöjliga sätt att slå tillbaka den ryska militären och hoppas på att på lång sikt kunna knäcka Ryssland. Mats Österholm och andra svenska Nato-vänner tror på denna möjlighet. Det gör inte jag. Jag har mycket svårt att förstå hur USA/EU/Nato kan ena sig om att agera så självdestruktivt som de nu gör. De väljer av suddigt ideologiska orsaker att gå rakt in i mycket svåra tider för sina befolkningar.

Hänvisningen till folkrätten i den pågående Ukrainakonflikten förefaller mig alltså ganska meningslös. Det innebär inte att jag inte förordar FN-systemet och folkrätten, bara det att den sedan länge är överspelad i dessa sammanhang. USA:s/Natos RBIO sätter i praktiken FN-systemet ur funktion. Det har bevisats gång på gång – ända sedan 1990-talet – av alla förödande USA/Nato-krig med mer eller mindre bluffartad legalitet. Glöm till exempel inte Iraks icke existerande massförstörelsevapen, Afghanistankrigets svajiga motiv, allt utomrättsligt drönardödande eller den totala förstörelsen av Libyen och mordet på landets ledare. Det är med andra ord sannerligen inte bara Ryssland som brutit mot folkrättens principer. Man kan nog, utan att riskera att överdriva, påstå att USA utan konkurrens är världens värsta folkrätts- och krigsförbrytare.

Självklart måste man försvara folkrätten. Men om de mäktigaste staterna går sina egna vägar måste alla andra laga efter läge. Det klokaste för Sverige hade förstås varit att bevara alliansfriheten, byggt vårt eget försvar för våra egna förhållanden, återupprättat värnplikten på riktigt och med detta hållit oss utanför stormakternas livsfarliga krigsspel. Och för alla som förknippar denna hållning med nationalism, främlingsfientlighet eller något annat konstigt, kan jag bara säga att först måste folket överleva och göra sig till herrar i sitt eget hus, sedan kan man börja bygga ett rättvist samhälle och därefter söka vänner i andra länder. Det här har knappast förändrats genom de senaste fem seklerna. Det finns få andra vägar. EU och Nato är tillfälliga stickspår.

Föregående artikelTAL AV DANIEL ORTEGA OM DEN STORA OREDAN I VÄRLDEN
Nästa artikelIngen lust sällskapa med olusten
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

1 KOMMENTAR

  1. I huvudsak rätt, Knut L.
    Men saken är nog ännu lite mer komplicerad än du framställer den. Det knepigaste är kanske just frågan om folkrätten. Du säger: ”Ingen med suveränt respekterad världsmakt kan döma och beivra brott enligt folkrätten”. Efter vilken ”rätt” har Sverige då kunnat döma den iranier, som nyss stod åtalad här, i Stockholm, för krigsbrott, när dessa enligt domslutet begåtts i Iran? För folkrätten måste väl gälla även Sverige trots att vi måhända inte kan kallas för ”suveränt respekterad världsmakt”. Jag har för mig att försvaret i den rättegången framförde att svensk domstol inte var behörig att döma i målet. Nåväl, vi får se efter hovrättens behandling om rättsläget klarnat.

    Sedan har vi frågan om medlemskapet. Efter många om och men beslöt sig Schweiz att gå med i FN, men det var inte förrän 2002 efter jämna omröstningar, såväl i hela edsförbundet som i varje enskild kanton, och inte förrän för bara tjugo (20!) år sedan, nästan 60 år sedan FN bildades.

    RBIO är naturligtvis en ideologisk historia. Ungefär som ”navigationsrättsliga övningar”, vilka USA företar i sundet mellan Taiwan och det kinesiska fastlandet. Viktigare är nog att USA ställer sig utanför varje form av internationell domstol, som anser sig ha överhöghet även för amerikanska medborgare, vilka t ex kan åtalas för krigsbrott.

    Och sedan berör du inte heller frågan om säkerhetsrådet, vilken är den enda av FN:s institutioner som kan påyrka medlemmarnas stöd i konfliktsituationer runt om i världen. Där är de fem segrarmakterna i VK2 försedda med vetorätt, medan alla andra länder får tävla och turas om när det gäller de övriga tio stolarna i rådet.

    Att frågan om internationell lag och rätt är komplicerad är nog bara förnamnet. Men det kan även nationellt förekomma vissa svårigheter att förstå sammanhangen. Magnus Erikssons landslag har väl ändå visat sig vara ett mer framångsrikt koncept än ”Åby”-Erikssons landslag t ex.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.