Vad var det som hände där söder om Charkiv när ukrainska styrkor plötsligt ryckte fram och ryssarna drog sig tillbaka från Izium och lämnade fältet fritt för ukrainska styrkor att återta relativt stora områden, som ryssarna erövrade redan i februari.
Omkring detta formas nu flera berättelser. Den västerländska versionen går ut på att kriget nu nått sin självklara vändpunkt, ryssarna visar sig inkompetenta, oinformerade, oförstående, omotiverade och brutala samt satta under uselt befäl. Den ryska versionen vet man inte mycket om, på grund av att det i Ryssland för närvarande är mycket tyst.
Utomstående (mer oberoende) uttolkare menar att vad som möjligen kan sägas är att området som ryssarna lämnade hade ett svagt försvar och att de därför valde att dra sig tillbaka till bättre försvarade positioner för att begränsa förlusterna. Men förluster blev det säkert, vilket västmedier gjort stor sak av; urblåsta ryska stridsfordon och vittnesmål om rysk tortyr och massgravar med små intetsägande fängelseceller och jordgropar som illustrationer. Allt förmedlat via SVT med Elin Jönsson i skottsäker väst märkt med ”PRESS” utan hjälm ingående i ett stort pressuppbåd, som vallas runt i Kievsidans berättelse. Eller den mycket typiska artikeln i dagens DN av Michael Winiarski. De verkliga skälen till att ryssarna har lämnat området, vilket givit Kievsidan denna promenadseger, återstår att reda ut.
Enligt samma fristående analytiker verkar läget på andra fronter vara helt annorlunda. Talet om en förestående rysk kollaps är med stor säkerhet önsketänkande. Hittills är det bara stående beredskapsstyrkor, miliser och inhyrda proffsförband (Wagnergruppen, Tjetjenienstyrkor) som under rysk ledning fört kriget. Kanske dessa styrkor inte räcker till? Kanske kommer man att ändra beteckningen ”special military operation” till något annat. Om detta spekuleras nu. Putin anses vara mycket noga med formaliteter och att vilja inordna allt i ett lagligt och legitimt beslutat regelverk. Den relativa tystnaden från Moskva för närvarande talar för att det inom ledarskiktet nu förs diskussioner om hur man ska gå vidare. Politiska krafter finns som förordar mobilisering, det vill säga att sätta Ryssland på krigsfot. Men det verkar mindre troligt. Reserver lär finnas, men stor tvekan att sätta in dem av ekonomiska orsaker.
Nu har strider dessutom åter flammat upp mellan Armenien och Azerbadzjan om bergsområdet Nagorno Karabach, som formellt tillhör Azerbadzjan, men som domineras av en armenisk befolkning. Ännu en oroshärd vid Rysslands gräns som måste hanteras. 2020 grundades organisationen ODKB (på ryska) ”för gemensam säkerhet” av ett antal regionala länder inklusive Ryssland till skydd för Armenien mot eventuella angrepp utifrån. Ryssland är därför förpliktigat att i nödfall agera här även militärt. Det finns förstås krafter i Azerbadzjan som utnyttjar situationen och försöker öppna upp en andra front mot Ryssland.
Med stor säkerhet kan i alla fall sägas att resultatet av den ukrainska framryckningen i Khersonregioenen är att kriget förlängs. Myten om att Kievsidan ska knäcka den onde Putins Ryssland och köra ut deras trupper från Ukraina förstärks. Men, Ryssland är inte den galet imperialistiska stormakt som är utgångspunkten i all västpropaganda idag. Det är ingen demokrati, fängslar regimmotståndare och startat ett olagligt krig – men! har rätt till säkra gränser. Dessa ord läses idag av många som Putinism, fullt i nivå med kryperi för nazisterna 1933–1945. Men, det är en grov och missvisande förenkling – enligt min mening.
Blundandet för alla offer som kommer att krävas, främst bland ukrainska unga och medelålders män, men också de enorma prövningar som civilbefolkningen i stora delar av Ukraina kommer att få utstå, samt att det i Europa väntar bistra tider, kristider och växande sociala oroligheter, ja detta blundande är mig motbjudande. Tyskland, som varit hela Europas ekonomiska motor kommer att avlövas industriellt. Utan god tillgång till relativt billig (rysk) energi kommer all industriell produktion att påverkas och tvingas inskränka och lägga ner sina verksamheter. Vad som politiskt ska komma ut av detta är knappast något annat än en mardröm.
Ingenting har alltså i grunden ändrats av Kievsidans synbarligen framgångsrika Charkivoffensiv. Alla goda skäl för vapenvila, förhandlingar och fred ligger alltså fast.
Euforin som nu medierna och vissa självutnämnda experter i samma medier skriker fram påminner mig om vad den amerikanska poeten June Jordan skrev efter den eufori som var i USA efter Gulfkriget 1991: ”Jag påstår att det är en kick av typ crack, och den varar inte länge.”
Intressantare fråga just nu: är de allierade styrkorna på väg att inta Bakhmut i Donetskregionen? I så fall har man kommit långt på vägen att nysta upp den fästningslinje som kievgänget låtit bygga där, och där mycket av dess ledning ligger just i Bakhmut.
Det är nog troligare att den speciella militära Z-operationen avgörs i Donbass och längs Dniepr än i en glesbefolkad utkant strax nedom Kharkov. USA/Nato kör vad några kallar ”optics”, alltså att man vräker på med propaganda för att ge en bild av läget på marken – ryssarna verkar ha ett annat tänkande, där man är urusla på propaganda, men ser till att det verkliga läget på marken ändras till deras fördel. Ur den ryska ledningens synpunkt är det nog en fördel att ukrainska (+Nato?)styrkor ägnar sig åt skuggboxning och utropar seger i ett redan utrymt område, men samtidigt kommer ukrainarna ut på öppna fält och kan ledigt bombas sönder. Detta hände ungefär vid Kherson, nu igen vid Kharkov, och nästa gång …?
Knut L!
Om Väst borde upphöra med hjälpen till Ukraina, och/eller Ukraina borde lägga ner motståndet för att få fred och spara mänskligt lidande, så borde väl enligt samma logik alla i Väst (och i Mellanöstern) som stödjer Palestina upphöra med hjälpen till Palestina och/eller Palestina lägga ner motståndet mot den israeliska ockupationen för att få fred och spara mänskligt lidande? Om inte, förklara skillnaden.
Det är inte lite slarvigt att skriva: ”Den ryska versionen vet man inte mycket om, på grund av att det i Ryssland för närvarande är mycket tyst.” Det påminner mycket om vad som i stort sett alla svenska medier vill förmedla; att Ryssland är en diktatur där informationen är helt likriktad.
Om man läser följande artikel av Knut Erik Aagaard får man en helt annan uppfattning. (Artikeln är dessutom skriven med både humor och självironi.) Slutligen så visar den tydligt att många i Ryssland tycker att Putin är en mes, och de undrar varför inte ”Putin” kvickt och definitivt trycker till ”Regimen i Ukraina”.
Mats Österholm, liksom många av oss ”länsstolsgeneraler”, visar inte bara okunskap om skillnaden mellan taktik och strategi, utan fattar inte heller, att om Putin bleve ersatt, säg av partiledaren för det största oppositionspartiet, Gennadij Ziuganov, så skulle kriget i Ukraina bli mycket aggressivare.
På http://www.bing.com finns en bra lista över partierna i Ryssland och deras ställning i statsduman.
Lägg också märke till att Knut Erik Aagaard noterar att det fortfarande i Ryssland finns en uppfattning om att ”lillefar” nog vill göra rätt, men att han är omgiven av dåliga rådgivare. Stalin kallades av många medborgare i Sovjetunionen just ”lillefar”. Här finns en bra genomgång av det begreppet.
Mats Ö!
Vi snurrar runt folkrättsprinciperna gång på gång. Situationen i Ukraina är mycket annorlunda än än den i Palestina/Israel, så jämförelsen kommer att halta. Att folkrätten har sina begränsningar verkar du ha svårt att ta in. R2P (humanitära interventioner) till exempel är en ganska ny folkrättsregel som som knappast är fredsfrämjande.
Att sträva efter vapenvila, förhandlingar och fred i Ukraina är det enda förnuftiga.
Bertil C!
Att det är ”tyst”, alltså inte kommer ut så mycket från Kreml just nu beror enligt The Duran dels på att det pågår en diskussion om hur kriget ska föras den närmaste tiden och på att Kreml är mycket dåliga på att berätta för omvärlden vad det tänker och gör. De är helt enkelt usla på PR.
Nästan så Knut. Men, vilket också Alexander Mercouris på The Duran påpekar, det är skillnad på departementen i Kreml. Utrikesdepartementet under S Lavrov var före kriget, och är ännu mycket meddelsam. Putin har själv ända sedan sitt berömda tal i München för 15 år sedan verkligen inte varit tyst om vad som kan komma att hända. Allt tal om ett oprovocerat krig är för varje läskunnig person bara trams, om man nu utnyttjar sin läskunnighet vill säga.
Att S Shoigu som försvarsminister är mindre meddelsam rörande den ryska taktiken för sin ”speciella militära operation” ligger kanske i sakens natur, även om också många ryssar har blivit överraskade av t ex tillbakadragningen från Charkiv.
Det som jag, i egenskap av ”länsstolsgenral”, väntar på är en förklaring dels av bombningen av den fördämning som åstadkom en kraftig översvämning och den bombning som ”släckte lyset” i en stor del av Ukraina för en tid. Bägge dessa händelser verkar strida mot den från krigsstart deklarerade strategin att så lite som möjligt, vad nu det innebär, förstöra för vanliga människors dagliga liv. Den närmaste framtiden kanske kan ge en förklaring av detta och om din och även min önskan om vapenvila och förhandlingar kommer närmare eller fjärmas.
Knut L!
Dessa ständiga kommentarer om att de som inte inser samma sak som Bertil C eller några andra skribenter (ibland inkluderande dig) är inte läskunniga, kan inte tänka själva, är offer för MSM, eller har förhoppningar om att den som har hjärna (tydligen i motsats till någon slags majoritet i Sverige) skulle läsa och förstå något (Niclas Hallander, 2022-09-15) börjar bli ganska tröttsamma.
Detsamma gäller Bertil C:s vid ett par tillfällen påpekanden att den (om jag förstår rätt) militärt utbildade marinofficeren Mats Österholm inte förstår skillnaden mellan taktik och strategi, och därför inte är värd att lyssna till. En helt absurd inställning. Istället borde skribenterna på denna blogg välkomna en annorlunda röst, även om den gör intrång på deras bekvämlighetszon.
Jag förstår naturligtvis mycket väl att Ukrainas blixtoffensiv i Charkov-regionen kom som en total chock för dem som hoppats på ett snabbt slut på kriget, med en förödmjukad Zelenskyj som skulle tvingas till stora landavträdelser till Putin, något som då skulle tolkas som att nu hade Rysslands säkerhet garanterats. Ukrainas statsledning, som enligt Putin (jag har noggrant gått igenom ljudbandet i original och översatt det med Norstedts ryska ordbok) består av en ”kriminell liga av nazister och narkomaner”, skulle avlägsnas eller tvingas på knä.
Nu blev det inte så, men vad jag skulle efterlysa är en analys av vad som gick fel av dem som var övertygade om en snabb rysk seger i februari 2022 (inklusive dig Knut L). Det är enkelt att avfärda Mats Österholm som helt okunnig, vilket jag vet inte har med verkligheten att göra, betydligt svårare att förstå vad som gick fel.
Naturligtvis kan jag och min fru nu glädjas åt Ukrainas framgångar. Min ukrainska svärmor, som efter flykt från Kiev i mars en vecka efter krigets början bor hemma hos oss, får nu genomlida sitt andra ”fosterländska krig” (det första var 1941–45, i vilket hennes pappa stupade i striderna mot Hitlertyskland).
Mats L!
Jag håller med dig om att det då och då förekommer onödiga slängar. Jag går som redaktör en balansgång. Kan bara vädja till alla att hålla en anständig ton. Även du undslipper dig ibland en och annan sarkasm. Jag är medveten om att kriget utvecklas på ett både oväntat och otäckt sätt, som jag försökt beskriva. Min ambition är att vi ska fortsätta diskutera trots att kriget kanske utvidgas. Det är därför jag dragit in Mats Ö.
Knut L!
Visst, jag medger att jag inte är oskyldig till sarkasmer på din blogg. Men vad jag efterlyser är en grundlig analys av vad som gick fel för Putin i hans krig mot Ukraina. Hans grumliga historieuppfattning, hur korruptionen har gjort den ryska militären så tandlös, osv.
Om man nu ska prata taktik och strategi verkar det som om skribenterna här är helt fokuserade på taktik.
Jag ska försöka mig på en metafor. Om jag och mina medarbetare fått rådet av en mycket erfaren fysiker att utföra ett visst experiment, med utfästelser om att vi på en vecka skulle få mycket bra mätdata, skulle vi naturligtvis genast inlett ett sådant experiment. När vi efter ett halvår insett att vi inte fått några användbara data överhuvudtaget, hade vi satt oss ner och i grunden analyserat vad som gick fel. Någon motsvarande analys verkar varken du eller någon annan försöka sig på. Jag har många gånger redovisat min inställning var felen finns, men den bemöts aldrig på här på lindelof.nu.
Mats L!
Jag minns från 70-talet personer som älskade begreppen strategi och taktik och hur man slog varandra i skallen med att man blandade ihop dem. Tycker den diskussionen är stolpig. Jag tänker på detta hellre som planer på lång och kort sikt. Min enda möjlighet är att följa olika rapporter och andras analyser och sammansmälta dem efter bästa förmåga till något osäkert eget. Redan din önskan om ”en grundlig analys av vad som gick fel för Putin i hans krig mot Ukraina. Hans grumliga historieuppfattning, hur korruptionen har gjort den ryska militären så tandlös, osv” andas viss bias (om jag ska försöka uttrycka mig vetenskapligt).
T ex mediernas rapportering om ryska mord, övergrepp, tortyr, massgravar … måste väl ändå tas med en rejäl nypa salt. Oberoende undersökning, som den om massförstörelsevapen i Irak, måste till för att uppnå någon trovärdighet. Önskan om ryska övergrepp i västmedierna är så stark att den förblindat många. En av mina grannar som jag talat öppet med om kriget har plötsligt svårt att se mig i ögonen längre. Vi måste inse att ingen av oss vet. Samma är det i mina ögon med alla spekulationer om ryssarnas förtjänster, fel och brister. Övertygelserna är alldeles för starka för att man ska kunna mötas i diskussion.
Att vi ska kunna dra slutsatser om ”vad som gick fel för Putin …” är nog önsketänkande. Men vi måste tala vidare.
Kort reflexion om ”militära experter”: Jag minns skriverierna om den långa ryska kolonnen utanför Kiev vid operationen inledning, hur någon ”expert” ojojojade sig inför Svenska Dagbladets reporter. ”Katastrof”, ”det kommer att ta veckor eller kanske månader att få bort den” … och tre dagar senare meddelade SvD att kolonnen var borta, den hade flyttats till andra ställen (utan att ukrainarna hade något att göra med det). Redan då borde många ha dragit öronen åt sig när ”experterna” maler på med sina ”game changers” och förutsägelser om Ukrainas seger vecka ut och vecka in. Den expert som inte begripligt kan förklara hur de ryska + allierade styrkorna agerar på slagfälten är inget annat än en ”expert”.
Knut L!
Min frus mamma och hennes handikappade bror satt i lägenheten i Kievs norra förort, i närheten av Butja, som Ryssland intagit. Vi visste inte från en dag till nästa om huset där min fru växt upp, skulle stå kvar eller om det jämnats med marken av ryssarna. Nu lyckades de efter en dramatisk flykt ta sig till Sverige via Polen. Min fru mötte upp vid gränsen mellan Ukraina och Polen och kunde därefter navigera dem till Sverige. Min svärmor var i svårt traumatiskt tillstånd när hon kom till Sverige.
Jag ställer mig ständigt frågan hur Putin kan utsätta människor, som lidit så svårt och bidragit så mycket till segern i det stora fosterländska kriget, för så stora uppoffringar för att på några oklara grunder garantera Rysslands säkerhet. Det är ju snarast så att resultatet är det motsatta, som Sven Hirdman sakkunnigt diskuterar.
Mats L!
Utan att förringa dina släktingars lidanden … men är det inte detta som Ukraina har utsatt utbrytarrepublikerna för alltsedan 2014 – och tydligen med bortåt 15.000 dödsoffer? Och var det inte bland annat för att få stopp på Ukrainasidans ständiga beskjutning som Ryssland startade sin ”SMO”? Människor lider faktiskt på bägge sidor och det är därför det är så viktigt att få väst att ta reson och sluta skicka vapen till Ukraina för att fortsätta kriget ”till siste ukrainare”!