En bildruta ur Jan Lööfs första Bellmanserie. Då fanns självdistans och humor.
Någon måste idag ta sig an kampen För en folkets kultur mot såväl eliternas revirskapande som högerpopulismen. Tidningen Folket i Bild har sedan 70-talet haft denna stolta paroll, men har med tiden blivit allt blekare. Man verkar ha svårt att själv orientera sig på kulturfronten. Vad med det nationella, folket, konsten och religionen t ex?
I FiB/K:s Uppsalaavdelning har vi diskuterat saken under det senaste halvåret och blivit djupt oeniga om hur problemen ska formuleras. Men vi har kommit fram till att det är naturligt och till och med bra att så är fallet. Vi konstaterade att enighet inte ens är önskvärd. Kanske det även är så att orsaken till dagens vilsenhet har sin grund i en vänstertradition att ”slå fast rätta linjen” i form av resolutioner eller normerande att-satser. Någon uttryckte det så här:
”Med denna paroll är det som med våren eller som med ett musikstycke. I samma ögonblick som man börjar analysera och dissekera alltför mycket tappar man det väsentliga. Den skimrande droppen förångas.”
Denna fråga är förresten en av de verkligt allvarliga som Jan Guillou tar upp i sin bok Ordets makt och vanmakt. FiB har mycket sällan förmått gestalta något av bestående värde för en folkets kultur med majoritetsbeslut i stadgemässig ordning.
Så här vill jag formulera problemet. Parollen För en folkets kultur innebär förutom att folket har rätt till kunskap och de sköna konsterna också insikten om att kunskapen och de sköna konsterna (kulturarvet) springer ur det arbetande folket och historien.
I radions ”Obs-kulturkvarten” formulerade författaren och liberalen (dock ej Folkpartist) Lars Gustavsson sitt ideologiska sidbyte till att bli ”Kulturfrontsvän” 1976. Han poängterade kampen mot porr och prostitution, svenska kyrkans betydelse för vår nationella identitet och att franska revolutionens frihetsideal innehöll individualitet. ”Det enskilda ansiktet blev tydligt.” Individualiteten måste tänkas in i dagens villkor, sa han. ”Arbetarklassen kommer aldrig låta sig talas till.” Ulf Lindes ”konstiga” konst på Moderna museet pekades ut som en hårsmån från fascismen och att en svensk litteratur måste kunna få växa fram. Vidare vädrade han motvilja mot modernismen, att poesi skulle tala klartext och att ”sanning, frihet och lögn” skulle komma på rätt plats igen. Det här kunde många instämma i 1976.
Vad som skiljt Folket i Bild från de flesta andra på vänsterkanten har varit att man från början underkände uppdelningen i finkultur och folkkultur eftersom en sådan syn på kultur innebär folkförakt. En nyckelmening var att ”folket egentligen föredrar Ivar Lo framför utvikningsbrudar”. I praktiken ledde det till att vi på 70-talet medverkade till att väcka liv i den insomnade svenska proletärlitteraturen, lyfte fram nya unga författare i denna tradition, tog kamp mot porr och prostitution och slogs för kunskap i skolan mot flumpedagogiken. De striderna fördes ofta i allians med värdekonservativa och gråsossar, mot stora delar av dåtidens radikaler inom vänstern.
Fortfarande är det så att överheten pinkar in sina revir, utvecklar sin egen elitkultur, samtidigt som man producerar sövande underhållningsdynga åt ”folket”. Den kraft med vilken detta idag sker har med medieutvecklingen blivit närmast bedövande.
Jag uppfattar att en dominerande del av den radikala vänstern idag vänt kappan efter de nyliberala vindarna. USA och EU styr och ställer med den svenska nationen på ett sätt som får förödande konsekvenser på kulturens område. Svenska folkliga värderingar i den demokratiska traditionen har blivit hemlösa. Det skapar motstånd, bitterhet, missmod och till och med hat. Av detta blir det stora motsättningar som på sikt hotar en vettig social samhällsordning. Främmande tankegångar förknippas med invandring och skapar främlingsfientlighet som i värsta fall kan blomma ut i ren rasism. Vi har sett det förr.
Till folkets kulturtradition hör själva demokratin. Den grundar sig i mångas frivilliga arbete i folkrörelser och fredliga opinionsyttringar inom yttrandefrihetens ramar. Gatudemonstrationer i politiska frågor bör inte förvandlas till sekteristiska och främmande upptåg med slagord på främmande språk till exempel. Invandrare och svenskar måste förenas och tillsammans bekämpa överhetens splittringsförsök.
Religion kan ses som tradition och kultur. Men religion kan också ses som fundamentalt och överordnat allt annat. Dessa två betraktelsesätt kan existera i ömsesidig respekt. Parollen ”För en folkets kultur” kommer ur en tradition där det är naturligt att betrakta religion som en privatsak – vid sidan av politiken. Landets lagar ska inte diskriminera någon trosriktning.
I Sverige idag där människor bekänner sig till olika religioner eller ser sig som religiöst neutrala blir religionsfriheten i meningen ”frikoppling från staten” mycket viktig. Religionen bör utövas i fria samfund, under statens demokratiskt stiftade lagar. Ett samhälle där fria medborgare med olika tro kan förenas med icke troende under demokratiska former är en vacker dröm. Ren religionskritik blir nästan alltid kontraproduktiv ur demokratisk synpunkt.
Jag trevar försiktigt efter en gemensam grund för ett svenskt nationellt projekt och vill peka på några viktiga punkter. Området är minerat, så håll i er nu.
Den fria folkbildningen och folkundervisningen från folkskolan och framåt är fundamental. Den är idag praktisk taget nedriven och förvandlad till en kommersiell marknad, vilket är ett svårt bakslag för just folket. Traditionen med skolavslutning i kyrkan med psalmsång och församlingspräst involverad är levande på många håll. Den bör respekteras.
Kyrkorummen vittnar om forna tiders hårt arbetande och djupt troende människors strävanden. De har format många av oss och satt sig djupt i vårt tänkande.
Jag ser ingen annan råd än att man bör försvara något som slarvigt kan kallas den ”svenska” traditionen i familjepolitiken, trots att den aldrig varit entydig och problemfri. En del i detta är i alla fall barnets starka ställning i Sverige. Rätten för homosexuella att vigas i svenska kyrkan bör inte lagregleras eftersom kyrkan bör stå fri från staten. Det bör i konsekvens med ovanstående vara en fråga för varje enskilt trossamfund. Det behöver alltså inte ses som en fråga om religionsfrihet, utan blott som en fråga om respekt för folkliga traditioner.
Svensk kultur vilar i det svenska språket – från Gustav Vasas och Karl XII:s bibelöversättningar till Strindbergs och många andras författarskap såväl som i nödvändig språkförändring som hela tiden pågår. Engelska språket (och amerikanska) måste hindras att tränga ännu djupare in i sammanhang som fjärmar oss från den svenska kulturen. I svenska skolor ska undervisningen vara på svenska. Universitetens kurslitteratur bör kunna läsas på svenska, trots att förstås engelskan är ett internationellt språk inom många forskningsfält. Vem ska kunna läsa och förstå Strindberg, Ivar-Lo, Astrid Lindgren m fl svenska författare om svenskan marginaliseras till ett vardagligt talspråk?
Nu sker det man länge kunnat förutse. Högerpopulismen tar öppet upp kampen om ”svenska värderingar” och ”den svenska kulturen”. Sverigedemokraterna försöker kapa skolavslutningar, Den blomstertid … och Astrid Lindgren. Och Kristdemokraterna hänger på. De försöker även kapa begreppet folket; ”verklighetens folk”.
Men dessa företräder överhetens syn på folket. De söker det ”naturligt oförstörda” hos det fogligt arbetande folket, de med mössan i hand. Denna syn på folket avspeglades tydligt i ”tjänstehjonsstadgan”, som avskaffades så sent som 1926. I förlängningen landar dessa ”foklvänner” i det rasistiska begreppet ”den gode vilden”, som kan tämjas och läras upp till lydiga undersåte. Glöm inte att rasism var ett helt naturligt tänkesätt i alla samhällsklasser långt in på 1900-talet.
Med Folket i Folkets kultur menas något annat. Det utgår från varje medborgares individuella fri- och rättigheter samt rätten och kraften i kollektiv organisering hos arbetarklassen och andra. Fria bönder formade vårt sätt att tänka på ett alldeles speciellt sätt. Vanligt arbetande folk har alltid spelat en viktig roll i svensk verklighet. Det är vårt folk.
När FiB/K 1972 formulerade sin paroll För en folkets kultur skydde alla (inkl. LO/SAP och bokstavsvänstern, senare även Statens Kulturråd) parollen som pesten. De tog inte ordet ”folket” i sin mun. Det var inte fint nog. Frågan är alltså om vi hade fel? Har folket och nationen blivit för komprometterade begrepp för att ingå i en demokratisk vänsterretorik? Jag tror inte det. Nej, innehållet i begreppen bestäms av styrkeförhållandena på kulturfronten. Så, låt oss diskutera.
Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: Bellman, Jan Lööf, Lars Gustavsson, Jan Guillou, kulturfronten, folket, nationen, Ulf Linde, svenskhet
Jag instämmer i mycket. I ”vår” rörelse fanns även den ”kinesiska” inställningen om att låta ”hundra blommor blomma”, något vi senare frångick. Jag vill inte ha en politik som bara utgår från kategoriska att-satser.
Apropå â€tjänstehjonsstadgan” har jag försökt flirta med de olika partier jag sympatiserar med i Luleå och sagt åt dem, att den som är villig att betala mig enligt â€tjänstehjonsstadganâ€, det partiet kan jag arbeta för framgångsrikt i valet. Många har frågat om jag inte vill börja arbeta partipolitiskt igen, men eftersom de inte vill stötta mig enligt â€tjänstehjonsstadganâ€, så har jag inte fått några anbud. Frågan är ju vad jag annars skall försörja mig på eftersom jag är borträknad som lärare.
Hej Knut – Du inledde hela denna långa epistel med en rolig illustration som visade att humorn skulle ha en viktig plats i kampen för en folkets kultur. När jag läser din text hittar jag ingen humor alls. Gravallvar från första bokstaven till den sista. Läs din bildtext.
Bo!
Humor är ett svårfångat spöke som flyr så fort gravallvaret intagit högsätet. Min text är ingen bra kulturprodukt, det inser jag. Bellmanrutan var ett litet försök att ställa humorfrågan utan en massa ord. Men, jag är möjligen alltför insyltad i FiB-politikens gravallvar för att lyckas förlösa det som ändå är sunt, riktigt och roligt. Men, vad blir ditt bidrag?
Svartmålningen av samhället har sett ut ungefär likadant på radikalkanten sedan jag blev politiskt medveten på 70-talet. Giriga kapitalister och usla politiker. Skillnaden mot då är att vi hade roligt på den tiden. Möjligen beroende på att vi inte var så gråa kring tinningarna.
Kanske är ungdomen idag lika medveten och aktiv som vi var på den tiden, men eftersom den tillhör en annan generation vet vi inte så mycket om den. Det fanns främlingsförakt och motsättningar i stor skala redan då. Skillnaden var att då hade de flesta ett jobb att gå till. Det har de flesta fortfarande, fast många färre än på 70-talet. Det är skillnad att kämpa för högre lön mot att ställa sig i kön på A-kasse eller F-kassekontoret. Kampen blir liksom annorlunda.
För 30 år sen var det ungefär 10 procent av befolkningen som var i behov av välfärdsstatens bidrag. Idag är det ca 20 procent. Där ligger pudelns kärna. Ett samhällssystem som inte förmår att sätta folk i arbete är ett dåligt system. Vi delar detta problem med i stort sett alla andra länder i Europa.
Jag är inte särskilt optimistisk inför framtiden. Den finanskris vi just genomlidit är bara ett förspel inför nästa som kommer att bli värre. Vi får vara glada så länge vi kan betala hyra och mat och klä våra barn. Kampen för bättre villkor på arbetsplatsen förbyts i en kamp för lägre könummer för att komma snabbt fram till välfärdsarbetarens tjänstebord.
I övrigt stretat jag på för att hålla näsan över vattenytan. FiB innehåller mest stora reportage med svarta i Afrika. Inte så kul kanske – men jag antar att redaktionen tar in det den får.
Bo!
Du är ju mer pessimistisk än jag. Det du skrev var inte heller roligt, utan just gravallvarligt. Jag skrattar ofta helt spontant. Kristian Lindberg, chefsdirigent i Sundsvalls kammarorkester fick finna sig i arbetsgivarens krav i sitt anställningskontrakt ”att skratta ofta”, samt att aldrig tala illa om sin arbetsgivare. Han blev bara sur förstås – ända till idag när han talade ut i samband med att han sa upp sig. Det var väl roligt?
Knut!
Ja, jag är nog ganska pessimistisk om framtiden. Minns tillbaka på 70-talet med nostalgi. Lätt att få jobb, en lön att leva på, gå med i facket och hyggliga arbetsgivare. Ordning och reda kort sagt. Den var just de ljusa framtidsutsikterna som gjorde att människor kunde engagera sig politiskt och kulturellt. Det fanns något att kämpa för. Befinner du dig i ”utanförskap”, vilket allt fler människor gör idag, vad finns då att kämpa för? Högre A-kasseersättning? När miljoner människor inser att de är onödiga för produktionens upprätthållande tappar de glädjen och lusten att kämpa. Jag avundas inte de som idag är unga och ska slå sig in på arbetsmarknaden. Personligen finner jag dock stor glädje i det jag håller på med. Och läget kanske inte är så illa som jag inbillar mig. Vi får se.
Bo!
Allt är sannerligen inte som det borde vara. Utvecklingen gå på många sätt åt fel håll. Skönt att vara pensnionär och oberoende av arbetsgivare t ex. Mycket är också bra och stimulerande. Och jag tror (motvilligt) att en del gum- och gubbgnäll just är att man fastnat i sina egna favoritengagemang från sin ungdom och ser inte det positiva i unga människors obegripligheter. Men, 70-talet var en lång tid också av svåra motgångar, sannerligen inte bara kärlek, fest och framsteg. Jag njuter kärlek och vänskap i rikt mått trots att jag är 64,5. Ibland skrattar jag också, men sällan på FiB-möten på Bondegatan.