Jag hör till den stora majoriteten som inte satt sig in i Thomas Quick-affärens alla detaljer. Jag har inte studerat rättsfallen, förundersökningar mm. Därför tog jag in Mats Parners text här nedan. Han är av allt att döma en noggrann forskarskalle driven huvudsakligen av sanningslidelse. Jag kan däremot från ringside göra mina mer eller mindre välavvägda bedömningar. Något annat förmår jag inte.
Alltså, nog förefaller det som en rättsskandal att man kan döma en person för åtta mord efter de förhörsmetoder, psykologsamtal och psykofarmakabehandlingar som uppenbarligen förekommit. Göran Lambertz´ inhopp till försvar för den del av rättsväsendet som utredde och dömde Quick – i vilket han är en viktig del – höjer nu tonen i debatten väsentligt. Leif GW Persson skrädde inte orden i Aktuellts 21-sändning igår. Slutklämmen att Lambertz är bäste vän med Claes Borgström pekar på att han anser att Lambertz just är ute i egen sak.
Beviset som Lambertz idogt upprepade i alla gårdagens nyhetssändningar om att vägbommen ”kanske” var öppen just den dagen då Qvick ”kanske” var där är ganska tunt. Men det är förstås som Lambertz påpekar att det är skillnad på att vara förklarad ”oskyldig” och att vara förklarad ”icke skyldig”. Det förstår även jag.
En oberoende kommission – som Lambertz föreslår – för att utreda det som juridiska experter inom rättssystemet försökt med i åratal, verkar inte vara en särskilt klok åtgärd för att stärka rättsväsendets anseende, snarare tvärt om. Den ordinarie proceduren med öppen mediedebatt runt ett förfarande där man rättsväsendet följer sina egna föreskrifter och egen praxis verkar det enda möjliga. Då har rättsväsendet åtminstone en chans att återupprätta något av sitt sargade anseende.
Några artiklar i ärendet: SvD 2012-08-20, SvD 2012-08-21, HD 2012-08-21, DN 2012-08-20, AB 2012-08-21
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Claes Borgström, Sture Bergwall, Göran Lambetz, Leif GW Persson, Thomas Quick
