Den 12 mars 2016 anordnade Uppsalaavdelningen av Folket i Bild/Kulturfront en kulturkonferens. Som ett led i förberedelsearbetet hade arrangörerna kontaktat ett stort antal FiB-aktivister, såväl äldre som yngre, och bett dem skriva ner sina personliga erfarenheter av den i dag 46-åriga tidskriften och föreningen. Det resulterade i att 18 olika bidrag så småningom flöt in. Alla dessa kan numera läsas och begrundas i en sympatisk liten skrift med titeln Farfars gamla käpp – och andra berättelser.
Ett av bidragen skiljer sig högst påtagligt från alla de övriga. Det har rubricerats ”Till minne av FiB/K”, är skrivet av författaren Lars-Åke Augustsson och innehåller ros resp. ris i de ungefärliga proportionerna 1 till 99. Allt och alla sågas jäms med fotknölarna, inte minst FiB/K:s ”äldre statsman” Jan Myrdal. Det hör inte till god ton att man svär i svenska kyrkor, men hos Augustsson är svordomarna lika frekventa som i alla våra borstbindarfack tillsammans. Inte heller är det vanligt att så djupt fientliga inlagor som hans slipper förbi spärrvakterna och publiceras. Såväl det ena som det andra får mig att så smått höja på ögonbrynen.
Vad är det då som Lars-Åke A säger? Jo, bland annat understryker han att…
… Folket i Bild/K precis som De Förenade FNL-grupperna (DFFG) redan i själva startögonblicket var en ”kommunistisk enhetsfront” av traditionellt snitt. I kontrollpanelen och styrhytten logerade betrodda kamrater från det maoistiska KFML/SKP som ett slags garanter för att de beslut som togs alltid var de ”rätta”. Ja, nitiska överförmyndare med Folkrepubliken Kina i sina hjärtan hade alltid sista ordet.
Fraktionsarbete
Om allt detta är jag rörande överens. Jag var själv medlem i det KFML som från och med 1973 kallade sig SKP och jag satt också i FiB/K:s styrelse under några år i början av 70-talet. Våra styrelsemöten var krävande 6 à 8-timmarsseanser på lördagar och söndagar varannan månad – men själv infann jag mig alltid i Stockholm redan på fredagskvällen. Från T-centralen förpassade jag mig sedan, helt diskret, till ett hus i Bromma, där styrelsens övriga avantgardister mötte upp. De närmaste timmarna förberedde vi den kommande lördagens och söndagens begivenheter och tillsåg, i vår lilla fraktion, att vara minst halv- och om möjligt helgarderade på de viktigaste punkterna. Världen var ännu ung, morgondagarna sjöng och vi tog oss själva på största allvar – åtminstone gjorde jag det för egen del.
Själva fraktionerandet var inte i sig anstötligt. Ifall Åsanissemarxister, liberaler, socialdemokrater eller vänsterpartister hade velat förbereda styrelsesammankomsterna lika ambitiöst som vi, så hade ingen kunnat lyfta ett finger i protest. Det är ju inte förbjudet att träffas för att diskutera politik i Sverige.
Problemet var närmare bestämt ett helt annat – nämligen att vi företrädde en ideologi, som för länge sedan passerat bäst-före-datum och de facto aldrig haft ett sådant datum. Vi ingick, mer eller mindre uttalat, i den ljusskygga Komintern-traditionen. KFML och SKP berömde sig visserligen av att ha kapat alla band till Sovjetunionen och ansåg sig vara principiella motståndare till nära nog allt som dåtidens Sovjetstat representerade. Det stämde förvisso – så länge perspektivet inskränktes till Chrusjtjov- och Brezjnevepokerna och tiden efter 1953. I gengäld slöt KFML/SKP upp bakom Maos Kina samt, framför allt, bakom Stalins terrorimperium, dvs bakom ett samhälle kännetecknat av fullskalig repression och fullständig avsaknad av demokrati. En av historiens grymmaste massmördare betygsattes som ”till 70 procent bra” (och bara 30 procent mindre bra). Honnörsbetyg av det slaget talar sitt eget språk.
De vanföreställningar som jag nu beskrivit kom på olika sätt att färga av sig på Folket i Bild/Kulturfront och dess innehåll. Oupphörliga inkonsekvenser blottades: man utgav sig för att vara en anti-imperialistisk kraft men hade noll och intet att erinra mot Kinas övergrepp och maktpolitiska strävanden; man påstod sig värna yttrande- och tryckfriheten, men protesterade aldrig mot avsaknaden av sådana friheter i Kina. Debattinlägg om den reella händelseutvecklingen i Stalins 30-talsvälde refuserades obarmhärtigt. Det glömmer jag aldrig.
Så fortsatte det i åratal. Upplagan sjönk och aktivisterna blev successivt allt färre.
Under 80-talet försvann så den maoistiska rörelsen från det ideologiska scengolvet i Sverige. Därmed blev, skriver Augustsson, lojaliteten med Jan Myrdals idévärld FiB/K:s ”enda vägledande princip”, och så förhåller det sig alltjämt. Men gör det verkligen det? Här är min uppfattning en helt annan än Lars-Åke A:s, och jag återkommer till den.
Trotskij och Gülen
Men först vill jag påminna om den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdogans verbala hjärnsläpp för några veckor sedan. Det var då som Erdogan upprepade gånger beskyllde statsledningarna i Tyskland och Nederländerna för att vara ”fascistiska”, och när han gick an som värst anklagades snart sagt hela Europa för att vara en enda nynazistisk ormgrop. Samtidigt accelererade förtrycket inne i Turkiet, och så lär det fortsätta.
Den turkiske presidentens utsvävningar fick mig att spontant tänka på det sovjetiska 30-talet. Det var där och då som ”trotskisterna” beskylldes för att ha velat störta socialismen i landet och återupprätta kapitalismen, för att ha samarbetat med de tyska, italienska och japanska krigsivrarna, för att ha sökt mörda skaror av partiledare (främst Stalin), för att ha arrangerat olyckor i sovjetiska gruvor, för att ha hängett sig åt långtgående industrispionage och för ett otal andra illdåd, högmålsbrott inte minst. Att ”trotskisterna” i årtionden även blandat spik i smöret för att döda oskyldiga på pin kiv säger sig självt.
Med de tre Moskva-processerna – 1936, 1937 och 1938 – kulminerade det hela. I rättegångarnas kölvatten avlivades miljoner.
Genom att studera skeendet i våra dagars Turkiet förstår man bättre vad som hände i Sovjet på 1930-talet och vice versa. Erdogans Lev Trotskij råkar heta Fetullah Gülen och är, i likhet med den en gång i tiden landsflyktige kamrat Bronstein, varken gud eller djävul.
Tror du att utvecklingen i Sovjetunionen blivit lyckosammare än den faktiskt kom att bli, om Trotskij i stället för Stalin gripit makten och hamnat vid regeringsrodret från och med 1927? Den frågan saknar givetvis facit, men rimligen måste vi ändå svara ja. I den begränsade meningen, och endast i den, är vi alla goda trotskister. Den som till äventyrs svarar nej bör i konsekvensens namn hävda att han/hon är varm anhängare av oinskränkt terror, samt att bröderna Strassers ansvar för masslakten i Tredje riket var större än Hitlers.
Ett avslöjande citat
Låt oss till sist begrunda följande citat från tidigt sovjetiskt 1920-tal:
Arbetaroppositionen har proklamerat livsfarliga slagord. Den har gjort demokratiska principer till en fetisch. Den sätter arbetarnas rätt att välja representanter högre än partiet, som om partiet inte hade rätt att utöva sin diktatur också när denna diktatur högst tillfälligt kolliderar med arbetardemokratins skiftande stämningar.
En god vän till mig påpekade en gång att den just citerade meningsyttringen egentligen är en ovanligt rättfram sammanfattning av leninismen, och han rådde mig att särskilt beakta den kvasiintellektuella hegelianska jargongen. Att de fåtaliga raderna ”sammanfattar” leninismen är visserligen en överdrift, men de är onekligen avslöjande. De säger något betydelsefullt om Vladimir Iljitjs ideologiska hemvist. Och det som sägs är inte till hans fördel.
Men de citerade orden är inte Lenins; de råkar vara Trotskijs. Det betyder mindre. Stridsbröderna V I Lenin och Lev Trotskij var fostrade i samma anda och ingen av de båda kände sig obekväm, när blodet forsade i strida strömmar.
Det är från denna gamla Lenin-vänster – gammal i den bemärkelsen att dess idéer är förlegade – och från den med Lenin förbundna traditionen, som jag tar avstånd. Jag tror att denna gammalvänster är på väg ut, både i allmänhet och från 2017 års Folket i Bild/Kulturfront i synnerhet.
Till skillnad från Lars-Åke Augustsson tror jag också att dagens FiB/K är en mycket passande arena för den som vill kämpa mot krigshetsande imperier och värna den hotade yttrandefriheten. Tidningen är väl inte oumbärlig men bra och på väg att bli ännu bättre.
I motsats till Mats P tror jag att FiB/K kommer att slukas av den alltid lika talföra som politiskt irrelevanta allmänvänstern. Utan en bred antiimperialistisk rörelse inget antiimperialistiskt FiB/K. Och någon sådan rörelse ser jag inte skymten av idag.
Jag har inte för ett ögonblick gjort mig till tolk för uppfattningen att Folket i Bild/Kulturfront ”kommer att slukas av den alltid lika talföra som politiskt irrelevanta allmänvänstern”. Sådana illvilliga meningsyttringar är typiskt ’verbiage’: haranger utan innehåll. Vad är ”allmänvänstern” för något? På vilket sätt är den så talför? Och i vilken betydelse ”politiskt irrelevant”?
Det kan förvisso stämma, inte minst till eftertanke, att ingen ”bred antiimperialistisk rörelse” existerar i dag, som Bo Persson skriver. Då får vi arbeta för att skapa en sådan rörelse, t ex med de verktyg som FiB/K erbjuder och tillhandahåller.
Imperialismen som kapitalismens högsta stadium. Om man ersätter ordet imperialismen med globaliseringen håller analysen än idag.
Kort replik på Trotskijcitatet. Det påstås nu att i de sovjetiska arkiven har man funnit att Stalin efter att den antagna konstitutionen, som enligt många utlänningar var den mest demokratiska dittills i världen, föreslog för det första valet att Kommunistiska partiet inte skulle ställa upp. Medlemmarna i detta parti skulle i stället verka som rådgivare till arbetare och folket att rösta på dem som visat sig praktiskt vara bra företrädare för arbetarna, men alltså inte själva ställa upp som kandidater. Stalins förslag led emellertid nederlag i politbyrån.
1. Allmänvänstern är den vänster, som inte håller isär antikapitalism och antiimperialism.
2. Det var inte FiB/K, som skapade den breda antiimperialistiska rörelse som vi hade på 1970-talet. Det var tvärtom denna rörelse, som ”skapade” FiB/K.
Att det i en ny fas skulle vara möjligt att kasta om denna ordning, betraktar jag som helt verklighetsfrämmande.
Ja, nog var det många i FNL-rörelsen, som såg sitt deltagande i den som en kamp mot kapitalismen. Trots att ingen av dess paroller var antikapitalistisk. Detta är också förklaringen till att det inte var särskilt många i FNL-rörelsen, som sedan under det sovjetiska kriget i Afghanistan gick med i Svenska Afghanistankommittén, utan istället i många fall blev dennas bittra motståndare.
FiB/K ingår naturligtvis som viktig faktor i de antiimperialistiska motkrafter som finns i dagens Sverige. Yttrandefriheten likaså, där Juliusz Brezinskij i senaste numret ansluter sig till de många som vill hänga ut Jan Myrdal som historierevisionist och anstiftare av antisemitism. Fri debatt som den ska vara!
Dock gör Bo P. ett par viktiga tydliggöranden, bland annat att det är verkligheten som driver utvecklingen och insikten att det var den kraftfulla antiimperialistiska rörelsen tidigt 70 tal som skapade och inte tvärtom.
Även insikten att man kan stå för antiimperialism men inte ha ett antikapitalistiskt perspektiv, vilket är just enhetsfrontens stora styrka men även dess komplikation.
Det var många som fick skäll av borgarbrackor för sina ställningstaganden mot Vietnamkriget, som senare kunde möta samma personer i solidaritetsarbetet med Afghanistan.
Lärarkollegors förvåning när man hade märken med Afghanistankommitténs emblem. Själva skällde de på den sovjetiska ockupationen men hade svårt att acceptera att ”vänsterfolk” ingick i det scenariot och en del anslöt faktiskt.
Hur skapa en antiimperialistisk enhetsfront är huvudfrågan.
Håller helt med Bo P. DFFG var en enhetsfront för vänstermänniskor, och stor sak i det. Men ingen bred front. Att Vietnamrörelsen blev så stor i Sverige var dessutom delvis sossarnas förtjänst. Om ni kollar på sidorna 75-80 i Farfars gamla käpp så får ni i kåseriet ”FiB och KDU i skön förening” ett exempel på en verkligt bred enhetsfront. Titeln, som inte är min, ska inte tolkas ironiskt:
”De kristliga Norrköpingsungdomarna ställde upp med oreserverad entusiasm och drog med sig de äldre i moderpartiet. Under det följande arbetet skötte de sig exemplariskt. De verkade i enhetsfrontens anda som om de gått ut med högsta betyg från någon av SKP:s kursen i ”marxismen-leninismen maotsetungstänkande”. De skötte sig bättre än en del SKP-ungdomar som då och då hördes grymta och måste tillrättavisas sedan jag ringt deras partihögkvarter i Stockholm.” (sid. 78)
Det är klart att min kommentar till Mats Parner om Stalin hamnade lite utanför. Också att jag satiriskt skrev ytlänningar om viktiga demokratiska personer i andra länder som uttalat att konstitutionen antagen för Sovjetunionen 1935 var den mest demokratiska i världen hittills.
Minns hur Lars-Åke i Örebro FNL-grupp ”anklagade” mig för att efter en demonstration gått på restaurang Bergman med dotter och hustru i stället för till FNL-gruppens eftermöte. Jag var då ordförande i SKP/Örebro.
Vilka var anhängare av enhetsfronten på den tiden. Läs gärna Åke Kilanders bok Vietnam var nära.
Var det inte kanske så att de som var allra mest maoistiska på den tiden, samtidigt som de förespråkade högt och tydligt Maos enhetsfrontstaktik, Samtidigt var de som i praktiken ville något annat?
Läser just nu Striden om Kinas förflutna av Mobo Gao, kinesisk forskare, nu i Australien. Boken utgiven på Oktoberförlag i år.
Min giftighet med ytlänningar härrörde från min läsning. Vad vet vi i Sverige egentligen om världen? När Sverige skickar ut soldater till Afghanistan och nu till Mali? Syftar inte bara på regeringen utan också oss i regeringens opposition.
I den mening du talar om var förvisso FNL-rörelsen inte särskilt bred. Men om man ser till de paroller den reste var den väldigt bred. De kunde omfattas av människor med vitt skilda partipolitiska preferenser.
Det kan jämföras med den konkurrerande antikapitalistiska Vietnamrörelse, som nätt och jämnt hann etableras innan den kapsejsade.
Och då hjälpte det inte att hänvisa till Lenins tal om imperialismen som kapitalismens högsta stadium. Vilket inte alls – som Håkan Sandin påstår – vilade på någon analys.
Det var bara en historiefilosofisk spekulation och som sådan lika irrelevant i det praktiska politiska arbetet som varje annan tänkbar spekulation i sammanhanget.
Vill inte kasta smolk i glädjebägaren genom att ifrågasätta Stalins förtjänstfulla egenskaper baserat på påståenden om vad som kan ha framkommit i de sovjetiska arkiven. Har betydligt mera substantiella bevis då det gäller Stalins förträffliga politik: det finns massor med fotografier där Stalin tar emot blommor från barn.
Bo P!
Håller med dig. Men hur ser en möjligt antiimperialistisk enhetsfront ut som är någorlunda realistisk? Jag menar att den måste skalas av från de stora analysernas spektrum och istället helt inriktas på att driva frågan om återupprättande av ett invasionsförsvar och nej till all form av NATO-anknytning.
Upprustning av försvaret inklusive värnplikt – enbart invasionsförsvar
Nej till Natosamarbete
Alliansfrihet i fredstid och neutralitet i krigstid
Klassiska analyser av kapitalismen och dess olika stadier hör hemma annorstädes och är upp till var och en att intressera sig för. Det är ganska enkelt egentligen. Vi måste åter kunna försvara vårt land från angrepp och inte involvera oss i väpnade konflikter i världen, annat än möjligen om det sker i enlighet med Folkrätten och beslut fattade i Säkerhetsrådet.
Som jag visade ovan hade enhetsfronten emot imperialismen 1978 all möda i världen att inte stöta bort KDU-ungdomar. Idag kan det hända att ännu mer ”förtappade” individer och grupper i sak stödjer enhetsfrontspolitiken… Hur ska man klara av det? Detta kräver lika mycket diskussion som analyser av den samtida kapitalismen.
Var du inte lite väl barnslig i ditt inlägg?
Bra beskrivning av den fredsrörelse, som vi idag behöver. Sajten alliansfriheten.se är inne på samma linje. Kretsen kring denna borde kunna ta initiativet.
Befinner mig själv just nu i en lite annan värld. Läser Alexander Werths klassiska Russia at war 1941-1945, som kom i en nyutgåva för några månader sedan med ett förord av sonen Nicolas Werth.
Finns på Adlibris för mindre än 200 kronor. Överkomligt för en bok på drygt 1000 sidor. Originalet är från 1964.
Satiren är inte alltid den bästa ögonöppnaren. Lite mer rakt på sak.
1. Att försöka ge Sovjetunionens konstitution från 1936 ett demokratiskt skimmer är ett hån mot de hundratusentals oskyldiga som avrättades efter skenrättegångarna 1936–1938. För att inte tala om de miljoner som fördrevs till Gulag.
2. Det går säkert att vaska fram 100-tals personer som hävdar att de har hittat både det ena och det andra i de sovjetiska/ryska arkiven. Detta är dock i tunnaste laget för min smak.
3. Alla försök att rehabilitera Stalin och försöken att beskriva Sovjetunionen som ett socialistiskt land gynnar enbart dagens globalister och försvårar arbetet för en demokratisk och socialistisk vänster.
För att det inte skall råda någon tvekan om att Lenin och Trotskij är samma andas barn så kan det vara upplysande att läsa vad Lenin hade att säga 1920:
”Den vetenskapliga termen ’diktatur’ betyder varken mer eller mindre än att myndigheterna inte hindras av några lagar, inte heller begränsas av några som helst regler, och som grundar sig direkt på våld.”
För att det inte skall råda någon oklarhet ansåg Lenin att uppgiften för arbetarklassen var upprätta proletariatets diktatur.
Varför är du så sur på Stalin? Kommer du inte ihåg att den svenska regeringen tackade honom för att han 1940 hjälpte oss undan en tysk ockupation.
Precis som vi idag borde tacka Putin för att han hjälper oss att hålla våra aktuella krigsaktivister åtminstone något sånär på mattan.
Eller tycker du, att det då hade varit bra med en tysk ockupation och räknar du dig kanske själv till de aktuella aktivisterna?
Att vara ”sur på Stalin” är lika meningsfullt som att vara sur på räven då han tar sig in i hönshuset för att få sig ett skrovmål.
Då byråkratklassen (bolsjevikerna) tog makten i den ryska staten i oktober 1917 var Stalin en av dess mer framträda medlemmar. Från och med 1924 till sin död 1953 var Stalin den främste företrädaren för byråkratklassen i Sovjetunionen.
Leninism, vare sig det gäller Lenin själv, eller hans efterföljare Stalin och Trotskij har de inget med socialism att göra. Tvärt om. Leninism leder käpphäst åt skogen för arbetarklassen i dess strävan mot socialism.
I dessa Segerdagens (9 maj) dagar ska man kanske hålla i åtanke Stalins roll som krigsledare, inte bara vad som hände mellan 1917 och 1939.
USA:s Moskvaambassadör 1943-46, Averell Harriman, som också var med
vid Teheran, Jalta och Potsdam, fick av Albert Axell frågan
om Sovjetunionen kunnat vinna kriget utan Stalin. ”Without
Stalin, they would never had held” blev svaret (Axell: Stalin’s war, sid. 195).
Vi får inte glömma bort att de materiella förutsättningarna för segern över Nazityskland lades minst 10 år innan dess attack. Se Stalins tal 1931 där han i princip säger att vår enda chans att överleva är att modernisera oss. Fullständig text.
Eller med tanke på de ukrainska böndernas motstånd: Antingen offrar ni livet i er kamp för att stoppa kollektiviseringen, eller så dör ni när nazityskarna kommer!
Det som upprörde bönderna var inte bara kollektiviseringen som sådan, utan lika mycket TRAKTORN, som ansågs vara ett monster och en utmaning emot den traditionella användnknhen av hästar och oxar.
Tror du att utvecklingen i Sovjetunionen blivit lyckosammare än den faktiskt kom att bli, om Trotskij i stället för Stalin gripit makten och hamnat vid regeringsrodret från och med 1927? Den frågan saknar givetvis facit, men rimligen måste vi ändå svara ja. I den begränsade meningen, och endast i den, är vi alla goda trotskister.
”Arbetaroppositionen har proklamerat livsfarliga slagord. Den har gjort demokratiska principer till en fetisch. Den sätter arbetarnas rätt att välja representanter högre än partiet, som om partiet inte hade rätt att utöva sin diktatur också när denna diktatur högst tillfälligt kolliderar med arbetardemokratins skiftande stämningar.
Men de citerade orden är inte Lenins; de råkar vara Trotskijs. Det betyder mindre. Stridsbröderna V I Lenin och Lev Trotskij var fostrade i samma anda och ingen av de båda kände sig obekväm, när blodet forsade i strida strömmar.”
Skapliga kullerbyttan.
Går det att missa, att inrikespolitik är en värld och utrikespolitik en helt annan. Det är ju så elementärt.
Javisst, om man är rejält ideologiskt förgiftad och det är ju Arne Nilsson, så kan man faktiskt bli blind för denna skillnad. Och ett bra exempel på det är hans replik på min förra kommentar på den här tråden.
Min humor sträcker sig inte så långt att jag blir road av raljerande över en av 1900-talets värsta svältkatastrofer, särskilt inte som jag träffat flera vars äldre släktingar svalt ihjäl i Ukraina och Ryssland under 1932-33. Även Kazakstan drabbades av svält.
Om detta ska klassas som folkmord diskuteras i den historiska litteraturen, se t ex Ivan Katchanovski: ”The Politics of Soviet andNazi Genocides in Orange Ukraine”.
Har lite svårt med kronologin då du skriver:
”Vi får inte glömma bort att de materiella förutsättningarna för segern över Nazityskland lades minst 10 år innan dess attack. Se Stalins tal 1931, där han i princip säger att vår enda chans att överleva är att modernisera oss.”
Eftersom Stalin höll sitt tal den 4 februari 1931, nästan två år innan nazisterna kom till makten i Tyskland den 30 januari 1933, kan ju inte Stalin ha menat Nazityskland.
Du skriver vidare:
”Eller med tanke på de ukrainska böndernas motstånd: Antingen offrar ni livet i er kamp för att stoppa kollektiviseringen, eller så dör ni när nazityskarna kommer!”
Samma sak här. Nazityskland existerade inte då tvångskollektiviseringarna påbörjades i Sovjetunionen i slutet 1920-talet.
Vidare:
”Det som upprörde bönderna var inte bara kollektiviseringen som sådan, utan lika mycket TRAKTORN, som ansågs vara ett monster och en utmaning emot den traditionella användningen av hästar och oxar.”
Vi är uppenbarligen helt överens om att bönderna inte var förtjusta i kollektiviseringen.
Delar inte din uppfattning då du skriver:
”Går det att missa, att inrikespolitik är en värld och utrikespolitik en helt annan. Det är ju så elementärt.”
Dessa två världar är dialektiskt förbundna. De är varandras förutsättningar och det sker en ömsesidig påverkan mellan inrikes- och utrikespolitiken.
Att bli kallad ”ideologiskt förgiftad” ser jag som hedersomnämnande och misstänker att då sakargumenten börjar ta slut är det dags för lite demagogi.
Arne N!
Jo, det är sant att Stalin höll sitt tal 1931, två år innan nazisterna kom till makten. Men tro inte att de var först eller ensamma om idéer om att kolonisera Ukraina och de europeiska delarna av Ryssland. Med Bismarcks bortmotande från makten i Kejsartyskland 1890 upphörde de goda tysk-ryska förbindelserna och 1891, då Hitler var två år gammal, bildades Alltyska Förbundet med målsättning att erbjuda Ukraina och västligaste europeiska Ryssland till tyska lantbrukare. Denna politik präglade ockupationen av Ukraina 1918, men upphörde givetvis vid Tysklands nederlag.
1922 ingick Sovjetunionen och Weimartyskland den s k Rapallopakten (en föregångarna till Molotov-Ribbentropakten som är märkvärdigt bortglömd) och de goda gamla tysk-ryska ”bismarckska” förhållandena återuppstod. Men de ”alltyska” idéerna fanns kvar i tysk politik och nazisterna blev efterhand, redan före 1933, den drivande kraften bakom denna linje. Det var detta Stalin, utan namns nämnande, främst syftade på i sitt tal 1931. Och han fick ju rätt!
Mats L!
Jag kan inte se något ”humoristiskt” i min kommentar 2017-05-10 kl. 10:59.
Arne N!
Frågor om krig och fred är uppenbarligen inte något för dig. Självmant skriver du inte i det ämnet och om du får frågor i saken, så svarar du helt sonika inte på dem.
Nej, klasskampen är det enda som intresserar dig och det är det jag kallar att vara ideologiskt förgiftad.
Anders P!
Min bild är att de goda tysk-sovjetiska relationerna började upphöra EFTER nazisternas makttillträde 30 januari 1933. Rätta mig om jag har fel. Gärna med en bra källhänvisning.