(Författaren presenterar sig själv på Bokmässan 2012 [Wikipedia])
På Bokmässan ifjol hörde jag Lars Gustafsson läsa några av sina dikter i Rum för poesi. Rösten var klar och distinkt men han såg väldigt skröplig ut och gick med käpp. Den 2 april 2016 dog han 79 år gammal. Någon vecka senare dog hans generationskamrat Göran Palm. Det var två författare som på olika sätt hade dominerat sin samtid.
Innan Lars Gustafsson avled, hann han färdigställa manuset till sin sista bok diktsamlingen Etyder för en gammal skrivmaskin. Det är ett avsked till livet och ett författarskap som spänner över de flesta genrer – romaner, diktsamlingar, essäer, pjäser, översättningar, kritik. Ingen svensk författare har väl varit så produktiv under en drygt halvsekellång karriär. Han tilldelades en mängd priser, senast det prestigefyllda Thomas Mann-priset 2015. Lars Gustafsson avslutar sitt författarskap med flaggan i topp. Etyder för en gammal skrivmaskin platsar bland hans allra bästa diktsamlingar. Kanske är boken hans bästa.
Gustafsson är sig lik i sina nya dikter. Här briljerar han med sin blandning av minnen, filosofiska funderingar och tankar kring döden. Allt med sin typiskt lite torra humor som blir en integrerad del av attityden av förundran inför tillvarons små och stora gåtor. Gustafsson har en suverän blick för dolda dimensioner i vardagen. Första dikten i Etyder för en gammal skrivmaskin lyder så här:
I det hånfullt ironiska vinterljuset
gled två blå skuggor
mot barriären av nyfallen snö.
Först skuggan av en liten hund
och sedan
den mannens skugga
som äger hunden.
Så föreföll den mindre skuggan
visa den större vägen.
Det är en mästerlig dikt som får en extra innebörd om man betänker Lars Gustafssons kärlek till hundar. Hans döda hund leder honom in i dödsriket.
Begreppet etyd i titeln på Gustafssons sista diktsamling är en musikterm som avser ett övningsstycke för att öva upp färdigheten på ett instrument. Efter ett drygt halvsekel som poet känner han sig fortfarande som en nybörjare som prövar sig fram i skrivandet. Mästaren ser sig som en novis. Att ständigt befinna sig i sin konsts början förklarar produktiviteten och den kreativa nyfikenheten hos Lars Gustafsson. Det är också det som gör hans diktning så levande.
I sina sista dikter ser Gustafsson tillbaka på sitt liv samtidigt som han förbereder sig för döden. Han minns smattret från sin amerikanska skrivmaskin och tystnaden i början av en konsert då pianisten lyft händerna. Han minns gamla almanackor och Ramnäs stationssamhälle. Han är barnet som storögt befinner sig på upptäcktsfärd i tillvaron, även då döden går vid hans sida. Filosofen Gustafsson gör sig påmind här och där. Och över alltihopa svävar en stillsam ljus ironi.
I Etyder för min gamla skrivmaskin finns en dikt om Uppsala. Gustafsson hade en diktsvit om staden i sin debutbok. I hans sistas bok dyker Uppsala upp igen och beskrivs som ”denna egentligen omöjliga plats”. Jag sitter i ett rum i det omöjliga Uppsala och läser denna underbara dikt:
Ur den täta dimman
stiger träden fram
som lika många förebråelser
Är grått en färg?
Tro mig!
Denna gråhet
börjar se ut som ett påstående
Att läsa Gustafssons poesi är att lära sig tyda världens påståenden.
I Etyder för en gammal skrivmaskin når Lars Gustafssons diktning en absolut höjdpunkt. På tröskeln till döden finner han den stora enkelheten. Dikterna är en mästares sista ord.
Bo Gustavsson
Själv träffade jag Gustafsson en gång under 80-talet, då jag lyckades engagera honom för en diktläsning för FiB-gruppen i Luleå. Diktsamlingen var helt underbar – Världens tystnad före Bach. Då var han just på väg att bryta staven över Sverige, flytta till Texas och skaffa sig en ny ung fru (som också följde med).
Starkaste intrycket av honom var just nyfikenheten; det kunde gälla min gamla Saab 96 med rattväxel eller det märklig ljuset här uppe i maj.
Han var en gång en min favoritförfattare – efter exilen blev tyvärr hans romaner allt mindre intressanta, nästan som om han förlorat språkkänslan. Och som essäist spårade han helt ur.
Men dikterna lever. Den avslutande samlingen ligger högst på läsa-listan. Läsvärd recension!
Jag följde honom på avstånd och läste några essäer och böcker. Minns boken ”Yllet”, som jag läste som nybliven matematiklärare. Fann den deprimerande och föga trovärdig och begrep inte de översvallande recensionerna.
Sedan undrade jag alltid vad som fick honom, som jag tidigare uppfattat som resonerande och resonabel, att vandra in i en politisk återvändsgränd och framstå som en hopplös demagog efter flytten till Texas.
Bengt och alla andra: Det är mycket enkelt, cherchez la femme!. 1983 gifte han sig med amerikanskan Alexandra Chasnoff, som enligt vad man kan läsa på tyska sajter, är ”jüdisch”. Hade hon varit miljöaktivist hade vi haft LG i miljöpartiet, hade han gift sig med något aktiv kulturkvinna i FiB/K hade han blivit ”fibbare”. I kärnkraftsvalet 1980 röstade jag mot min vilja på linje 3 p g a min dåvarande flickvän.
På 70-talet skrev han tillsammans med Jan Myrdal Den onödiga samtiden. En allvarlig diskussion – med övliga referenser till tunga klassiker interfolierade med kommentarer till då aktuella händelser – mellan en liberal och en marxistisk historiesyn. Där var Gustafsson i sitt esse som intellektuell.
Boken sågades av recensenterna, vilket Gustafsson aldrig förlät. Så här skrev han ett kvartssekel senare i en för honom inte otypisk debattstil:
”Att boken blev en av förra århundradets mest utskällda böcker finner jag än idag underligt. Olof Lagercrantz slutord i recensionen av boken, där han säger att han då för sin del ser samtiden som både nödvändig och bra, torde väl vara en av de mest hårresande dumheter som denne allmänt mycket dumme man torde ha yttrat.”
Beträffande Alexandra och judendomen: Gustafsson konverterade före äktenskapet såvitt jag vet. Och försökte ge en slags intellektuell motivering till detta som jag aldrig begripit. Något som jag tydligen inte är ensam om (jag fick tillfälle att diskutera med en kvalificerad teolog).
Jan Myrdals kommentar var visst något i stil med att ”varför dög inte Missionsförbundet för dina religiösa behov?” Vänskapen upphörde där, enligt Gustafsson.
Jag har just lånat hem David Brolins Omprövningar. Svenska vänsterintellektuella i skiftet från 70-tal till 80-tal, som kom för ett år sedan.
Den är uppbyggd kring sex fallstudier. Först ut är just Lars Gustafsson. Sedan kommer Håkan Arvidsson och Svante Nordin båda från Lund. Därefter Bo Gustafsson från Uppsala. Och till sist Göran Rosenberg och Klas Eklund från Stockholm. Men samtidigt fladdrar hela tiden en massa andra namn förbi.
För oss som var med när det begav sig blir det väl mest ett slags repetitionskurs. Men för en yngre generation kan det nog bli en historielektion.
En rolig kommentar, Anders P. Men skämt åsido: hur allvarligt är den menad? Är det möjligen din uppfattning att Lars G var mer än genomsnittligt lös i ståndpunkterna?
Som f d biblioteksarbetare så känner jag igen många titlar av Lars G. Har läst debattboken som nämns ovan mellan Jan Myrdal och L G överkurs för mig när den lästes. Tror det var i en text av J Myrdal där han citerade Lars G ”Det var ett par killar som höll på att hoppa höjdhopp på en beskedlig höjd men så dök en kille upp och höjde ribban rejält och klarade höjden. Då säger dom första killarna att du får inte vara med för vi skall hoppa höjdhopp på vårat vis”. Användbart i många sammanhang.
Även Gustafssons mer kända ”problemformuleringsprivilegiet”. Det är också användbart i vårat samhälle.