För ett par år sedan intervjuades jag och några andra celebra Karlstadbor om läsning och litteratur på kultursidorna i en av Värmlands giftsprutande tidningsdrakar. ”Vilken känd bok skulle du helst vilja ha i din ägo?” löd spörsmål nummer ett. Avsikten med den frågan var förmodligen att överrumpla oss.
I nio-tio sekunder tvekade jag mellan originalutgåvorna av Don Quijote och Dostojevskijs Idioten, men därefter kom jag helt oförmodat att tänka på åttonde budordet och höll mig alltså till sanningen. ”Jan Guillous plånbok” blev mitt uppriktiga svar.
Återstoden av intervjun gick som en dans på nykläckta snödroppar:
Efter en serie inledande piruetter förklarade jag att mina litterära preferenser alltid varit beroende av årstidernas växlingar. Under hösten samlar jag kraft inför annalkande prövningar och skördar den råg som vajar manshög. Då är tiden mogen för tårar och trängtan men också för snille, smak och urgamla 1700-talsklassiker – Kellgren, Leopold, Thorild och Anna Maria Lenngren. Från slutet av september till början av november läser jag inga andra författare än dessa med ett, säger ett, undantag: Sophie von Knorring (1797–1848). Dock är det inte till Cousinerna jag vänder åter; det är i stället till Torparen och hans omgifning.
Vintermånaderna brukar jag reservera för Njals Saga och Snorres Edda liksom för Egil Skallagrimsson och hans sorgsna klagosånger. Såväl decembermörkret som de isande polarvindarna verkar på något sätt leva i samklang med denna ålderdomliga kulturskatt; som läsare känner jag mig besynnerligt nog upplyft och vederkvickt av våra fäders alla umbäranden. När sedan våren gör entré, så ändras på nytt min sinnesförfattning: kärlekslyrik, trumslagarpoesi och dagsverser hamnar nu med ens högst upp på agendan. Men också min faiblesse för dialektalt inspirerade kväden om människans plats i universum ger sig tillkänna:
Dä ä kônstitt å tänk sej
e kôje som skyl
när månen ä kall sôm e grav.
Dä ä kônstitt å tänk sej
vår jol – en kapsyl
sôm blextrer i stjärneras nav.
I soldiset och sommarvärmen genomgår jag ännu en metamorfos och blir, som genom ett under, fullt normal även vad läsvanorna beträffar. Allt det exklusiva och exotiska skjuts åt sidan. I stället följer jag ett råd av Frans G. Bengtsson – den i särklass mest boksynte av alla svenskar – och reserverar ungefär sextio hyllmeter för Literature of Pure Delight, alltså ren och oförfalskad nöjesläsning, i mitt bibliotek. Den åtgärden vidtar jag enkom för sommarens vittra fröjder.
På dessa hyllor för oblyg ’Pure Delight’-läsning finns självfallet Selma Lagerlöfs romaner om Charlotte Löwensköld och Anna Svärd, liksom Kejsarn av Portugallien och Nils Holgerssons underbara resa. Där ryms lika axiomatiskt Lars Anderssons Brandlyra och Snöljus och samme mans Uppenbarelser (2014), Yasar Kemals brinnande tistlar och Franz Kafkas process. Vidare har Dumskallarnas sammansvärjning av John Kennedy Toole och Gökboet av Ken Kesey fixat det somriga examensbetyget med spetsbetyg. Carl-Göran Ekerwalds storslagna levnadsteckningar av Nietzsche, Goethe och Voltaire är i sin tur och i mina ögon lika kvalificerade som Folke Isakssons bländande och blinkande Gnistor under himlavalvet.
Håkan Nesser är en annan deciderad favorit. Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö, och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla är, tillsammans med den milt svindlande berättelsen Skuggorna och regnet, en slagkraftig innertrio. Maskarna på Carmine Street (2009) och De ensamma (2010) sätter jag också stort värde på. Också för Åsne Seierstad drar jag mer än gärna en lans. En av oss (om Anders Behring Breivik) och Två systrar (2016) läser jag väl inte av uttalade nöjesskäl, snarare för att datera upp mina kunskapsdepåer. För Alice Munros novellsamling För mycket lycka (2013) – där själva titelnovellen på ett överraskande initierat sätt handlar om matematikern Sonja Kovalevsky (1850–1891) – är jag villig att både lyfta på hatten och bocka samt buga.
Olof Lagercrantz har betonat att distinktionen mellan pliktläsning och nöjesläsning i grund och botten är falsk. All läsning värd namnet måste ha ett djupt känt behov som yttersta drivkraft. Ja, i princip bör vi ha samma förhållande till våra böcker som Nalle Lufs till sin honung.
Det hindrar nu inte att fullmogna läsupplevelser förutsätter både aktivitet och kreativitet – av läsaren i ungefär samma mån som av författaren. Båda parterna framträder på samma scengolv och har, från första till sista kapitlet, gemensamma intressen: utan goda läsare finns inga bra författare. Uppriktiga bokläsare är inga simpla konsumenter. Den som bara skummar av en liter trycksvärta med hjärnan på lit de parade har i själva verket aldrig lärt sig läsa.
Och handen på hjärtgemaket: nog har Idioten ett avsevärt större litterärt värde än både 1968 och Jan Guillous plånbok!
